Vad som rör sig om
Jag vill gärna börja med att tala om att hela min barndomsliv och tonårsliv har varit besvärligt på grund av min familj. Otrygghet har spelat in stor roll.
I skolan gick inte heller vidare så bra. Jag började av misstag i en särklass. På grund av den oroligheten jag hade som ung så var det inte konstig att det blev som det blev. Dessutom så har ADD någonting med saken att göra också skulle jag tro. Man misstänker idag att jag har ADD.
Men det stora besväret börjar inte förs jag är runt sjutton års åldern.
Min äldre broder fick en nervös samanbrott och han tog stryp grepp på mig samtidigt som han slog mig md sin knytnäve.
När jag äntligen lyckades komma los ifrån hans grepp sprang jag in till min sovrum där jag låste in mig. Han både bankar på dörren och skriker om att jag skall öppna den. Jag är i skräck.
Jag bestämmer mig för att ringa 112. Det var mitt enda hopp.
När polisen äntligen kom till plats så gjorde han våld motstånd. Han vrålar och skriker. Svär och uppvisar att han är verkligen ursinnig.
Det är här som jag äntligen får härlig hjälp och börjar äntligen berätta till en annan människa att jag har alltid haft det såhär.
De väljer att kontakta socialtjänsten. Och där berättar jag för de detsamma historia om att jag har alltid haft ett sådant här liv med min familj.
Men något blir fel. Jag får ingen hjälp ifrån socialen trotts att de utlovade mig att jag skulle få hjälp.
Efter ''112'' händelsen så kändes allt rörigt. Och jag blev en inåtvänt person. Jag klarade inte av att vända mig till socialen igen. Jag klarade inte heller av att tala om till stödcentrum om att jag verkligen vill ha hjälp från socialen. Jag klarade bara inte av det.
Nå väl. Förhandlingen går si och så. Jag lyckats bara svara på frågor. jag klarade inte av säga något mer. Medan min bror börjar känna sig bekväm i förhandlingen och lyckats till och med dra en lögn i rätten. Han medan att han inte tog en strypgrepp på mig. Utan medan att han försökte fälla ner mig ''Då han trodde att jag var påverkad'' och hade ''hoppat'' runt i lägenheten.
Och när han banka och skrek i dörren, så menade han att han ville ''prata'' med mig. När åklagaren frågade honom varför han inte bara kunde låta mig få vara i mitt sovrum om jag nu hade låst in mig där. Så menade min äldre bror att jag är hans lillebror och borde få prata med han om han ville det.
Jag vågade inte säga att han ljuger. Jag vågade inte säga att han allting väcker otrygghet i mig. Jag vågade inte säga att jag inte får någon stöd i familjen överhuvudtaget. Jag fick inte heller någon stöd av min moder, då hon hävdade att jag ringde 112 så snabbt. Och att det var onödigt gjort. Hon talade dessutom om att jag förstör familjen. Och familjen går i spillror.
Jag ville bara BORT ifrån de!
Efter rättegången så blir det som det blir. Min bror fick böter. Och övervakning. Jag bor kar i hemmet.
Det tar inte mer än två år tills jag bestämmer för att börja i en teater förening. I denna tid, börjar jag också vantrivas i särskolan. Något oerhört mycket!
Så jag mår dåligt i familjen. Jag mår dåligt i skolan. Och jag upplever att jag inte har någon person att prata med. kuratorn förstår mig inte. Och det går inte heller att tala med henne. Det känns bara så fel. Det är chanslöst att prata med henne.
Mitt betedde i huset börjar också förändras. Jag börjar bli mer kall. Och är för det mesta dels i mitt rum. När jag är hemma, det vill säga.
Efter ett tag börjar jag vilja ha vård. Jag kontaktar vården och får en kallelse a en psykatriker.
Denne person hävdade att jag inte har besvär att det behövs med en psykolog. Däremot skriver han ut anti-deppressiva åt mig. Jag vill helst inte ta tabletter. Men jag gick in inställningen på att det är det enda hjälp jag får, och bör alltså ta det.
Dessa tabletter skulle förändra mig. Det är voxra. Och kan uppväcka ilska, hat och fiendskap. För mig väckte det hat och ilska. För det mesta dels kände jag av ilskan som tog kål på mig.
Jag besökte psykakuten och där fick jag reda på att det var Voxra som var orsaken till mitt nya känsla.
Jag talade om min önskan om att vela prata med en psykolog. Läkaren gick med på det och sade att hon skulle skicka en remiss.
Jag fick ingen. Och det tog mig två månader för att förstå att remissen bara försvann någonstans (Kanske glömde hon helt enkelt att skriva en remiss?)
I föreningen så fick jag en roll. Någonting som jag önskade att jag talade om mitt mående och avböjd rollen. Men jag tänkte att det kan fixas sig nog. Någonting som jag ångrar.
Jag var med i en grupp. Och alla fick varsitt manus. Ledaren berättade att vi skulle skriva in karaktärsdrag. Vilket jag inte lyckades. Mitt mående orsakade koncentrationssvårigheter. Och skulle också gissa på att ADD gjorde bara saken värre. Jag lyckades bara skriva två svar.
Jag kom tillbaks till föreningen. Och där ber ledaren mig att säga svaren personligen. Det var tomt i skallen. Jag klarade inte av det. Varav ledaren pressar mig att jag skall säga någoting men jag fixar bara inte det. Jag bekräftade mig själv att jag är otillräcklig och patetisk.
Dessutom fick jag känslan av skam. Stor skam. Som gjorde att jag inte kom till föreningen på en hel månad.
Efter månaden så kom jag tillbaks och fick informationen om att jag hade blivit ersatt.
Jag brydde mig inte så mycket och fortsatte gå på teatern då det fanns andra grupper.
Men efter detta. Så började jag må ännu sämre. Och i hennes närvaro vart det bara värre känsla. Jag förstod inte varför det var så. Det bara var en sådan obehaglig känsla. (Det tog mig mer än ett halvår för att förstå vad det var som kändes obehagligt)
Jag ville visa att jag var tillräcklig. jag ville visa upp mig själv att jag dög till. Så jag ställde upp för att bygga en rekvisitan när jag hörde att föreningen letade efter en volontär arbetare till det.
Jag byggde den. Och jag fick ingen uppskattning. Det fick mig känna som en slav. Som en dörrmatta. Någonting som folk bara kan köra över och uttjatat. Jag är ingen människa som man skall säga tack. Jag är bara bra att användas till stunden. Det var sådan känsla jag fick.
Bara några dagar efter detta. Fick jag ett annat psykiskt problem. Jag utförde ''rop på hjälp''- handling.
Jag började skriva en massa saker till ledaren. Inga trakasserier. Det var mer om att jag hatade samhället, hatade mänskligheten o.s.v. Jag skulle nog också säga att Voxra styrde upp en hel del. För i övriga fall, så skulle jag nog kunna kontrollera mig själv.
Men jag tror också att jag skrev det för att jag mådde dåligt av henne. Jag fick också intrycket av att hon var empatilös och bara gör saker om hon tjänar någonting på det. Vilket fick mig att må dåligt av att sådant människa existerar.
Jag hade inte förmågan att ''rycka upp axlarna''. Utan jag bara ''sög'' mig allt som jag mådde dåligt av.
Det går väldigt lång, seg period av illa mående.
Men jag sökte mig in i en teater-folkhögskola. Jag kom faktiskt in där. Och det är där som jag går idag. Härliga lärare och jag har fått en sådan oerhörd fin respons av en lärare. Denne har teater erfarenhet sedan 30 år tillbaka. Och jag tror att jag har ''kärat'' ner mig själv i han på grund av att han ger mig ett faderskap. Någoting som jag saknat väldigt länge. Han förstår sig på mig, någonting som ingen annan har gjort. (Jag älskar inte han på ett homosexuellt sätt, nej)
Under tiden som jag går i skolan. Så får jag tankar hela tiden av den före etta ledaren som jag stödde ihop med. Jag får tvångsmässigt betedde om att skriva saker till henne fortfarande. Jag kunde inte sluta.
Jag åker tillbaks till staden som föreningen befinner sig i. Besöker den.I hammaren har jag i handen som jag pekar den mot ledaren själv och en annan kollega till henne. Jag ber om nyckeln där de ger mig den. Jag tar den och går ner till salen. Där rekvisitan befinner sig.
Jag förstör den.
Det tar inte lång stund tills polisen kommer och tar mig. De bestämmer snabbt för att ta mig till stationen.
Nu är jag misstänkt för olaga hot och skadegörelser. Jag väntar på en rättegång. Då jag ansåg att jag inte kan bli anklagad av skadegörelser på grund a att rekvisitan var min.
Jag har psykiska problem. Och jag vet bara inte varför jag gjorde som jag gjorde.
Det kanske har någonting med att jag försöker täcka skammen som jag har med henne. Försöker täcka den med någonting annat som är enklare att bära. Jag vet inte.
Jag kanske bara helt enkelt försöker få henne att glömma bort det som jag gjorde. Den stunden som jag fick skammen. Jag vet bara inte hur jag skall få bort den och därför gör jag saker mot henne, för jag har tron om att jag kan lägga andra lager över skammen. Det hjälper inte.
Så det är skammen som är i centrum. Den får mig att må dåligt. Sedan har jag ju gjort andra saker som får mig att må dåligt för att jag gjorde det. Så som texterna jag skrivit till henne. Och mina andra betedde. Jag mår också dåligt över att jag skall få rättegång. Men samtidigt ser jag fram emot det, då jag tror att jag kommer få terapi.
Däremot känns det obehagligt att hamna i brottsregistret och få straff. Jag vill inte få mitt liv förstört.
