Jag läste den här dikten(?) nyss, vill inte säga vart för då outar jag, men huvudsaken är att den berörde mig, kan detta stämma?
Jag blev som sagt berörd, kanske för att jag är full och ensam ikväll. Men hen som skrev detta delar ändå en rätt stor del av hur jag ser på livet. Vad säger ni? Är det en sund/osund syn på livet?
OCH, jag tror att detta är rätt forum, men annars får gärna moderatorn skickat till rätt!
Hade gött!!
Citat:
"Världen har gått åt helvete.
Det är ingen nyhet, det är sedan länge bestämt.
Sen den dagen människan satte sin fot på denna planet har människan varit dömd att förlora. Människan, den förlorande rasen. Människan, den dödsdömde.
Medveten om sin existens, rädd för sin ickeexistens.
Människan, besatt av att veta, besatt av kontroll. Vi uppfinner religoner och teorier om hur vi blev till, slåss om vilken som är mer sann.
Människan, vi dödar för någonting vi aldrig riktigt kommer att förstå.
Det är först när vi inser och accepterar att det är en mörk och girig värld vi lever i, att ingen bön blir hörd och att vi sedan länge är dömda att förlora som vi verkligen blir befriade från vår rädsla av att förlora kontrollen.
Det är först när vi accepterar detta och ställer oss vid kanten till förintelse som vi måste göra ett val: god eller ond.
När vi accepterar att det inte finns något liv efter detta, att vi endast lever av en slump och att våra handlingar inte ekar i oändligheten.
Först då låter vi våra hjärtan bestämma och avspegla vilka vi egentligen är. God eller ond.
Även ifall vi då vet att varken god eller ond spelar någon roll. Då, finner vi oss själva.
Det finns ingenting att gottgöra för, det finns ingen att be om förlåtelse till.
Vi är bara stoft som lever på lånad tid."
Det är ingen nyhet, det är sedan länge bestämt.
Sen den dagen människan satte sin fot på denna planet har människan varit dömd att förlora. Människan, den förlorande rasen. Människan, den dödsdömde.
Medveten om sin existens, rädd för sin ickeexistens.
Människan, besatt av att veta, besatt av kontroll. Vi uppfinner religoner och teorier om hur vi blev till, slåss om vilken som är mer sann.
Människan, vi dödar för någonting vi aldrig riktigt kommer att förstå.
Det är först när vi inser och accepterar att det är en mörk och girig värld vi lever i, att ingen bön blir hörd och att vi sedan länge är dömda att förlora som vi verkligen blir befriade från vår rädsla av att förlora kontrollen.
Det är först när vi accepterar detta och ställer oss vid kanten till förintelse som vi måste göra ett val: god eller ond.
När vi accepterar att det inte finns något liv efter detta, att vi endast lever av en slump och att våra handlingar inte ekar i oändligheten.
Först då låter vi våra hjärtan bestämma och avspegla vilka vi egentligen är. God eller ond.
Även ifall vi då vet att varken god eller ond spelar någon roll. Då, finner vi oss själva.
Det finns ingenting att gottgöra för, det finns ingen att be om förlåtelse till.
Vi är bara stoft som lever på lånad tid."
Jag blev som sagt berörd, kanske för att jag är full och ensam ikväll. Men hen som skrev detta delar ändå en rätt stor del av hur jag ser på livet. Vad säger ni? Är det en sund/osund syn på livet?
OCH, jag tror att detta är rätt forum, men annars får gärna moderatorn skickat till rätt!
Hade gött!!
