Haha, den här killen har löst gåtan om livets mening.

http://www.youtube.com/watch?v=L7Ai6VgzRmE

Underbar video.

Hans poäng är fantastisk. Han säger att allt tal om livets meningslöshet förutsätter meningsfullhet. För att det alls ska vara meningsfullt att säga att livet är meningslöst så måste livet åtminstone tidigare ha varit meningsfullt.

Eller uttryckt annorlunda: Ordet mening måste omfatta något i språket. Ordet mening måste peka mot ett fenomen som antingen existerar eller har existerat, annars skulle det inte finnas i språket. Alltså kan livet inte vara helt meningslöst. Om man ens talar om meningslöshet så innebär det att meningsfullhet existerar.

Detta är ett slutgiltigt svar på frågan om livets mening. Alltså, så länge som mening betecknar något i språket (inget språk är tänkbart utan mening) så är livet inte meningslöst. Men man kan dock tillfälligt tappa meningsfullheten.

Jag fattar inte. Jag kanske är dum i huvudet.

Vid närmare eftertanke så verkar han göra ett felslut i slutet av filmen. Problemet är att han blandar in ordet "fabrikation" i resonemanget för att beteckna saker som är av lägre verklighetsgrad än andra. Han säger att både mening och meningslöshet är fabrikationer och att det därför är tveksamt om någon av dem existerar, vilket visserligen kan sägas vara sant.

Hans slutsats är alltså att ifall meningslöshet existerar så existerar även meningsfullhet, men det är tveksamt om någon av dem existerar eftersom de bägge är "psykologiska fabrikationer".

För mig är varken "fabrikationer" eller "psykologiska fabrikationer" något som i sig ger ett fenomen en lägre verklighetsgrad. Egentligen är det tvärtom, anser jag. För att kunna skapa det vi kallar meningsfullhet så måste man utgå ifrån att "psykologiska fabrikationer" äger lika stor verklighetsgrad som fysiska ting, emellanåt.

Man skulle kunna säga att livets mening är att ge "psykologiska fabrikationer" liv. Alltså, jag anser att själva värderandet av vissa psykologiska fabrikationer som sanna och andra som osanna är det som ger tillvaron liv.

Men det är klart, vill man utgå ifrån att psykologiska fabrikationer inte är något som existerar så får man ju göra det. Men då försvinner ju även meningen från tillvaron och man riskerar att börja parasitera på andras förmåga att skapa mening.

Själv är jag övertygad om att psykologiska fabrikationer existerar medan killen i filmen är agnostisk i frågan.

Om det är ens mening att livet är meningslöst så är det givetvis uttryck för en mening.

Men man man missar lite poängen, man avser ju vanligen objektiv mening i dessa sammanhang. Alltså en mening bortom individen.

Att subjektiv mening existerar är uppenbart.

Du ska vara glad för att du har den uppfattningen.

Men, ok. Objektiv mening då. Som killen i filmen säger så förutsätter mening trancendentalitet. Alltså, om en objektiv mening med världen ska kunna finnas så måste det vara möjligt att se världen utifrån på något sätt. Någon entitet måste uppfatta händelserna i världen så att vissa händelser är bättre än andra ur något "kosmiskt" eller utomvärldsligt perspektiv. Det är det enda som kan ge tillvaron en objektiv meningsfullhet.

Men även den subjektiva meningsfullheten förutsätter trancendentalitet. Jag tycker killens analogi med skratt var fantastisk. Meningsfullheten, liksom skrattet handlar om något annat. Meningsfullhet griper tag i olika mentala konstruktioner för att ge en riktning åt ens eget liv i tillvaron. Meningsfullheten är bara namnet på det lyckade tillgreppet av mentala konstruktioner i subjektiv mening.

Intressant nog så påminner det resonemanget mycket om Freges sanningsteori, eller om det var någon annans. Sanning finns inte inom logiken utan finns bara ur ett metalogiskt perspektiv. Alltså, sanningsbegreppet delar samma trancendentala aspekt som meningsbegreppet.

Men, ifall man inte är ute efter en objektiv, utomvärldslig mening med tillvaron så är man hänvisad till den inomvärldsliga subjektiva. Men även där är meningsfullheten av trancendental natur eftersom det ligger i själva begreppet meningsfullhet att vara något annat än det vi kan ringa in.

För min del separerar jag inte subjektiv och objektiv meningsfullhet. Alltså, jag gör ett antagande om att det existerar en meningsfullhet på ett metafysiskt plan som är okänt för mig, det är vad jag menar med objektiv meningsfullhet. För mig har det gett mitt liv mening att försöka lägga mig i linje med denna metafysiska meningsfullhet och låta det jag vet om den eka i min subjektiva meningsfullhet.

Men han kan fortfarande inte svara på frågan "Vad är livets mening?"?

Nej, det är klart.

Fast liknelsen med skratt är välfunnen tycker jag. Att fråga vad som ger livet mening är som att fråga vad som utgör ett roligt skämt. Ett roligt skämt kan bara förstås ur sin situation och försöken att hitta generella lagar för roliga skämt är bland det tråkigaste som finns.

Folk som försöker kalkylera rolighet är oftast tråkiga.

Precis som skratt är meningsfullhet något som bara finns här och var. Om förutsättningarna för goda skratt och god meningsfullhet förbättras så måste det vara bra antar jag. Kanske är förbättrade sådana förutsättningar själva definitionen av utilitaristisk utveckling.

Sen är det lustigt nog så att det är nästan omöjligt att försöka lista ut vad komik är utan att komik uppstår.

Det är ju helt absurt att vissa typer av motsägelsefulla uttalanden får en att utstöta kluckande läten från halsen som göra att man mår jättebra.