Min vän, var då för mig, min närmaste vän. Som jag har känt sen lågstadiet. Jag är tillbakadragen, blyg och rätt känslig person, men jag är mycket omtänksam och bråkar sällan. När det gäller kompisar har jag bara några få nära och har svårt att lita på folk.
Men, som sagt, min nära vän som jag litade på. På sitt sätt, gjort att jag har känt mig utnyttjad, och oupskaddad som vän. (Nämner bara dom viktigaste och struntar i små detaljerna)
Det känns, som om hon endast ringer och vill ses när hennes andra vänner är upptagna. Dvs, jag är mer som en 'reserv' person att umgås med när det inte finns andra hon kan träffa.
'Kan vi ses? jag har inget att göra mellan kl x - kl x, vill inte hem för att jag ska träffa xxx senare.'
Det blir oftast jag som få ringa henne och föreslå att hitta på något. Och hon verkar alltid upptagen.
Dessutom verkar hon utnyttjar mig för att utveckla hennes egen kontaktnät. Föreslår att jag ska ta med mina andra vänner(som hon kanppt känner) när vi ses. Och sedan, kontaktar hon dessa personer och umgås med dom (oftast killkompisar men inte tjekompisar). Om jag träffar henne med en annan vän(från min sida), känns det alltid som om hon vill 'ta plats'.
Jag ville inte 'kritisera' mina vänner, men jag trivdes verkligen inte. Så jag försökte förklara lite hur jag kände mig. Men hon blev lite defensiv och hade svar på allt, så jag gav upp med att berätta mer. Jag kände då att, jag inte hade rätt att säga till henne om hur jag vill hon ska bete sig. Samtidigt visste jag att jag inte kunde bli vän med henne om hon fortsätter som hon gör. Gjorde mig bara ledsen.
Jag kontaktade henne allt mindre. Jag svarar alltid på sms om hon skriver, men jag föreslår inte om vi ska ses längre. Hon skriver väldigt sällan, föreslår: 'Ska vi ses?' Jag svarar: 'Ja det kan vi' Men sen hör hon inte av sig. Efter ett tag hade vi inte kontaktad alls i månader.
En dag skriver hon och frågar om jag skule på fest(hos en av mina vänner). Verkade som om hon ville gå, (men kunde inte utan mig). Jag kände mig ledsen och svarade inte. Efter det har hon aldrig hört av sig mer.
Jag kände mig så ledsen och utnyttjad att jag blev deprimerad under längre tid. Kände att det inte gick att lita på någon alls. Att min bästa vän skulle kunna vara så här mot mig. Dock är jag på bättringsvägen nu när jag fick stöd av mina andra vänner.
Fick höra från en kompis att hon ofta träffar två andra personer (killar hon har känt via mig). Och jag umgås fortfarande med dom. Jag känner mig jag vet inte, 'arg' på något sätt...
Ständigt har jag funderat på om jag var aldelles för känslig. Jag försöker se vilka fel jag hade gjort, kanske jag skulle ha ansträngt mig mer för att hålla vänskapen och kanske inte vara så 'småsint'. Jag skulle då kunna kontakta henne igen och typ, försöka lösa upp problemet. Men jag har då en grad stolthet i mig, känns som om jag skulle komma krypande tillbaka.
Det har gått så länge, men jag vet att jag har saknat henne mycket som vän, men samtidigt känner mig så sårad och arg. Särskillt när honsjälv aldrig hör av sig verkar bara bevisa att hon knappt bryr sig alls. Jag typ, känner att jag tycker riktigt illa om henne, men ändå saknar henne.
En av kompisarna som vi både träffar(enskillt), har sagt att hon förmodligen inte gör det medvetet, att det bara är hennes personlighet. Det kan vara så, eller kanske inte. Men jag känner att det inte kan vara en ursäkt.
(Dessutom stör det mig att hon träffar mina andra vänner - som hon lärt känna från mig - det är som att jag blev utbytt och hon är nöjd över det.)
Som sagt, jag är inte en person som tjafsar över småsaker, därför har jag aldrig blivit osams med vänner. Jag tar mina vänner på allvar och bryr mig mycket om dom, skulle aldrig föreställa mig något sådant hända. Det är nog första gången en person har lyckats såra mig så...
Det är jobbigt... och jag tänker på det ibland, och blir oftast påmind när jag träffar dom 2 andra kompisarna som hon också är kompis med numera.
Vad ska jag göra?
(Ifall du undrar så är vi alla i 20 års åldern)
