Hej fb!
Jag har, under åtminstone ett år nu, "lidit" av ångest när jag vaknat. I övrigt antar jag att jag är ganska glad trots att mitt liv skulle anses svårare än medelsvenssons på grund av problem i några av de närmaste relationerna. Exempelvis har jag helt onärvarande föräldrar, men jag är inte heller i stort behov av dem för att klara det vardagliga livet med studier och liknande.
De första minuterna när jag vaknat känns allting helt ok - ända tills jag går upp. Jag brukar ta en cigarett ganska snabbt på morgonkvisten och har kommit på mig själv med att på något sätt försöka övertala mig själv att inget är fel och på så vis trycka bort ångesten trots att den ligger i magen som en jävla supernova. Efter ett tag brukar jag lyckats "lura bort" ångesten men det är sällan en trevlig start på dagen. Det här har fått mig att undvika övernattningar hos vänner som eventuellt skulle märka något och jag håller detta väldigt gömt för min pojkvän. Jag tror inte att han vet.
Jag var under en tidsperiod i sena tonåren skapligt deprimerad men repade mig igen, om nu det skulle vara relevant info.
Har ni andra liknande erfarenheter? Vad kan detta bero på? Jag anser mig inte vara deprimerad idag, förutom just denna aspekt som gör mig lite nervös över vad som försiggår på insidan. Såklart har jag även googlat utan något resultat jag ansett nämnvärt givande, då jag inte har något annat symptom alls.
Tack för uppmärksamheten
Jag har, under åtminstone ett år nu, "lidit" av ångest när jag vaknat. I övrigt antar jag att jag är ganska glad trots att mitt liv skulle anses svårare än medelsvenssons på grund av problem i några av de närmaste relationerna. Exempelvis har jag helt onärvarande föräldrar, men jag är inte heller i stort behov av dem för att klara det vardagliga livet med studier och liknande.
De första minuterna när jag vaknat känns allting helt ok - ända tills jag går upp. Jag brukar ta en cigarett ganska snabbt på morgonkvisten och har kommit på mig själv med att på något sätt försöka övertala mig själv att inget är fel och på så vis trycka bort ångesten trots att den ligger i magen som en jävla supernova. Efter ett tag brukar jag lyckats "lura bort" ångesten men det är sällan en trevlig start på dagen. Det här har fått mig att undvika övernattningar hos vänner som eventuellt skulle märka något och jag håller detta väldigt gömt för min pojkvän. Jag tror inte att han vet.
Jag var under en tidsperiod i sena tonåren skapligt deprimerad men repade mig igen, om nu det skulle vara relevant info.
Har ni andra liknande erfarenheter? Vad kan detta bero på? Jag anser mig inte vara deprimerad idag, förutom just denna aspekt som gör mig lite nervös över vad som försiggår på insidan. Såklart har jag även googlat utan något resultat jag ansett nämnvärt givande, då jag inte har något annat symptom alls.
Tack för uppmärksamheten
