• 1
  • 2
2014-02-08, 13:34
  #13
Medlem
MasketPuppeteers avatar
Jo, man har väl varit i den sitsen. Brydde mig dock inte om skoltidens sociala hierarki så mycket när den helt saknade betydelse i den verkliga världen. Fokuserade istället på att införskaffa mer kunskap och det har gynnat sig i det långa loppet.
Citera
2014-02-08, 13:42
  #14
Medlem
NovaOculuss avatar
Citat:
Ursprungligen postat av Skorpion76
Om du inte visste det har jag försökt att göra en presentation här, men den har slängts på grund av att den har ansetts vara trams och Off Topic. Jag har fått svaret att de här inte är något presentationsforum.
Skriv ett PM till mig då, så avgör jag. Ger dig en ärlig chans i alla fall.
Citera
2014-02-08, 13:45
  #15
Medlem
Grovedarks avatar
Citat:
Ursprungligen postat av johanjosefsson
Vad händer om den utstötte innan han svälter ihjäl, kommer tillbaka med ett spjut och spetsar ihjäl alla kvinnor och barn i gruppen, för att sedan ge sig på de allra starkaste männen, innan han själv blir dödad? We can be alfahanar just for one day!

(Tänker naturligtvis på skolskjutningar)

Om alla som stötte ut den svagaste, alltid fick känna på ödesdigra konsekvenser - Skulle evolutionen lära oss någonting av det? Om alla som blev mobbade och utstötta kom tillbaka med en kulspruta i händerna - Skulle mobbare i framtiden dra sig från att mobba i rädsla? För mobbning är ju i grund och botten rädsla och ren feghet.

Personligen hyser jag väldigt stor respekt för sådana individer. De lyckas ta tag i sitt liv och uträtta något eget för en gångs skull. Även om det är sjukt och psykopatiskt.

Om den "utstötte" och "svage" lyckas utföra ett sånt här stort dåd är han ingen vekling längre, utan mästare över sitt eget liv.
Citera
2014-02-08, 17:10
  #16
Medlem
R.Rs avatar
Ja jag kan förstå, jag har varit i den sitsen någon enstaka gång. Nu hade jag ändå tur att så gott som under hela min skoltid ha haft bra nära vänner och därtill varit iaf medelmåttig på idrotten så man blev sällan vald sist.

Däremot har jag sett mer av den andra sidan av myntet (bråk, hot osv) och kan säga att jag alla gånger hade föredragit att bli ignorerad över det. Visst är det en hemsk känsla det också men det är inte i närheten av att gå till skolan varje morgon och vara på helspänn, hela tiden veta att det finns folk som är ute efter dig och inte drar sig för att hoppa på dig 5 mot 1, vetskapen att de kan vara beväpnade, att lärarna i princip skiter i vad som händer. Att hela tiden försöka undvika att hamna ensam med dem, planera sina raster och var man ska hålla hus, vara beredd på att du måste slåss i stort underläge om det blir knas.

Om du vet med dig att du är en reko person som inte jävlas med andra ska du inte leta fel på dig själv. Det räcker att vara lite annorlunda och i fel sammanhang så kan du bli helt utfryst. Medans i en annan grupp/gemenskap skulle du kanske vara populär och omtyckt.
Citera
2014-02-08, 20:48
  #17
Medlem
Ass.Parades avatar
Tysthet = folk blir nervösa i din omgivning och blir lite chockade när du väl öppnar munnen

Jag håller med om att bli ignorerad också är en hemsk känsla men jag blir inte ignorerad när jag tar för mig mer försöker socialisera även om jag inte alltid gillar kallsnack. Jag blev stämplad i högstadiet som den där tysta killen, blev ignorerad (inte av alla dock men många) men under gymnasiet försökte jag ta lite mer plats även om jag fortfarande var lite "innåt" av mig (men det är ju en del av mig). Folk tog mer initiativ till att prata med mig när dom visste att jag kunde svara mer än ett ord och med osäker röst. Förstår du vad jag menar?

Såg att någon i tråden undrade hur du såg ut. När det kommer till vänner och så så tycker jag inte att utseende har så stor betydelse så länge du uppför och inte klär dig allt för bort mot normen för då kan folk också bli osäkra kring din omgivning.

Nu vet jag dock inte om det är social fobi eller bara tysthet generellt som är ditt problem..
Citera
2014-02-08, 20:52
  #18
Medlem
Ass.Parades avatar
Citat:
Ursprungligen postat av Skorpion76
Det är det absolut och i gruppen som mobbar finns alltid en och en annan som kanske undrar varför de egentligen går med på det. I hemlighet tycker de synd om den som blir mobbad, men e vågar inte visa utåt vad de innerst inne tänker och känner av rädsla för att själva bli föremål för gruppens hat och kanske rent av hot.
Hur gammal är du?

Det du beskriver brukar vara vanligt när man är ung runt 12-15. I gymnasiet, i alla fall när jag gick i gymnasiet så fanns det ingen direkt mobbning som syntes för då hade jag ingripit, faktiskt. Dock så fanns det människor som var lite utfrysta. Frågade en kille om varför han satt ensam hela dagarna, han kunde knappt svara på det jag sa och pratade i gåtor, förmodligen social fobi och någon diagnos som gjorde att han inte förstår sig på det sociala spelet.

Det är tysthet som får folk att bli utfrysta, oftast. Rätta mig om jag har fel.
Citera
2014-02-09, 06:34
  #19
Medlem
Skorpion76s avatar
Citat:
Ursprungligen postat av Grovedark
Personligen hyser jag väldigt stor respekt för sådana individer. De lyckas ta tag i sitt liv och uträtta något eget för en gångs skull. Även om det är sjukt och psykopatiskt.

Om den "utstötte" och "svage" lyckas utföra ett sånt här stort dåd är han ingen vekling längre, utan mästare över sitt eget liv.
Ditt uttalande visar tydligt att du behöver hjälp.
Citera
2014-02-09, 06:42
  #20
Medlem
Skorpion76s avatar
Citat:
Ursprungligen postat av Ass.Parade
Tysthet = folk blir nervösa i din omgivning och blir lite chockade när du väl öppnar munnen

Jag håller med om att bli ignorerad också är en hemsk känsla men jag blir inte ignorerad när jag tar för mig mer försöker socialisera även om jag inte alltid gillar kallsnack. Jag blev stämplad i högstadiet som den där tysta killen, blev ignorerad (inte av alla dock men många) men under gymnasiet försökte jag ta lite mer plats även om jag fortfarande var lite "innåt" av mig (men det är ju en del av mig). Folk tog mer initiativ till att prata med mig när dom visste att jag kunde svara mer än ett ord och med osäker röst. Förstår du vad jag menar?

Såg att någon i tråden undrade hur du såg ut. När det kommer till vänner och så så tycker jag inte att utseende har så stor betydelse så länge du uppför och inte klär dig allt för bort mot normen för då kan folk också bli osäkra kring din omgivning.

Nu vet jag dock inte om det är social fobi eller bara tysthet generellt som är ditt problem..
Jag skulle mer än gärna förklara vilket mitt problem är. Faktum är att jag försökte göra en presentation av mig själv, men den slängdes i papperskorgen eftersom den ansågs vara Trams och Off Topic. I Laidback finns en tråd för det, men dit kommer inte jag in. Inte än eftersom jag inte har varit tillräckligt aktiv.
Citera
2014-02-09, 07:00
  #21
Medlem
Skorpion76s avatar
Citat:
Ursprungligen postat av Ass.Parade
Hur gammal är du?

Det du beskriver brukar vara vanligt när man är ung runt 12-15. I gymnasiet, i alla fall när jag gick i gymnasiet så fanns det ingen direkt mobbning som syntes för då hade jag ingripit, faktiskt. Dock så fanns det människor som var lite utfrysta. Frågade en kille om varför han satt ensam hela dagarna, han kunde knappt svara på det jag sa och pratade i gåtor, förmodligen social fobi och någon diagnos som gjorde att han inte förstår sig på det sociala spelet.

Det är tysthet som får folk att bli utfrysta, oftast. Rätta mig om jag har fel.
Jag är 37 år. Jag har en CP-skada som slog ut större delen av min syn. Jag har inget sidoseende. Det innebär att jag måste vrida på hela huvudet om jag ska titta åt något annat håll än rakt fram. Den dåliga synen gör också att jag har orienteringssvårigheter. Om jag ska kunna orientera mig och veta var jag är måste jag gå samma sträcka flera gånger och så att säga nöta in det. Förutom det har jag atypisk autism om innebär att jag har vissa autistiska drag, men att jag inte uppfyller alla kriterier för att kallas autistisk fullt ut. Min autism yttrar sig på så sätt att jag har koncentrationssvårigheter samt svårt för att organisera och planera det jobb jag ska göra. Jag har även speciella intressen samt svårt för den sociala biten.

Nu känner jag förstås inte killen som satt tyst, men jag kan tänka mig att han (precis som jag) i hela sitt liv har haft föräldrar eller liknande som har svarat åt honom och pratat över hans huvud. Det har gjort att han inte har behövt tänka efter själv eftersom föräldrarna har sköt det åt honom.

Ofta kallas det för välmening, men egentligen är det precis tvärtom eftersom det inte ger personen chansen att uttrycka sig med sina egna ord och verkligen tala om vem han eller hon egentligen är.
Citera
2014-02-09, 22:23
  #22
Medlem
Ass.Parades avatar
Citat:
Ursprungligen postat av Skorpion76
Jag är 37 år. Jag har en CP-skada som slog ut större delen av min syn. Jag har inget sidoseende. Det innebär att jag måste vrida på hela huvudet om jag ska titta åt något annat håll än rakt fram. Den dåliga synen gör också att jag har orienteringssvårigheter. Om jag ska kunna orientera mig och veta var jag är måste jag gå samma sträcka flera gånger och så att säga nöta in det. Förutom det har jag atypisk autism om innebär att jag har vissa autistiska drag, men att jag inte uppfyller alla kriterier för att kallas autistisk fullt ut. Min autism yttrar sig på så sätt att jag har koncentrationssvårigheter samt svårt för att organisera och planera det jobb jag ska göra. Jag har även speciella intressen samt svårt för den sociala biten.

Nu känner jag förstås inte killen som satt tyst, men jag kan tänka mig att han (precis som jag) i hela sitt liv har haft föräldrar eller liknande som har svarat åt honom och pratat över hans huvud. Det har gjort att han inte har behövt tänka efter själv eftersom föräldrarna har sköt det åt honom.

Ofta kallas det för välmening, men egentligen är det precis tvärtom eftersom det inte ger personen chansen att uttrycka sig med sina egna ord och verkligen tala om vem han eller hon egentligen är.
Vad ska man säga. Jag beklagar verkligen. Autism är ett stort handikapp när det kommer till det sociala och jag som studerar psykologi på högskolan just nu vill verkligen vara med och hjälpa personer med liknande problem som du haft.

Har du någonsin varit lycklig någongång? Känt dig älskad eller älskat? Min bror hade en kompis som har autism och han verkade ofta känslokall och mobbade andra i skolan men var väldigt smart.. Hur har du det med känslor och så? Har inte börjar specialisera mig inom dessa specifika diagnoser ännu. Denna kille (som var polare med brorsan) som hade autism var dock väldigt social men manipulerade människor mot deras vilja, lite psykopat vibbar.
Citera
2014-02-10, 07:25
  #23
Medlem
Skorpion76s avatar
Citat:
Ursprungligen postat av Ass.Parade
Vad ska man säga. Jag beklagar verkligen. Autism är ett stort handikapp när det kommer till det sociala och jag som studerar psykologi på högskolan just nu vill verkligen vara med och hjälpa personer med liknande problem som du haft.

Har du någonsin varit lycklig någongång? Känt dig älskad eller älskat? Min bror hade en kompis som har autism och han verkade ofta känslokall och mobbade andra i skolan men var väldigt smart.. Hur har du det med känslor och så? Har inte börjar specialisera mig inom dessa specifika diagnoser ännu. Denna kille (som var polare med brorsan) som hade autism var dock väldigt social men manipulerade människor mot deras vilja, lite psykopat vibbar.
Till en början visste vi förstås inte att jag hade autistiska drag och jag har alltid haft problem med den sociala biten.

Citat:
Jag har en sak att erkänna. Jag har fruktansvärt svårt att kontrollera mig själv och behärska mig. Det kan räcka med att jag får syn på någon som jag tycker om för att jag ska flippa ur helt och hållet. Jag vet inte om det här har med mitt handikapp att göra, men det är i alla fall väldigt jobbigt och på grund av det har jag fått möta mycket ilska och irritation, vilket har gjort att jag ofta har blivit väldigt ledsen för den sakens skull.

Av någon anledning finns det snudd på ingen kunskap alls om det här och det lämnar naturligtvis fältet fritt för personer som vill göra sig lustiga på min bekostnad. Om jag känner att jag tycker om någon väldigt mycket blir jag väldigt glad när jag tänker på honom och det är ju självklart och så pratar jag om den personen hela tiden. Det skulle jag tro är ganska vanligt egentligen, men samtidigt innebär det att det lämnar fältet fritt för personer som vill göra sig lustiga på min bekostnad. Det tar inte särskilt lång tid för dem att upptäcka att de kan räcka med att nämna den här personens namn för att jag helt ska tappa fattningen och börja skratta hysteriskt.

Om det får fortsätta gör de så om och om igen och till slut blir allt så inarbetat att jag till slut uppfattar det som ett "normalt" sätt att söka kontakt på. Det är mycket därför som folk har blivit så arga på mig, för de menar att en normal människa i min ålder borde väl för f... veta att man inte gör så och att den personen som jag utsätter för mitt felaktiga och konstiga sätt att söka kontakt på kan bli generad och tycka att det är enormt jobbigt.

Jag vet inte hur många gånger jag har varit hos psykologen eller ens blivit uppmanad att gå till en psykolog för att söka hjälp för det här därför att det är ju ett beteende som inte är normalt. Eftersom jag har fått så mycket ilska riktad emot mig har jag helt slutat leta efter en pojk- eller flickvän. Jag tror inte att någon kan älska mig eller ens att jag kan älska någon tillbaka. Dels på grund av det här, men också på grund av att jag faktiskt växte upp med en pappa som är sjukligt besaatt av ett perfekt uppförande.

Han kan inte acceptera att man visar starka känslor, eufori eller liknande och upptäcker han det gör han allt för att förstöra det och de gånger han har rutot åt mig att sluta dansa inne på mitt rum eller liknande är så många att de är omöjliga att räkna. När jag var yngre hade vi en hund, en hanhund som inte var kastrerad och det gjorde ju naturligtvis att han blev extatisk när tikarna löpte och slickade sig i... När min pappa såg det blev han förbannad och röt åt hunden att sluta.

Visst skulle jag kunna skärpa mig om jag verkligen gav mig den på det, men det kräver en sån fruktansvärd kraftansträngning och även om jag tog i så jag blev blå är det ändå ingen säker garanti för att jag skulle bli accepterad för den jag är. Jag vet inte hur många gånger jag har fått höra att jag måste tänka på att lägga band på mina känslor och visst är tanken rätt i sig, men eftersom jag är cp-skadad och blir spastisk så fort jag anstränger mig är det inte värt det.

Därför är det en sån enorm tur att dessa forum finns där man kan skriva ner sina tankar och känslor utan att behöva skämmas det minsta för att man är annorlunda. I och med att pappa var en sån perfektionist och vägrade låta mig visa vad jag kände är det så mycket undanträngda och "förbjudna" känslor som väller fram när jag ser någon jag gillar. Det är så mycket känslor oxch så starka känslor - allt på en gång och till råga på allt får jag nära på panik när allt bara väller fram och jag inte klarar av att lägga band på alla känslor. Det är verkligen fruktansvärt och då blir det ju knappast bättre av att det bemöts med ilska heller! Det är därför jag väljer att fastna för kändisar istället som jag vet helt säkert att jag inte kan få. Visst är det sant att ingen av dem kan säga att de älskar eller tycker om mig, men då slipper jag i alla fall skämmas över att jag känner som jag gör!

Citat:
Jag har ju berättat för er att jag har autistiska drag. När man har det har man svårt att tolka andra människors tysta språk eller hur man nu ska säga. Signaler som inte alltid är helt tydliga, men som ändå säger om det är tillåtet eeller inte tillåtet att söka kontakt med den eller den. Det sägs ju också att personer med autism och autismliknande symptom drar sig undan. Det gör jag också, men med tanke på hur mycket negativ respons jag har fått mäta har jag på senare tid börjat undra om det kanske rentav kan ha något samband.
Jag har ofta råkat ut för att en tredje part har gått emellan och säger ifrån att man minsann inte ska besvära den där personen som man egentligen bara vill få kontakt med och helt enkelt lära känna. H-n gillar en ändå inte. Vidare säger den tredje parten att denne tror nog inte att man ska hålla på för mycket, för då tycker den där som man vill lära känna bara att det är jobbigt.
Jag har också blivit tillsagd att jag ska försvinna, för att de andra som sitter ocmh pratar bara tycker att jag är jobbig och jo visst. Jag ska erkänna att jag har ett enormt berättarbehov och att mitt sätt att söka kontakt väldigt ofta går ut på att just berätta saker.
Jag har även fått höra kommentarer som att "vi hade det så trevligt innan du kom", "nu var det slut på friden", "nu dog friden". Det har faktiskt lett till att jag har satt mig ensam nånstans i slutänden. Inte för att jag direkt vill vara ensam då, men då slipper jag få höra att de andra besväras av mitt sällskap.
Hur är det för dig? Har du varit med om något liknande. Har någon sagt något sånt till dig att du minsann inte ska besvära XXX? Har du kanske själv sagt så till någon? Jag skulle väldigt gärna vilja veta varför man säger så över huvud ragwt. Hur kan man ha mage att göra det? Hur kan man bara komma på tanken?
Dn saksom jag har lagt märke till vad gäller just såna här forum, så är det just det att de är så bra, för här är det ingen som säger något sånt. Här behöver man inte skämmas för att man är annorlunda. Jag vet inte om det här är något som enbart drabbar personer med autistiska drag, men jag skulle inte bli förvånad ifall den gruppen av människor är överrepresenterad vad det gäller att få just denna tuyp av negativ respons. Vad tror du? om det är så att vi är överrepresenterade till att drabbas av detta: Hur ska vi då göra för att lyckas få kontakt på ett vettigt och bra sätt?

Det är lite exempel på hur jag har haft det. Jag har heller inte haft någon riktigt bästa vän, en riktig bästis. Jag var kompis med en tjej förut som stal, ljög, utnyttjade mig och försökte bestämma över mig. På grund av det blev jag hela tiden kontrollerad under hela tiden som vi umgicks. Mamma frågade ut mig om sådant som hon tycke verkade misstänksamt och konstigt. Dessutom kom hon ofta och kollade vad vi gjorde och om jag gav bort eller lånade ut något värdefullt. Om jag upptäckte att någonting var försvunnet fick jag alltid frågan om jag hade lånat ut eller gett bort det till Marielle. (Marielle heter egentligen någonting annat.)
Citera
2014-02-10, 07:30
  #24
Medlem
Skorpion76s avatar
Citat:
Ursprungligen postat av Ass.Parade
Vad ska man säga. Jag beklagar verkligen. Autism är ett stort handikapp när det kommer till det sociala och jag som studerar psykologi på högskolan just nu vill verkligen vara med och hjälpa personer med liknande problem som du haft.

Har du någonsin varit lycklig någongång? Känt dig älskad eller älskat? Min bror hade en kompis som har autism och han verkade ofta känslokall och mobbade andra i skolan men var väldigt smart.. Hur har du det med känslor och så? Har inte börjar specialisera mig inom dessa specifika diagnoser ännu. Denna kille (som var polare med brorsan) som hade autism var dock väldigt social men manipulerade människor mot deras vilja, lite psykopat vibbar.
Nej, jag har inte älskat eller fått känna mig älskad, utan såå fprt jag har känt någonting sådant har mina föräldrar sagt till mig att jag är fixerad vid den personen och det ska arbetas brt med hjälp av samtal hos psykolog.
Citera
  • 1
  • 2

Skapa ett konto eller logga in för att kommentera

Du måste vara medlem för att kunna kommentera

Skapa ett konto

Det är enkelt att registrera ett nytt konto

Bli medlem

Logga in

Har du redan ett konto? Logga in här

Logga in