Vad är den perfekta kroppen enligt dig?

Enligt min erfarenhet så är det vanligt att kvinnor vill försäkra en man om att kvinnor de inte känner känner så för honom.
Jag har aldrig förstått mig på det. Om en kvinna pratar om en man så kan inte jag veta om den mannen tycker att hon är gullig och sexig. Definitivt inte om jag inte känner honom. Och även om jag kände mannen så skulle jag inte veta, om han inte talat om det för mig.

Hur kände du inför din kropp när du var i din prime jämfört med nu?
När du var i ditt livs bästa form fick du negativa kommentarer från det motsatta könet?

Nu är jag väl medveten om att jag kastar pärlor för svin, men mannen, du behöver professionell hjälp. Du kastar bort hela ditt liv, dag för dag, med att älta gammal skit som man som vuxen människa borde ha lärt sig hantera. Vi har alla fått elaka och orättvisa kommentarer men de flesta av oss ägnar oss inte åt att grotta ner oss i dem.
Var glad att du har en någotsånär fungerande frisk kropp. En del människor får aldrig känna på den känslan.

Jag var ganska ung, oerfaren och välbevarad när jag fick de negativa kommentarerna men ju äldre jag blev så desto mindre bryr jag mig. I mitt 11 år långa förhållande har jag inget minne av att ha fått en positiv kommentar om mig eller min kropp över huvud taget men jag visste inte bättre då än att jag trodde att "det blir bättre imorgon..." Det blev det såklart inte. Människan visade sig vara en psykopat men jag var 16 när vi blev tillsammans så jag skyller på det. Att jag minns de här negativa kommentarerna efter 40 år tyder ju ändå på att de lämnat lite spår.

Har hört från flera män hur lite positiva kommentarer de fått av sin partner. Jag tar inte åt mig, vet med mig att jag ger massvis med sådana. Men funderar på vad det kan bero på? Det är väl naturligt att man visar verbal uppskattning för den man älskar?
Men när jag tänker efter har faktiskt männen i mitt liv varit otroligt sparsamma med den sortens uppskattning...

Jo säkert hörry XY,

Men utifrån vad jag har sett så brukar ni bara uttrycka uppskattning när det finns ett klart och tydligt syfte som ni vill uppnå.

Den där attraktionen som finns i början, när ni fortfarande känner att finns uvecklingspotential (dvs exploaterings- och dominanspotential) brukar ju gå över för er i samma ögonblick som ni har etablerat dominans.

Och om man inte är en sån naturlig alfa att man kan sätta er på plats på ett sånt dramatiskt sätt (dvs dominant, men ändå lekfullt) att ni blir tacksamma och fuktiga automatiskt, så kan man räkna med ett ständigt missnöje från eran sida ändå. För ni är så feministhjärntvättade att ni antingen bara ser våra brister, eller så är ni snåla med uppskattningen av ren missunnsamhet. För att ni allt som oftast är totalt maktfixerade i relationen, och då blir det liksom "Varför skulle jag hålla på och bygga upp min motståndare? Då blir han ju bara ännu starkare och ännu svårare att dominera?? Han går ju redan och tycker att han är bäst och snyggast i hela världen!"

Men det är antagligen ingen ide att försöka argumentera med dig, eftersom du likt 99% av alla kvinnor, lever i din egen lilla värld.

Nog är det så att många saker blir lite lättare när man, så att säga, blir varm i kläderna. Det har du helt rätt i.

Men det är inte meningen att man skall basera sin självkänsla på vilka "recensioner" man får av andra. Varken komplimanger eller nedsättande kommentarer. För då bestäms vårat värde av vilket humör våran omgivning är på.

Och om man inte har en känsla av eget värde, så blir det väldigt lätt att se varje tidigare relation som ett misslyckande. Och då är man snart igång och nedvärderar sig själv igen, lik förbannat.

Sen är det liksom ingen större tröst när man börjar inse att man kanske kan både charma och tillfredsställa en kvinna i det korta perspektivet, när det ändå alltid blir en maktkamp så fort man inte vill göra exakt som hon vill. En maktkamp, som man dessutom alltid förlorar i det långa loppet.

Mitt föslag är att du tar en lång paus från relationsstressen, och bygger upp känslan av styrka och värde i dig själv istället. För om du blir bra vän med dig själv först, och gillar att vara i ditt eget sällskap, så blir det mycket lättare att vara bekväm i andras sällskap också. Och då kommer folk att vilja vara med dig, utan att du behöver göra dig till och känna dig otillräcklig hela tiden.

Det spelar nog ingen större roll hur du går tillväga för att bygga upp dig själv, bara du hittar ett sätt som passar dig och som du verkligen brinner för. För du bör räkna med att det kan komma att ta åratal, eller ännu längre.

För mig så har det tagit mer än fem år, och vem vet om jag kommer att nå hela vägen fram. Men det har ändå varit värt det. För även om jag skulle bli solo för resten av livet, så slipper jag vara i ständig konflikt med mig själv. Och jag märker det idag på på min omgivning också. Jag bemöter människor bättre när jag mår bättre med mig själv, och då blir jag mycket bättre bemött också.

Jag tycker också att jag varit rätt bra på att visa uppskattning och komplimanger men när man inte får något tillbaks så blir det lite mindre sånt. Jag tycker att det är en fin och enkel sak att göra, kostar liksom inget och det gör någon glad.

Bred och muskulös

Marilyn Monroe var en av de vackraste kvinnor som funnits enligt mig.