"En ska" eller "Man ska"?

Satt och läste kultursidorna idag och såg att de skrev "en ska" inte "man ska". Och sedan upptäckte jag fler fall under dagen. Är jag helt vilse? Jag säger alltid "man ska" för att beteckna något generellt på detta sättet. Så jag använder "man ska" för att beteckna ett imperativ som gäller hela mänskligheten "En ska" tycker jag låter underligt.

Beror det på var i landet man kommer ifrån? Eller är det feministisk aversion mot "man"? Eller är det bara jag som aldrig fattat att man ska säga "en ska" och inte "man ska".

Så vad är "en" och vad är "man" i dessa sammanhang? Är de verkligen synonymer eller är det just därför att de inte är det som "en" används?

Jag tyckte det skavde när jag hörde detta "en ska" alltså. "En ska aldrig mörda!". Det skaver. "Man ska aldrig mörda!", det låter bättre.

man ska är rätt hör aldrig en ska som du säger det låter helt fel

beror någ var man bor men jag hör det aldrig

Det är genustrams. Inget vi vanliga människor förstår oss på.

Radikalfeminister och värmländska bönder skriver "en ska", vanligt folk skriver "man".

Ärligt feministerna är bara jobbiga de förstör mer än de bidrar med!

Jag kan meddela att jag har svårt att förstå tal och text som ändrar på detta sättet. Jag bara sitter och stirrar på "hen" och "en ska" och allt detta och begriper knappt vad texterna handlar om.

Kommer nog aldrig vänja mig vid det. Jag ska fortsätta använda det språk jag lärt mig under uppväxten. Svårt att ändra på nu.

När någon säger "hen" ser jag inget framför mig. Jag har aldrig sett en könlös människa. Det förblir en beteckning på något tomt. Något sådant kan jag naturligtvis aldrig visualisera. "En ska" kändes mer bara märkligt.

Hoppas de inte börjar med detta i skönlitteraturen. "En ska" och "hen" skulle göra att jag inte kunde läsa med behållning alls.

Det är både dialektalt och något som feminister använder. Personligen betraktar jag "man" mer korrekt, men det händer att jag använder "en" av den enkla anledningen att det låter lite mysigt.

Om du ska skriva om vad som är rätt och fel i denna forumdel kan du väl i alla fall använda skiljetecken?

Ett fenomen som håller på att växa sig ganska stort den senaste tiden vad jag märkt, på precis samma sätt som hen så vill man göra språket mer könsneutralt. Jag tycker det är urbota fånigt. Jag fastnar alltid vid ordet när det används på det viset och funderar på vad det är för en 77-årig lantbrukare från Smygehuk som smugit in sina långa seniga fingrar på författarens tangentbord och tjuvpillat tills jag i nästa sekund inser att det inte är dialektalt, utan ett rent politiskt ställningstagande.

Om det är ett politiskt ställningstagande blir jag ju automatiskt reaktionär om jag inte hänger på tåget. Det är fiffigt ordnat det där. Det blir som att de ord som kommer ur min mun kontrolleras. Alltså att jag tappar mitt eget tal. Det ligger mycket makt i det.

Men det skaver för mycket kognitivt för att jag ska kunna hänga med. Tror ni de blir arga om man inte säger "hen" och "en ska" nu då?

Det finns en etablerad uppmaning där: Du skall icke dräpa! Den som avstår från dråp avstår automatiskt från mord.

Användningen av »du« kan visserligen av konservativa upplevas som en anglicism. Även »en« kan stämplas som anglicism. Engelska drottningen har sagt:

One is not amused.

I motsvarande läge säger en svensk kung och en svensk kronprinsessa »man«.

Hur én än vänder sig så har én rumpan bak.

Ber om ursäkt för det här men måste få det sagt i tråden nu när du tar upp detta med engelska "one".

En sak jag kom till att tänka på är det här med Heideggers das Man. Det kom direkt för mig eftersom jag har läst alldeles för mycket filosofi på kammaren. I engelska översättningar översätts det alltid med "one" och "as one does" men alltid med mycket krångliga förklaringar om att en sådan översättning inte rakt av kan göras. De måste förklara det med en massa andra ord utan att aldrig riktigt fånga innebörden. Då tänker jag likadant med svenskans "en" och "man". "En" pekar mot en själv, "man" pekar ut mot något generellt, en slags massa utan namn och utan det specifika. På svenska säger man om detta Heideggers "das Man" i översättningar "så som man gör" inte "så som en gör". För det är något väldigt speciellt med "man" till skillnad mot "en" som då går förlorat. Det Heidegger försöker säga är att "en själv" blir på något sätt förlorat i "så som man gör", alltså i das Man. Skulle man sagt "så som en gör" hade denna skillnad suddats ut. Det hade implicerat att man inte alls är vilse i detta med att man följer med i att göra allt på samma sätta som alla andra gör. Das Man är ingen i särskildhet. Det är det han vill säga, om "man gör så som man gör" är man ingen i särskildhet. Men "en" inkluderar ju någon särskild. Precis på samma sätt som när du rättar mig på detta med "Du skall icke dräpa!" som pekar ut varje individ. "Man" pekar inte ut varje individ.

Så det är sådant här jag satt och tänkte på också. Jag kan inte så mycket om språkriktighet men tänkte just på denna sak utan att plita ner det. Alla dessa förändringar har alltså allvarliga konsekvenser.

Men va fan? Jag har sett det skrivet några gånger, i inte alltför seriösa sammanhang. Jag trodde bara tanken var att vrida till det lite på dialekt eller för att snitsa till det lite.

Nu vill jag bara citera den gamle ärke-manschauvinisten Eddie Meduza; "Fruntimmer sa en ha å knulla mä!"

Detta var uppe i P1:s språket häromveckan.
Stundenter vid Umeå universitet sade en istället för man pga. genusanledningar....
Idioti.
I Umeåtrakten, för övrigt, är "en" ett vanligt tillägg till det mesta i deras dialekt-exempelvis "en Markus" istället för Markus.

Men, jag anser att ordet man egentligen bör undvikas. Istället för "man borde" skall "jag/vi borde" användas istället. Det gör saker och ting mer tydliga.