Är par lyckligare än singlar eller tror vi det bara?

Den här tråden är skriven av nån som själv tror på familj. För mig är familj den viktigaste delen av livet, ändå har jag börjat fundera över om par verkligen är lyckligare än singlar.

Först är det så klart väldigt mysigt när man är nykär, med åren blir kärleksförhållanden mer och mer som ett företag som ska skötas och på köpet försvinner kärlekskänslan. Efter förälskelsefasen verkar kärleksförhållandena handla främst om praktiska frågor. Vem som ska lämna å hämta på dagis, vem som ska handla, klippa gräsmattan o.s.v. Efter 7 år har paret knappast nåra känslor för varandra, båda flörtar friskt på jobbet. Enda gången den moderna familjen ser ut att vara lycklig är, enligt mig, de halvfalska kyssarna som ska synas utåt. Det är så det ser ut i min omgivning i stora drag, är detta representant?

Singellivet är drygt och då kan man lätt tro att par är så överlyckliga, men i verkligheten verkar par ha varsitt liv bara att man på nåt sätt "är tvungen" att leva tillsammans. Verkar som att skuldkänslorna är det enda som håller ihop par, rädslan för att skilja sig och utsätta barnet för varannan vecka fenomenet.

Diskutera gärna singel- och förhållandelivet ur alla möjliga perspektiv.

Du verkar ju se väldigt negativt på det hela tycker jag. Tror att ganska många har känslor kvar i ett förhållande efter 10 år. Har man inte det så är det något som är fel. Visst blir allt ganska vardagligt och kanse inte lika spännande efter 10 år ihop men känslor tror jag nog att man har kvar.

Flera utav de där "praktiska" frågorna har rätt uppenbara svar. Kvinnor är bäst på att handla och hämta barn på dagis. Det är klart att kvinnor ska göra det. Löjligt att en del par faktiskt bråkar om sånt.

Mannen ska primärt tänka på sin karriär och dra in kulor till hushållet. En del fysiskt krävande hushållssysslor får mannen göra, t.ex. klippa gräset. I övrigt hör hushållet kvinnan till.

Kvinnor som inte är beredda på att leva så (eller män för den delen) är nog ofta olyckliga i sina förhållanden. Men de som är något mer "naturliga" av sig finner inga problem i sådana saker.

Ja, men det är det som är grejen. Efter 10 år brukar det inte vara ngt fel, utan många fel. Hoppas att det är mer positivt än va jag tror.

Alla som läser detta får ha i sitt betänkande att kontot är skapat för några dagar sedan, och allt personen bakom kontot skriver är provocerande och alltid och enkom angående kvinnor. Luktar sånt där obehagligt som bor under stenbroar, ni vet.

OnT:
Det är en intressant frågeställning och jag tycker att du belyser den ganska bra.
Däremot, för att tala för mig själv, så kan jag säga att innan jag bestämmer mig för att skaffa barn så ska jag ha ingått ett avtal med mig själv som säger att jag under inga omständigheter ska bryta upp med min partner. Det vore såklart inte helt lätt att hitta en kvinna som jag kan tänka mig grunda detta avtal på, men det är liksom poängen - det ÄR jävligt svårt. Jag tror också att det kan vara detta som skiljer mig från andra, och som en del av skilsmässor grundar sig i: folk tror att det inte är så svårt och unikt som det faktiskt är.

Med praktiska syftade jag knappast på att man nödvändigtvis bråkar om sysslorna. Jag menar att vardagen bara består av praktiska frågor.

Jag trodde aldrig på kärlek förr i tiden. Trodde alltid på att jag kommer bli lämnad eller att min partner skulle vara otrogen i framtiden. Jag var så rädd för att binda mig och skapa familj även om jag längtade efter att ha någon att dela mitt liv med. Ha min egen familj och barn men jag såg alltid på att kärlek aldrig håller. Jag lämnade alltid den jag var med innan han skulle lämna mig för att försäkra mig att ingenting skulle såra mig men sedan kom den dagen då jag träffade min nuvarande som trodde på familj och kärlek. Flertalet gånger ville jag springa iväg och leva som ensamvarg men han lät mig aldrig. Jag började inse att jag blev väldigt lycklig och jag började förändras som människa. Efter några år är vi fortfarande som nykära och lyckliga. Visst kan vi ha vissa bråk och argument men han är den som gör mig lycklig. Så absolut med rätt människa blir par lyckligare än singlar.

Ja, det är bara i filmernas värld som par lever lyckligt och kära i alla sina dar. I verkligheten tröttnar man på sin partner efter en tid, det är naturligt och oundvikligt.
Hoppas inte du är så naiv att du tror du kommer hitta en drömprins som du kommer älska och vara tänd på resten av ditt liv.

Tror nog att par är lyckligare än singlar generellt sätt, vi är skapade för att leva tillsammans och ett parförhållande ger makarna det känslomässiga stöd, den bekräftelse och den feedback i princip alla behöver för att klara livets påfrestningar bättre. Dessutom får man bättre ekonomi och förhoppningsvis ett regelbundet och tillfredställande sexliv vilket inte heller är ovästentligt för välbefinnandet och livskvaliten. Självklart kan småbarn göra att en relation dippar en del..men de ger ju också väldigt mycket glädje. Men hellre lycklig singel än att leva i en destruktiv eller död relation, det är ju solklart..men i stort sett tror jag man mår bättre i en parrelation där allt funkar hyfsat än att leva singel där allt funkar hyfsat. Sen skall man heller inte underskatta den sociala biten..det ger högre social status i omgivningens ögon att ha en partner än att leva ensam, detta gäller mest för kvinnor, men även för män. I synnerhet när man kommer över en viss ålder.

Svaga individer söker sig till en grupp, de starkaste i samhället klarar sig själv. Det är upp till var och en om man vill bo med någon, några mår bra av detta andra inte. Gör som du själv vill och gå inte vad andra säger.

Två lyckliga individer som inleder en relation är nog lyckligare tillsammans. Vi strävar efter enighet, människan trivs inte ensam eftersom vi är sociala varelser.

Men om två sorgliga och patetiska individer inleder ett förhållande kommer de fortsätta vara lika olyckliga efter som innan.

Jag tycker att ditt antagande är helt korrekt. Av egna erfarenheter och nog alla jag känner som är par med allt som du beskrev.

De som är singlar tycks inte vara så mycket lyckligare, undantag de som gått igenom detta med förhållande på riktigt - lån, trisst vardag, trisst kärring, trisst jobb.

Ironiskt nog kan tyckas flera vara än större losers än de som lever i par i ett "dåligt förhållande" - de som ständigt är singlar, eller på jakt efter nya (som jag brukar säga) problem med nya partners. Vet några riktigt dåliga exempel, varit gifta 3 ggr med barn, hus, lån etc. Och fortsätter att sätta sig i nya förhållanden om och om och om igen... snacka om losers där.

Men visst, de som är singlar efter förhållande är de riktigt lyckliga, om man har lärt sig en läxa det vill säga

Meningen är inte att vi ska leva ihop, bara avla fram barn. Vi är ju djur vi med så.