Citat:
Ursprungligen postat av
Ass.Parade
Vad ska man säga. Jag beklagar verkligen. Autism är ett stort handikapp när det kommer till det sociala och jag som studerar psykologi på högskolan just nu vill verkligen vara med och hjälpa personer med liknande problem som du haft.
Har du någonsin varit lycklig någongång? Känt dig älskad eller älskat? Min bror hade en kompis som har autism och han verkade ofta känslokall och mobbade andra i skolan men var väldigt smart.. Hur har du det med känslor och så? Har inte börjar specialisera mig inom dessa specifika diagnoser ännu. Denna kille (som var polare med brorsan) som hade autism var dock väldigt social men manipulerade människor mot deras vilja, lite psykopat vibbar.
Till en början visste vi förstås inte att jag hade autistiska drag och jag har alltid haft problem med den sociala biten.
Citat:
Jag har en sak att erkänna. Jag har fruktansvärt svårt att kontrollera mig själv och behärska mig. Det kan räcka med att jag får syn på någon som jag tycker om för att jag ska flippa ur helt och hållet. Jag vet inte om det här har med mitt handikapp att göra, men det är i alla fall väldigt jobbigt och på grund av det har jag fått möta mycket ilska och irritation, vilket har gjort att jag ofta har blivit väldigt ledsen för den sakens skull.
Av någon anledning finns det snudd på ingen kunskap alls om det här och det lämnar naturligtvis fältet fritt för personer som vill göra sig lustiga på min bekostnad. Om jag känner att jag tycker om någon väldigt mycket blir jag väldigt glad när jag tänker på honom och det är ju självklart och så pratar jag om den personen hela tiden. Det skulle jag tro är ganska vanligt egentligen, men samtidigt innebär det att det lämnar fältet fritt för personer som vill göra sig lustiga på min bekostnad. Det tar inte särskilt lång tid för dem att upptäcka att de kan räcka med att nämna den här personens namn för att jag helt ska tappa fattningen och börja skratta hysteriskt.
Om det får fortsätta gör de så om och om igen och till slut blir allt så inarbetat att jag till slut uppfattar det som ett "normalt" sätt att söka kontakt på. Det är mycket därför som folk har blivit så arga på mig, för de menar att en normal människa i min ålder borde väl för f... veta att man inte gör så och att den personen som jag utsätter för mitt felaktiga och konstiga sätt att söka kontakt på kan bli generad och tycka att det är enormt jobbigt.
Jag vet inte hur många gånger jag har varit hos psykologen eller ens blivit uppmanad att gå till en psykolog för att söka hjälp för det här därför att det är ju ett beteende som inte är normalt. Eftersom jag har fått så mycket ilska riktad emot mig har jag helt slutat leta efter en pojk- eller flickvän. Jag tror inte att någon kan älska mig eller ens att jag kan älska någon tillbaka. Dels på grund av det här, men också på grund av att jag faktiskt växte upp med en pappa som är sjukligt besaatt av ett perfekt uppförande.
Han kan inte acceptera att man visar starka känslor, eufori eller liknande och upptäcker han det gör han allt för att förstöra det och de gånger han har rutot åt mig att sluta dansa inne på mitt rum eller liknande är så många att de är omöjliga att räkna. När jag var yngre hade vi en hund, en hanhund som inte var kastrerad och det gjorde ju naturligtvis att han blev extatisk när tikarna löpte och slickade sig i... När min pappa såg det blev han förbannad och röt åt hunden att sluta.
Visst skulle jag kunna skärpa mig om jag verkligen gav mig den på det, men det kräver en sån fruktansvärd kraftansträngning och även om jag tog i så jag blev blå är det ändå ingen säker garanti för att jag skulle bli accepterad för den jag är. Jag vet inte hur många gånger jag har fått höra att jag måste tänka på att lägga band på mina känslor och visst är tanken rätt i sig, men eftersom jag är cp-skadad och blir spastisk så fort jag anstränger mig är det inte värt det.
Därför är det en sån enorm tur att dessa forum finns där man kan skriva ner sina tankar och känslor utan att behöva skämmas det minsta för att man är annorlunda. I och med att pappa var en sån perfektionist och vägrade låta mig visa vad jag kände är det så mycket undanträngda och "förbjudna" känslor som väller fram när jag ser någon jag gillar. Det är så mycket känslor oxch så starka känslor - allt på en gång och till råga på allt får jag nära på panik när allt bara väller fram och jag inte klarar av att lägga band på alla känslor. Det är verkligen fruktansvärt och då blir det ju knappast bättre av att det bemöts med ilska heller! Det är därför jag väljer att fastna för kändisar istället som jag vet helt säkert att jag inte kan få. Visst är det sant att ingen av dem kan säga att de älskar eller tycker om mig, men då slipper jag i alla fall skämmas över att jag känner som jag gör!
Citat:
Jag har ju berättat för er att jag har autistiska drag. När man har det har man svårt att tolka andra människors tysta språk eller hur man nu ska säga. Signaler som inte alltid är helt tydliga, men som ändå säger om det är tillåtet eeller inte tillåtet att söka kontakt med den eller den. Det sägs ju också att personer med autism och autismliknande symptom drar sig undan. Det gör jag också, men med tanke på hur mycket negativ respons jag har fått mäta har jag på senare tid börjat undra om det kanske rentav kan ha något samband.
Jag har ofta råkat ut för att en tredje part har gått emellan och säger ifrån att man minsann inte ska besvära den där personen som man egentligen bara vill få kontakt med och helt enkelt lära känna. H-n gillar en ändå inte. Vidare säger den tredje parten att denne tror nog inte att man ska hålla på för mycket, för då tycker den där som man vill lära känna bara att det är jobbigt.
Jag har också blivit tillsagd att jag ska försvinna, för att de andra som sitter ocmh pratar bara tycker att jag är jobbig och jo visst. Jag ska erkänna att jag har ett enormt berättarbehov och att mitt sätt att söka kontakt väldigt ofta går ut på att just berätta saker.
Jag har även fått höra kommentarer som att "vi hade det så trevligt innan du kom", "nu var det slut på friden", "nu dog friden". Det har faktiskt lett till att jag har satt mig ensam nånstans i slutänden. Inte för att jag direkt vill vara ensam då, men då slipper jag få höra att de andra besväras av mitt sällskap.
Hur är det för dig? Har du varit med om något liknande. Har någon sagt något sånt till dig att du minsann inte ska besvära XXX? Har du kanske själv sagt så till någon? Jag skulle väldigt gärna vilja veta varför man säger så över huvud ragwt. Hur kan man ha mage att göra det? Hur kan man bara komma på tanken?
Dn saksom jag har lagt märke till vad gäller just såna här forum, så är det just det att de är så bra, för här är det ingen som säger något sånt. Här behöver man inte skämmas för att man är annorlunda. Jag vet inte om det här är något som enbart drabbar personer med autistiska drag, men jag skulle inte bli förvånad ifall den gruppen av människor är överrepresenterad vad det gäller att få just denna tuyp av negativ respons. Vad tror du? om det är så att vi är överrepresenterade till att drabbas av detta: Hur ska vi då göra för att lyckas få kontakt på ett vettigt och bra sätt?
Det är lite exempel på hur jag har haft det. Jag har heller inte haft någon riktigt bästa vän, en riktig bästis. Jag var kompis med en tjej förut som stal, ljög, utnyttjade mig och försökte bestämma över mig. På grund av det blev jag hela tiden kontrollerad under hela tiden som vi umgicks. Mamma frågade ut mig om sådant som hon tycke verkade misstänksamt och konstigt. Dessutom kom hon ofta och kollade vad vi gjorde och om jag gav bort eller lånade ut något värdefullt. Om jag upptäckte att någonting var försvunnet fick jag alltid frågan om jag hade lånat ut eller gett bort det till Marielle. (Marielle heter egentligen någonting annat.)