Killar kallas oftare för sina efternamn. Varför och vad symboliserar detta?

Några orsaker kan vara:

Militärtraditionen
Men behåller I regel sitt efternamn vid giftermål
Efternamn är i större utsträckning maskulina än feminina

I princip alla tilltalar mig med mitt efternamn, bara min familj, tjejen och ett fåtal polare som kallar mig för mitt förnamn. Men jag har ett väldigt ovanligt efternamn som ligger bra på tungan.


Det är ju en annan grej om man heter typ Persson, Svensson, Johansson och liknande efternamn. De efternamnen är liksom för tråkiga och det är ingen idé att använda dem istället för förnamnet.

Därför att mannen bär släktnamnet vidare, och därför har en mer naturlig relation till det.

En kompis berättade att när han gjorde lumpen så brukade killarna (som vanlig ) kallas för efternam. Men inte de tjejerna som fanns på plutonen (eller vad det nu heter!).

Så var det rätt konsekvent vad gällde tjänstefolk. Jungfrurna kallades för Anna och Kristina. Trädgårdsmästaren och chauffören, i den mån sådana fanns, hette Johansson och Karlsson.

Jag skulle tro att det är för att killar betraktas i deras könsroll som personer som är ansvariga för att föra vidare familjens namn. När män gifter sig förs i de flesta fall dennes efternamn vidare i släktträd. Och om man för vidare arvet i vidare generationer kommer således efternamnet (och släktskapets identitet) leva vidare. Att vara stolt över sin roll, och "titel", tyder på att man helt enkelt är stolt över sitt ursprung, som också formar ens identitet. Som du ger exempel av med är det inte ovanligt i idrottssammanhang, eller i andra "prestations-sammanhang", att man kallar killar för deras efternamn. Möjligtvis kan det vara för att man ska "komma ihåg" att hedra sitt efternamn och dess ursprung genom att representera det väl. Liksom har man ofta mycket gemensamt med några av de tidigare generationer i släktträdet; socioekonomisk bakgrund, värderingar, samhällsklass, utbildning, kultur m.m. Jag tycker också att det här med att tilltala människor är något som sker killar emellan för att stärkas varandras identitet som män, och detta kan vara i fotbollslag, mansdominerande arbetsplatser, gäng och klubbar bl.a.

Men det börjar bli lite ovanligare med efternamn som tilltalsnamn eller?

Och herr Klüft kallades spefullt för just detta redan innan han verkligen var det på riktigt.

Det är säkert någonting en del har tagit med sig från lumpen/hemvärnet. Om det på ett jobb eller i en klass finns två eller fler med samma förnamn så blir det kanske lätt att en kan kallas med efternamnet om han är ensam med att ha just det.

Att kalla någon vid sitt efternamn är väldigt "broderligt" och vi män har inte den relationen till kvinnor. Därför kallar vi inte de efter sitt efternamn.

Hur det gäller bland tjejer vet jag inte.

Då jag sitter med det i särklass vanligaste namnet bland killar födda under 90 talet så va det alltid minst 2 (en gång 4) med samma förnamn genom hela grundskolan och gymnasiet.

Så istället för att heta "Olof K och Olof G" så blev det bara efternamn.

Även lärare och andra vuxna kallar mig vid efternamn, har nästan slutat lyssna på mitt förnamn. Ser ingen prestige i att bli kallad vid efternamn, snarare lite besviken på mina föräldrars brist på fantasi när man va liten.

// QuiZi

EDIT: Heter inte OLOF, bara för det lite mindre uppenbart vem jag är, då jag tror jag är outad......

Aha, Pahgrotzkij! Risken är att Paggan ligger ännu bättre på tungan. Det kan man knappast kalla en kvinna. Lena Ek tar inga risker att bli kallad för Ekan.

Det stämmer inte övrens med min upplevelse. Hade man en soldat som hette Lina Larsson så sa man "Larsson, framryck skyndsamt till förplägnadslokalen och tillse att en smörgås iordningställs åt mig." snarare än "Lina, skynda in i köket och gör en macka åt mig".

Känner inte igen detta fenomen. Ingen kille jag känner tilltalas med efternamn.