Mår så jävla dåligt, känner mig sviken av mina föräldrar

Inte nog med att jag postade en tråd om min pojkvän igår. Nu har jag blivit sårad av mina föräldrar.

Jag står pappa närmast. Han är den som alltid har sett till mig när jag har varit ledsen och alltid skjutsat mig överallt, ställt upp för mig i vårt och torrt. Han har aldrig svikit mig men när vi väl har bråkat under alla år så har jag aldrig fått utvecklas och växa genom att säga att han har fel ibland och att det är jag som har rätt. Samma sak med mamma. Dom maler på som om jag fortfarande vore ett barn att dom vet bäst och att jag inte får ha mina egna åsikter om saker och ting. Mamma är även väldigt kontrollerande och kan fråga mig saker som "har du packat väskan" och jag är över 25!

Är inte menat att låta som en barnunge som bara gnäller nu. Men nu när jag har blivit vuxen och hamnar i en konflikt med mina föräldrar så bara maler dom på som sagt och jag försöker skydda mig själv men det hjälper inte. Dom säger att dom vill mitt bästa men det dom gör är att behandla mig som en unge.

Idag sa jag en grej som jag vill göra i mitt liv. Då högg dom nästan direkt och sa "du är så spontan". Och mamma drog upp en grej som hände för kanske 7-8 år sedan när jag gjorde ett misstag om pengar. Jag försökte försvara mig själv att det hände för längesen och att alla gör misstag och att man är värld en andra chans men det lyssnade hon inte på. Pappa är den som får mest dåligt samvete efter att vi har bråkat och tittar till mig nästan på en gång och vill inte vara osams mer.

Men jag känner mig ändå så sviken av dem. Det är dom som står mig närmast i livet men när man inte ens vågar be om deras stöd till saker man vill göra i livet eller vad det nu kan vara så har man inte mycket hopp.

Så fort det går bra för mig i livet med jobb, och vad det nu kan vara så är dom jätteglada och så stolta men så fort jag gör något litet misstag så får jag höra det.

Vet inte vad jag vill med det här bara det att jag mår riktigt dåligt just nu och vet inte vem jag annars ska vända mig till. Min pojkvän jobbar jämt så han kan jag inte prata med känns det som. Vi bor så långt ifrån varandra just nu också så det känns som om jag bara skulle vara en börda för honom för att han som sagt jobbar jämt och dessutom gillar han inte att prata så mycket i telefon.. Några syskon har jag inte heller då min bror dog för 5 år sedan.

Söker därför efter lite stöd och tröst hos er.. och om det mot förmodan är någon som har liknande problem med sina föräldrar så skicka PM omedelbart

Har du jobb? Fastanställd?

I så fall flytta ut, du är över 25 år. Så slipper du all gnäll.

Det är också en grej jag mår dåligt över. Jag har sån otur med jobb i livet. Har precis börjat nytt jobb som jag fick höra att det inte går så bra för. Dom ska sänka allas löner till 80 % så jag fick flytta ur lägenheten jag hyrde och bo tillfälligt hos mamma och pappa i jakten på nytt jobb

Här kommer du att möta en uppsjö av olika tolkningar på ditt problem. Och då du låter din pojkvän behandla dig som ett barn kan du ju inte bli så förvånad om även dina föräldrar gör det.

Du borde testa att meditera.... ensam... skingra tankarna....och finna det inre lugnet... det är därifrån du kommer hitta lösningen på det här problemet...

De gör nog bara sitt bästa.
Du upplever att de neggar så fort du gjort ett litet misstag, men de försöker nog bara fostra och vägleda dig.
Det blir bättre när du flyttar hemifrån (jag gissar att du bor hemma). Var glad att du har föräldrar som bryr sig.

Nja jag tycker inte min pojkvän behandlar mig som ett barn direkt. Men förstår lite vad du menar. Hur mediterar man på bästa sätt? Jag skulle verkligen vilja gå in i mig själv och bli fri från alla tankar och viljor om mig. Få ett inre lugn och bara hitta balans i livet. Men det är svårt när livssituationen är som den är..


Tack jag vet jag borde vara glad för det. Men kan tycka att dom bryr sig och lägger sig i lite väl mycket och det kan vara dåligt det också.

Du får väl researcha lite.... se om du hittar någon lämplig metod som passar dig... tror jag triggar fel beteende i dig om jag ger dig ett svar

Haha vad menar du då? Med fel beteende

Låter som de försöker attackera din självkänsla för att ha kvar kontroll över dig, sätt upp en vägg emot den bilden av dig som de vill 'se' eftersom den kommer från att de känner sig hotade av att du håller på separeras från dem. Kan vara pga din bror de reagerar så.

Alltså det här med att du känner dig som en unge har ingen basis i verkligheten, det är något som lirkats in i din självbild genom dina föräldrar för att sänka din tilltro på dig själv.

Sen det här med att din pappa är snäll och inte vill bråka och att du känner dig sårad pga detta kan antyda om att din mamma är den kontrollerande typen som hanterar saker genom att försöka styra över andra för att undvika saker hon känner är 'farliga' - med sådana kombos kan ena parten vara den som bossar och den andra parten hoppar in och försöker neutralisera det den andra parten håller på med som gör den som hamnar i klorna på dem blir sliten och kan inte avgöra vad situationen går ut på eftersom den får motstridiga intryck där den känner skuld emot dem. En slags dynamik kring sådana personer.

Skulle säga att du bara borde klippa navelsträngen en stund och sen när du står separat från dem återuppta kontakten och se om det går bra.

Bor man med sina föräldrar under en längre period när man är "vuxen". Då blir det ofta bråk och tjafs och de tar till med sina föräldrar roller - de vet mest. Precis som du säger.

Lösningen på det hela är att du försöker flytta.

Alltså, det är ett jättesvårt ämne, jag tror du har kommit fram till punkten i ditt liv nu när du börjar se dina föräldrar ur ett litet annat perspektiv, för att du klippt navelsträngen - men dom inte riktigt hängt med..

Ja, du är vuxen, MEN vi är som barn aldrig utan den sociala historien från vår uppväxt, och den kan psykologiskt ta betydligt längre tid att anpassa efter nya situationer i livet. Och den processen blir egentligen bara svårare både för oss själva OCH våra föräldrar om vi skutt-flyttar fram & tillbaka.

Sen slutligen, våra föräldrar är faktumvis OCKSÅ bara människor, med sina fel och brister... Bara något äldre, men inte annorlunda. Dom har också känslor, tankar och funderingar. Och med livserfarenhet ser man livet ur annat perspektiv, och där finns förmodligen något underliggande "behov" av att skydda sina barn. Så det är något som föds ur en känsla av omtanke, även om det kommer ut på ett helt annat vis. Kan handla om att det är svårt att kommunicera.

Varför är du ens här med din problem från första början? Borde du inte ta det här med din kille?