Den aktuella situationen med Ryssland/Ukraina och allt tal från Rysslands sida om att skydda sin befolkning/broderfolk fick mig att tänka på en dokumentär jag såg för några år sedan.
"Stora fosterländska kriget", även känt som Andra världskriget, och Segerdagen 9 maj är viktiga nationella symboler för dåvarande Sovjet och nuvarande Ryssland men enbart som symboler för nationens storhet, de som kämpade och dog för sitt land struntade man i då och fortsätter att strunta i nu.
26 miljoner människor, varav ungefär 9 miljoner var soldater, dog på den östra fronten under Andra världskriget, av dem är 4 miljoner formellt saknade i strid (MIA). Anledningen till alla dessa saknade är att Sovjet helt enkelt struntade i att röja upp många slagfält. Inte efter att slaget var över. Inte efter att frontlinjen flyttat sig. Inte efter att kriget tagit slut. De stupade ligger fortfarande kvar där de föll.
Det minsta man kan kräva av ett land för vilket en soldat har offrat sitt liv är att soldaten får en ordentlig begravning om det alls är möjligt, något som Sovjet struntade i. Utöver förolämpningen att inte bli begravd svärtade även Sovjet ner deras minne genom att redovisa dem som saknade i strid.
En saknad i strid kan nämligen vara död, krigsfånge eller deserterad. Att dö var ok, men att desertera eller ge upp striden och låta sig tas som krigsfånge betraktades som föräderi. Att vara saknad i strid var samma sak som att misstänkas för att vara en förädare.
Efterlevande till saknade i strid kunde därför få utstå sina grannars förakt för sin saknade anhörige. Makor till saknade kunde nekas jobb eftersom deras make misstänktes vara en förädare.
Änkor till stupade fick en liten pension av staten, en maka till en saknad fick inget alls.
Sovjet försökte aldrig ta hand om de döda, i stället lät de omkring 20 år efter krigsslutet plöja många slagfält rakt över liken och planterade skog för att dölja dem(!).
Ingenting ändrades när Sovjetunionen blev Ryssland, staten bryr sig fortfarande inte om att ta hand om de som dog för nationen under Andra världskriget. Däremot finns det många ryssar som frivilligt på sin semester och utan ersättning ger sig ut för att gräva upp soldaterna, om möjligt identifiera dem och ge dem en riktig begravning. Uppskattningsvis en halv miljon stupade har hittats.
Om de lyckas identifiera en soldat kan de försöka leta upp dennes släktingar, berätta att maken/pappa/morfar/farfar inte var en förädare, ge tillbaka personliga ägodelar, låta dem följa honom till sista vilan, ge dem en gravsten att sörja vid.
Det de frivilliga grävarna gör är ädelt, men att staten inte tar hand om de som stupat i dess namn är ynkedom. Så mycket bryr sig Sovjet/Ryssland om människoliv, även sina egna hjältar.
Källhänvisning / vidare läsning:
http://www.bbc.com/news/magazine-25589709
http://www.telegraph.co.uk/news/worldnews/europe/russia/9842943/Stalingrad-anniversary-70-years-on-Russian-city-still-gives-up-its-WWII-dead.html
http://www.business-standard.com/article/beyond-business/that-once-lost-soldier-114010301170_1.html
http://www.bbc.com/news/magazine-25495740
"Stora fosterländska kriget", även känt som Andra världskriget, och Segerdagen 9 maj är viktiga nationella symboler för dåvarande Sovjet och nuvarande Ryssland men enbart som symboler för nationens storhet, de som kämpade och dog för sitt land struntade man i då och fortsätter att strunta i nu.
26 miljoner människor, varav ungefär 9 miljoner var soldater, dog på den östra fronten under Andra världskriget, av dem är 4 miljoner formellt saknade i strid (MIA). Anledningen till alla dessa saknade är att Sovjet helt enkelt struntade i att röja upp många slagfält. Inte efter att slaget var över. Inte efter att frontlinjen flyttat sig. Inte efter att kriget tagit slut. De stupade ligger fortfarande kvar där de föll.
Det minsta man kan kräva av ett land för vilket en soldat har offrat sitt liv är att soldaten får en ordentlig begravning om det alls är möjligt, något som Sovjet struntade i. Utöver förolämpningen att inte bli begravd svärtade även Sovjet ner deras minne genom att redovisa dem som saknade i strid.
En saknad i strid kan nämligen vara död, krigsfånge eller deserterad. Att dö var ok, men att desertera eller ge upp striden och låta sig tas som krigsfånge betraktades som föräderi. Att vara saknad i strid var samma sak som att misstänkas för att vara en förädare.
Efterlevande till saknade i strid kunde därför få utstå sina grannars förakt för sin saknade anhörige. Makor till saknade kunde nekas jobb eftersom deras make misstänktes vara en förädare.
Änkor till stupade fick en liten pension av staten, en maka till en saknad fick inget alls.
Sovjet försökte aldrig ta hand om de döda, i stället lät de omkring 20 år efter krigsslutet plöja många slagfält rakt över liken och planterade skog för att dölja dem(!).
Ingenting ändrades när Sovjetunionen blev Ryssland, staten bryr sig fortfarande inte om att ta hand om de som dog för nationen under Andra världskriget. Däremot finns det många ryssar som frivilligt på sin semester och utan ersättning ger sig ut för att gräva upp soldaterna, om möjligt identifiera dem och ge dem en riktig begravning. Uppskattningsvis en halv miljon stupade har hittats.
Om de lyckas identifiera en soldat kan de försöka leta upp dennes släktingar, berätta att maken/pappa/morfar/farfar inte var en förädare, ge tillbaka personliga ägodelar, låta dem följa honom till sista vilan, ge dem en gravsten att sörja vid.
Det de frivilliga grävarna gör är ädelt, men att staten inte tar hand om de som stupat i dess namn är ynkedom. Så mycket bryr sig Sovjet/Ryssland om människoliv, även sina egna hjältar.
Källhänvisning / vidare läsning:
http://www.bbc.com/news/magazine-25589709
http://www.telegraph.co.uk/news/worldnews/europe/russia/9842943/Stalingrad-anniversary-70-years-on-Russian-city-still-gives-up-its-WWII-dead.html
http://www.business-standard.com/article/beyond-business/that-once-lost-soldier-114010301170_1.html
http://www.bbc.com/news/magazine-25495740
