Den här händelsen ägde rum för säkert 2 år sedan. Jag hade inte rökt på, på säkert ett år eller så.
Tidigare erfarenheter: cannabis, stilnoct, svamp, benso, (muskot! haha).
Jag satt hemma en ledig dag vid datorn och kände mig så där extra uttråkad som man kan göra ibland. Jag satt och tänkte tillbaka på gamla goda tider då jag ägnade stor del av min tid till att röka på och vandra runt längs vägar och skogar runt staden. Helt plötsligt så blir jag väldigt sugen på en nostalgitripp.
Jag vet att jag har nått g brunt liggandes någonstans och börjar leta. Tillslut så hittar jag min lilla bit och mitt hemgjorda rökdon som var gjord av en glödlampa och en gammal bläckpenna. Jag börjar genast att smula ner biten i lampan och tänder på. Eftersom att det var länge sedan jag rökte sist så tänkte jag ta det säkra före det osäkra. Därför drar jag några bloss för att sedan vänta en stund för att bedöma effekten. Jag känner inte ett skit så jag eldar på lite till. Väntar ytterligare en stund och börjar äntligen känna av effekten lite smått.
Det här blir perfekt tänkte jag medan jag drar på mig jackan och skorna. Så beger jag mig ut i den friska luften och börjar vandra in mot staden på en gångväg. Jag blir väldigt nostalgisk och längtar verkligen tillbaka till the good old days. Men när jag har gått i ca 15 min i lugn takt så börjar ett obehag växa inom mig. Den lyckliga känslan var som bortblåst.
5 minuter senare så slår det. HÅRT och skoningslöst. Hjärtat börjar slå otroligt fort och min kondition har plötsligt blivit extremt dålig. Inte nog med detta så blir jag fruktansvärt paranoid. Den lyckliga känslan var som bortblåst. Varje gång jag möter någon på vägen så är jag helt övertygad om att ingen skulle kunna missa hur bäng jag var. Jag började nojja om allt möjligt, att jag skulle få en hjärtinfarkt, att någon av personerna jag mötte på vägen skulle vara en civilare, att jag skulle möta någon som jag jobbar med osv.
Jag försöker desperat att lugna ner mig själv och övertyga mig själv om att allt är fine så jag fortsätter min promenad trots att jag bara vill vända om och springa hem. Men jag får för mig att det skulle se väldigt underligt och misstänksamt ut om jag bara vände på klacken och började gå hem.
Efter en liten stund kommer jag fram till en bilväg som jag måste korsa för att kunna ta en stig genom skogen för att ta mig hemåt. Men när jag ska korsa vägen så upptäcker jag att min förmåga att avgöra när jag kan gå över vägen utan att bli påkörd är helt borta. Jag står och gruvar mig vid vägkanten och tittar på bilarna som far förbi. Tillslut så tar jag mod till mig och rusar över vägen som om jag hade varit jagad av Leatherface.
När jag kommit över vägen och in på stigen så slår mitt hjärta så hårt att jag hör slagen i huvudet och plötsligt så blir jag väldigt snuvig. Det bara rinner tunt snor ur snoken på mig. Jag kan riktigt känna hur bäng jag ser ut. Mina ögon känns små som två hopknipna rövhål och jag är otroligt trött i benen. Men jag knatar på för det enda jag vill nu är att komma hem, låsa dörren och lägga mig under täcket. Som tur är så möter jag ingen på stigen där jag staplar fram och frustar för att snoret inte ska rinna ner över min mun.
Under hela promenaden så löser nojjorna av varandra och jag ångrar så fruktansvärt hårt att jag inte tog det lugnare med rökat. Hur kunde jag röka så mycket när det var så länge sen sist?
När jag börjar närma mig mitt hem igen så börjar nojjorna lägga sig något, men fortfarande sköljs jag över med en ny våg av nojja då och då.
När jag äntligen kommer hem så har alla nojjor lagt sig och jag känner mig i princip helt klar i skallen. Vilken lättnad, ett tag var jag säker på att jag skulle tappa vettet totalt.
Summering:
Jag var inte alls beredd på den starka effekten och jag hade aldrig känt av ett så negativt rus av cannabis tidigare. Visst hade jag rökt för mycket ett x antal gånger och blivit spysjuk, men det var rena barnleken mot för dessa nojjor. Tänk att en drog som jag trodde att jag kände på djupet skulle komma och sticka mig i ryggen så där. haha
Tidigare erfarenheter: cannabis, stilnoct, svamp, benso, (muskot! haha).
Jag satt hemma en ledig dag vid datorn och kände mig så där extra uttråkad som man kan göra ibland. Jag satt och tänkte tillbaka på gamla goda tider då jag ägnade stor del av min tid till att röka på och vandra runt längs vägar och skogar runt staden. Helt plötsligt så blir jag väldigt sugen på en nostalgitripp.
Jag vet att jag har nått g brunt liggandes någonstans och börjar leta. Tillslut så hittar jag min lilla bit och mitt hemgjorda rökdon som var gjord av en glödlampa och en gammal bläckpenna. Jag börjar genast att smula ner biten i lampan och tänder på. Eftersom att det var länge sedan jag rökte sist så tänkte jag ta det säkra före det osäkra. Därför drar jag några bloss för att sedan vänta en stund för att bedöma effekten. Jag känner inte ett skit så jag eldar på lite till. Väntar ytterligare en stund och börjar äntligen känna av effekten lite smått.
Det här blir perfekt tänkte jag medan jag drar på mig jackan och skorna. Så beger jag mig ut i den friska luften och börjar vandra in mot staden på en gångväg. Jag blir väldigt nostalgisk och längtar verkligen tillbaka till the good old days. Men när jag har gått i ca 15 min i lugn takt så börjar ett obehag växa inom mig. Den lyckliga känslan var som bortblåst.
5 minuter senare så slår det. HÅRT och skoningslöst. Hjärtat börjar slå otroligt fort och min kondition har plötsligt blivit extremt dålig. Inte nog med detta så blir jag fruktansvärt paranoid. Den lyckliga känslan var som bortblåst. Varje gång jag möter någon på vägen så är jag helt övertygad om att ingen skulle kunna missa hur bäng jag var. Jag började nojja om allt möjligt, att jag skulle få en hjärtinfarkt, att någon av personerna jag mötte på vägen skulle vara en civilare, att jag skulle möta någon som jag jobbar med osv.
Jag försöker desperat att lugna ner mig själv och övertyga mig själv om att allt är fine så jag fortsätter min promenad trots att jag bara vill vända om och springa hem. Men jag får för mig att det skulle se väldigt underligt och misstänksamt ut om jag bara vände på klacken och började gå hem.
Efter en liten stund kommer jag fram till en bilväg som jag måste korsa för att kunna ta en stig genom skogen för att ta mig hemåt. Men när jag ska korsa vägen så upptäcker jag att min förmåga att avgöra när jag kan gå över vägen utan att bli påkörd är helt borta. Jag står och gruvar mig vid vägkanten och tittar på bilarna som far förbi. Tillslut så tar jag mod till mig och rusar över vägen som om jag hade varit jagad av Leatherface.
När jag kommit över vägen och in på stigen så slår mitt hjärta så hårt att jag hör slagen i huvudet och plötsligt så blir jag väldigt snuvig. Det bara rinner tunt snor ur snoken på mig. Jag kan riktigt känna hur bäng jag ser ut. Mina ögon känns små som två hopknipna rövhål och jag är otroligt trött i benen. Men jag knatar på för det enda jag vill nu är att komma hem, låsa dörren och lägga mig under täcket. Som tur är så möter jag ingen på stigen där jag staplar fram och frustar för att snoret inte ska rinna ner över min mun.
Under hela promenaden så löser nojjorna av varandra och jag ångrar så fruktansvärt hårt att jag inte tog det lugnare med rökat. Hur kunde jag röka så mycket när det var så länge sen sist?
När jag börjar närma mig mitt hem igen så börjar nojjorna lägga sig något, men fortfarande sköljs jag över med en ny våg av nojja då och då.
När jag äntligen kommer hem så har alla nojjor lagt sig och jag känner mig i princip helt klar i skallen. Vilken lättnad, ett tag var jag säker på att jag skulle tappa vettet totalt.
Summering:
Jag var inte alls beredd på den starka effekten och jag hade aldrig känt av ett så negativt rus av cannabis tidigare. Visst hade jag rökt för mycket ett x antal gånger och blivit spysjuk, men det var rena barnleken mot för dessa nojjor. Tänk att en drog som jag trodde att jag kände på djupet skulle komma och sticka mig i ryggen så där. haha
Kul läsning!
