Har svårt för att skratta åt vänners och bekantas skämt, är jag tråkig bara?

Jag försöker vara glad och positiv så mycket som det går, jag försöker "hitta" det roliga i det folket säger och jag förstår allt som oftast skämten men jag låtsasskrattar lite (vilket antagligen syns) eller småskrockar lite. Okej, någon enstaka gång har jag skrattat på riktigt men det är fan inte ofta.

Har bytt 3 umgängen under 2 år ungefär och har inte riktigt hittat min plats i det sociala, humor är det kanske viktigaste för att resten av kemin ska funka.

Ställer du mig bland 20 random personer där ingen känner varandra så kommer jag förmodligen bli bra vän med två eller tre högst känns det som. Visst, jag är lite introvert av mig men saknar varken självkänslan eller självförtroendet. Att jag är 60-65% introvert (ren gissning) gör så att jag inte fruktar ensamhet och väldigt lätt bondar med enstaka personer men svårt att klicka med många samtidigt eller orka hänga med i stora gruppsamtal där ämnet oftast "flyger runt kring skämtiga ämnen".

Alltså, jag har lite svårt att förklara detta problem. Detta kan vara en sak som gör att jag också har svårt att skaffa tjej för tillfället, dom blir intresserade, dom kan skratta om jag säger något men jag har så jävla svårt för att skratta åt deras skämt. Någonstans känner jag att det är jag som är dum i huvudet. Tjejer verkar skratta åt konstiga miner, random konstiga/ironiska antaganden och att man är lite smått dum med flit. Vad killar skrattar åt är mer individuellt och går inte att säga men ironi funkar oftast på killar med. Jag kan ofta vara ironisk bland tjejer och de verkar gilla det men deras "snubblade på sladden hemma eller såg roligaste formen på en pepparkaka" humor funkar inte på mig.

Jag gnäller inte på någon, jag börjar inse att jag inte riktigt passar inte någonstans och att det är fel på mig. Men kan fortfarande känna mig ensam om jag inte är med någon på 4-5 dagar och har bekräftelsebehov som vem som helst (om dock inte lika stora) så jätte introvert är jag inte.

Brukar inte heller "njuta" av fester såsom kompisar verkar göra. De tycker det är livet att dricka och slå på tjejernas rumpor på dansgolvet, jag tycker väl inte att det är så värst kul.


Så Flashback, vad tror ni är problemet? Jag har försökt att slappna av mer, ta livet med en nypa salt och kolla inte på allt med rationellt och seriöst tänkande men jag kan fortfarande inte skratta på riktigt åt skämt. Hur ofta skrattar ni åt era kompisar? Ni som har flickvän/pojkvän, är allt ni gör om dagarna skratta med varandra?

Självklart så skrattar jag ändå åt grejer såsom man ser på stan som alla tittar på och skrattar åt eller liknande men jag syftar mest på skämt eller incidenter som folk berättar och sedan väntar med anspänning min reaktion.. Finns det fler som jag?



Luddiga meningar har jag säkert fått till i denna långa text men jag skrev fort och är lite frustrerad och deppig just nu bara.

Hög intelligens? Asperger? Jobbig barndom/uppväxt?

Några spontana tankar jag fick. Något som stämmer in?

Hög intelligens har jag hört av psykolog för en massa år sedan (när jag var 16) men har svårt att tro att man på grund av det inte "uppskattar" humor. Ska tilläggas att jag själv inte tror att jag är jätte intelligent, men jag har tankar och åsikter om mycket, tänka utanför boxen, förstå andras känslor och tänka rationellt i många situationer gör att folk ser mig som intelligent ibland. Jag är ingen einstein på matte direkt.

Nej, Asperger har jag inte, pluggar på högskola till just Psykolog och är ganska kunnig inom området. Men kan dock ha något liknande drag men diagnoser stämmer på alla till viss del, det är ju bara en "förstärkning" utav en personlighetssida.

Jag har varit lite ensam och deppig under barndomen, speciellt skolåren mellan 1-3an, senare 7-9.

Kan sitta och småskratta, alternativt skratta till saker som Family Guy och stand up komiker såsom Louis C.K och Eddie Murphy så en torr jävel är jag inte alltid

Själv känner jag mig lite aspig ibland också, tolkar skämt lite för bokstavligt talat - det pyser ut luften ur skämten. Att fejka ett skratt fungerar bara så länge innan det blir jobbigt.

Herregud vad jag känner igen mig allt du säger..

Trodde jag var den enda som tycker som du

Varför blev du intelligenstestad? Kommer du ihåg vad du fick för poäng? Blev du testad för någonting annat?

En person med hög intelligens kan få svårigheter att passa in och känna sig hemma eftersom personen tänker mer avancerat och abstrakt än de andra (som inte hänger med och inte förstår att de inte hänger med). Sorten av humor man uppskattar är nog starkt förknippat med intelligensnivå.

Upplever du precis samma sak nu på universitetet som tidigare? För psykologstudenter har högre intelligens än snittet så du borde känna dig mer hemma än tidigare om det är intelligensen som är problemet. Om det inte är så att du är exeptionellt begåvad.

Socialt skratt kräver att man har lite social kompetens, att man låtsasskrattar för sämjans skull. För ärligt talat är de flesta roligheter inte särskilt roliga men man gör det för en dag står man själv där och berättar något osammanhängande som vid närmare eftertanke inte är roligt och då är det skönt att något småskrattar lite.

Jag känner dock inte att jag tolkar skämt för bokstavligt eller kanske ibland men inte ofta för ett skämt är ju ett skämt, det ska ju inte tas speciellt seriöst men jag förstår vad du menar och var nog mer åt det hållet när jag var yngre. Skönt att veta! Hur gammal är du och när började du känna dig bekymrad över detta?
Det var egentligen inget intelligens test på det sättet utan mer ett samtal som skulle handla om varför jag vantrivdes i skolan och varför jag inte går ut och har det kul oftare än vad jag gjorde då. Det slutade med att psykologen tyckte att jag var en väldigt mogen, intelligent och fin människa. Det var vad psykologen sa, sen har jag aldrig gjort ett iq-test eller något annat (?) intelligens test. Och jag kan som sagt inte själv riktigt säga att jag är jätteintelligent då det känns konstigt och fel att "hylla mig själv" om du förstår vad jag menar

Det där med avancerat tänkande, ja, jag har alltid tyckt att jag tänker lite för avancerat ibland. Att jag kanske analyserar och filosoferar för mycket, jag älskar t.ex natten (läste rätt nyligen att intelligenta tenderar att föredra mörker/natt men hur ska man veta till 100% om det stämmer eller inte?
Det känns bättre på universitet än vad det gjorde på gymnasiet, helt klart men det kan fortfarande kännas lite stelt på humorplanet, speciellt bland tjejer (inget ont om tjejer, bara påpekar ).

Jag förstår inte riktigt vad du menar. Visst kan det vara så att jag saknar riktig social kompetens vad det nu innebär när det kommer till humor. Menar du att alla låtsas skrattar åt varandra för att inte "dissa" den personen och att låtsas skratta är en del av vardagen och att folk med social kompetens låtsas skrattar utan att tänka på det eller ens reflektera över hur dåligt skämtet man skrattade åt just var? (iofs så kan ett dåligt skämt bli riktigt roligt det också, beror på sammanhang osv )

Jag känner igen mig i vad du skriver och jag har också svårt att skratta åt "låg" humor. Det var länge sen jag skrattade gott i ett socialt sammanhang, vilket jag saknar lite. Nu blir jag mer lugnt nöjd åt saker jag tycker är kul och nästan lite sur på när andra tycker tråkiga saker är roliga. Känner mig ofta sjukt dryg när andra vad jag hoppas låtsas skrattar åt någons skämt medens jag fortsatt sitter sansat och hoppas det blir någon diskussion istället.

Haha jag känner igen mig i vad du menar, jag är betydligt bättre på att föra ett samtal och nästan ta över samtalet när det handlar om något specifikt ämne och det blir diskussion. Att sen föra in skämt i diskussionen är betydligt enklare än att bara dra random skämt för folk.

Givetvis låtsasskrattar man inte konstant men det händer ganska ofta. Eller så småskrattar man, inte för att något är kul utan på grund av tanken att det kan vara kul. Det vore ansträngande för alla om man bara skrattade åt genomtänkt humor av Louis CK kvalite.