Citat:
Ursprungligen postat av
kaosss
Inte nog med att jag postade en tråd om min pojkvän igår. Nu har jag blivit sårad av mina föräldrar.
Jag står pappa närmast. Han är den som alltid har sett till mig när jag har varit ledsen och
alltid skjutsat mig överallt, ställt upp för mig i vårt och torrt. Han har aldrig svikit mig men när vi väl har bråkat under alla år så har jag aldrig fått utvecklas och växa genom att säga att han har fel ibland och att det är jag som har rätt. Samma sak med mamma. Dom maler på som om jag fortfarande vore ett barn att dom vet bäst och att jag inte får ha mina egna åsikter om saker och ting. Mamma är även väldigt kontrollerande och kan fråga mig saker som "har du packat väskan" och jag är över 25!
Är inte menat att låta som en barnunge som bara gnäller nu. Men nu när jag har blivit vuxen och hamnar i en konflikt med mina föräldrar så bara maler dom på som sagt och jag försöker skydda mig själv men det hjälper inte. Dom säger att dom vill mitt bästa men det dom gör är att behandla mig som en unge.
Idag sa jag en grej som jag vill göra i mitt liv. Då högg dom nästan direkt och sa "du är så spontan". Och mamma drog upp en grej som hände för kanske 7-8 år sedan när jag gjorde ett misstag om pengar. Jag försökte försvara mig själv att det hände för längesen och att alla gör misstag och att man är värld en andra chans men det lyssnade hon inte på.
Pappa är den som får mest dåligt samvete efter att vi har bråkat och tittar till mig nästan på en gång och vill inte vara osams mer.
Men jag känner mig ändå så sviken av dem. Det är dom som står mig närmast i livet
men när man inte ens vågar be om deras stöd till saker man vill göra i livet eller vad det nu kan vara så har man inte mycket hopp.
Så fort det går bra för mig i livet med jobb, och vad det nu kan vara så är dom jätteglada och så stolta men så fort jag gör något litet misstag så får jag höra det.
Vet inte vad jag vill med det här bara det att jag mår riktigt dåligt just nu och vet inte vem jag annars ska vända mig till. Min pojkvän jobbar jämt så han kan jag inte prata med känns det som. Vi bor så långt ifrån varandra just nu också så det känns som om jag bara skulle vara en börda för honom för att han som sagt jobbar jämt och dessutom gillar han inte att prata så mycket i telefon.. Några syskon har jag inte heller då min bror dog för 5 år sedan.
Söker därför efter lite stöd och tröst hos er.. och om det mot förmodan är någon som har liknande problem med sina föräldrar så skicka PM omedelbart
Alltså nu har du ju fått massa ryggdunk så jag kommer vara lite mer kritisk.
Du skriver att du söker tröst och stöd här och det är inte utan att man känner att du utelämnar en hel del av historien för att få det. Du låter ärligt talat lite bortskämd, på gott och ont antar jag nu när du vill vara mer fri och självständig.
Du skriver ju inte vad du vill göra. Dina föräldrar ska ju inte vara dina ja-sägare och klappa händerna till precis allt du vill göra. Dessutom skriver du "be om stöd" vad innebär det? Pengar? Om du "lite spontant" vill ta viktiga beslut och ber dem att hjälpa dig har de all rätt att vara lite ifrågasättande, som dina vänner tex också troligen skulle varit.
Nu kanske det inte alls är så, men svårt att säga av de du skriver. Men som flera andra skriver, man ska inte bo hemma vid den åldern. Och för ens föräldrar är man ju alltid deras barn och man kommer att störa sig på när de säger saker till en just för att man känner att de behandlar än så. Du är precis i den åldern när det oftast är som mest påtagligt och förstärks av att du inte har haft möjlighet att flytta.
