Lider av en enorm identitetskris! Vad ska jag göra?

Hej Flashback. Varning för lång text men känner att jag verkligen måste få skriva av mig.

Idag närmar jag mig 30 och jag sitter här hemma i lägenheten själv. Studierna går bra med fina betyg, jag är snart färdig med min 5-åriga utbildning och är populär bland vännerna som jag har många av. Vad ingen vet är att döljer en enorm hemlighet, någonting som jag har burit med mig hela mitt liv och som jag skäms för trots att jag inte borde. Detta har färgat hela min uppväxt och då framförallt med människor som försöker komma mig nära, exempelvis kvinnor.

Alla tankar och funderingar kring min identitet bubblade upp till ytan idag när jag fick hem alla mina journaler från SOC och barnhemmet jag bodde på som liten. Nästan ingen vet att jag inte har några biologiska föräldrar. När jag var liten bråkade mina föräldrar någonting fruktansvärt. Min mor blev beroende av benzo, alkohol och smärtmediciner medan min far var den som oftast tog hand om mig. Däremot var han en usel far. Han kunde inte sätta gränser, jag fick göra vad jag vill och som följd av detta gick jag in allt mer i mig själv, främst tack vare att jag blev slagen av min mor när hon var påverkad samtidigt som min pappa misshandlade henne som straff när hon var påverkad. Jag minns inte alls mycket av detta förutom att hon slog upp dörren en gång när jag lekte där och min stortånagel flög av.

När jag blev fyra år blev jag tvångsomhändertagen till en familj där jag absolut inte trivdes. De låste in mig på rummet om natten så jag fick pissa i ett hörn, de tvingade mig att röka och dricka öl samtidigt som jag började bli mer och mer instäng i min egna värld. Som tur var så bodde jag bara där i ett halvår men i journalerna står det intressant nog att de själva avböjde att ta hand om mig, dels pga min överbeskyddande far som hade allvarliga psykiska problem samt en grov hypokondri

Jag bodde en kort period på barnhem innan jag blev tilldelad en ny fosterfamilj som var fantastiska och som jag idag nästintill ser som mina biologiska föräldrar. Min mamma dog när jag var 6 och när jag var 13 fick jag reda på att min pappa inte var min biologiska pappa, jag kommer aldrig få reda på vem det är. Jag känner mig så fruktansvärt smutsig. Min biologiska mor hade alla möjliga fobier, hon var en grov missbrukare och anledningen av att hon dog var en heroinöverdos, någonting jag fick reda på idag. Tydligen hade hon knullat runt med 3 st personer under sin semester. Jag har fortfarande kvar hans efternamn och tack vare mina framgångar i idrott när jag var ung så behöll jag namnet plus att man var bland de "häftigare" i skolan även om jag hade bra betyg.

Jag känner en sån enorm avsky just nu efter att jag har läst journalerna. Hade ingen aning om att läget var så illa för mig när jag var liten samt hur själviska mina föräldrar var. De hade inga jobb, soc-bidraget gick till sprit och knark. De försökte även få hem mig från mina fosterföräldrar trots de framsteg jag gjorde där.

Idag alltid när folk frågar om min familj svarar jag alltid undvikande, jag är alltid rädd för den dagen min uppväxt avslöjas. Idag tror folk att jag kommer från en välbärgad familj samtidigt som jag säger att mina föräldrar är skilda när jag förklarar mitt efternamn. Tjejer jag har fixat som det alltid har börjat bli mer seriöst med har jag alltid stängt ute för att jag inte vill att de ska träffa mina fosterföräldrar. Rädslan är för stor att jag närsomhelst ska avslöjas. Det har blivit panikartat sen idag då jag känner att mitt efternamn är så smutsigt. Vill byta det rakt av men då kommer alla bara undra och ställa frågor. Vad händer om jag fixar en brud som jag öppnar mig för? Då måste jag hålla henne borta från mina vänner för då kommer hon berätta för dem. Om jag berättar för mina vänner? Vad kommer de tänka? Jag känner att jag själv är ett fantastiskt exempel på ett maskrosbarn men att min mamma var en simpel äcklig knarkhora. De minnena jag hade av henne var ljusa men efter att ha löst journalerna känner jag en sån enorm vrede.

Min "biologiske" far flydde landet sekunden det stod klart att han inte var min biologiske far och slapp vara den skrivne vårdnadshavaren. Då behövde han inte betala underhåll längre. Den kuken.