Någon som på riktigt varit olyckligt kär i flera år och tagit sig förbi det? Såklart ni har, jag vet inte om det finns några faktiska råd eller om man bara får härda ut? Träffade en kille i utlandet för 4½ år sedan. Jag hade då varit rätt smådeppig och känt att vardagen var grå under större delen av mitt liv. När jag såg honom fick allt en mening, det högg tag i mig och även om jag snabbt förstod att han bara ville vara goda vänner fann jag inget sätt att stänga av mina känslor.
Jag hamnade i en fin relation något halvår efter detta, och efter att vi varit ihop hamnade jag så småningom i min nuvarande relation. Jag älskar den jag är med, han är mer än vad man kan önska sig så jag är inte i en tragisk situation. Utan honom hade jag också kunnat vara stark och lycklig, då jag fått följa många av mina drömmar och tar hand om mig själv.
Men mina känslor för min olyckliga kärlek finns kvar någonstans och har aldrig släppt taget. Han är en fin vän som jag gärna träffar men mitt i att vi hänger så slår känslorna till igen, det är smärtsamt och förra gången jag åkte ifrån honom grät jag hela tågresan. Jag kan tyvärr inte styra över vad jag känner, jag fann några gamla sms i en gammal mobil och inser att den eufori jag kände av att få vara nära honom så gott som varje dag (när vi möttes utomlands) var och är starkare än allt annat, även om den förtvivlade känslan över att han aldrig ville ha mig samtidigt var lika stark.
Sluta träffas helt? Ta avstånd? Tänka på ett visst sätt? Hur hade ni gjort?
Jag hamnade i en fin relation något halvår efter detta, och efter att vi varit ihop hamnade jag så småningom i min nuvarande relation. Jag älskar den jag är med, han är mer än vad man kan önska sig så jag är inte i en tragisk situation. Utan honom hade jag också kunnat vara stark och lycklig, då jag fått följa många av mina drömmar och tar hand om mig själv.
Men mina känslor för min olyckliga kärlek finns kvar någonstans och har aldrig släppt taget. Han är en fin vän som jag gärna träffar men mitt i att vi hänger så slår känslorna till igen, det är smärtsamt och förra gången jag åkte ifrån honom grät jag hela tågresan. Jag kan tyvärr inte styra över vad jag känner, jag fann några gamla sms i en gammal mobil och inser att den eufori jag kände av att få vara nära honom så gott som varje dag (när vi möttes utomlands) var och är starkare än allt annat, även om den förtvivlade känslan över att han aldrig ville ha mig samtidigt var lika stark.
Sluta träffas helt? Ta avstånd? Tänka på ett visst sätt? Hur hade ni gjort?
) såg honom nästan varje dag och när man sov så drömde man hela tiden om honom. Den andra relationen tänkte jag inget alls, men vet att när jag stöter på honom i nutid blir jag som ett barn. Skakar, svettas, rodnar, blir jättejätteglad och allt vad det kan vara. 
eftersom att jag ändå har mått bra och blivit kär i andra efter honom (fast inte lika kär) så vet jag ju att det finns fler. Sen om man slutar ihop senare i livet så är ju det en bonus, men man kan inte stanna upp under tiden 