När ska man nöja sig?

Jag är en 22-årig tjej som haft några halvseriösa förhållanden tidigare men aldrig riktigt känt att jag verkligen tyckt om någon. För några månader sedan träffade jag min nuvarande pojkvän och jag kände för första gången att jag hittat någon som jag kan tänka mig att spendera hela mitt liv med.

Men nu senaste veckorna har jag börjat tveka lite. Största anledningen till det är att vi aldrig hittar på någonting. Han verkar mest bara vilja sitta inomhus hela dagarna. Jag försöker föreslå saker vi ska hitta på hela tiden, typ ta promenader, gå på någon marknad, äta brunch ute eller att vi går ut på krogen en helgkväll. Ibland kan han gå med på att göra någonting för min skull men oftast inte…

Jag tycker det här är riktigt jobbigt. Jag har pratat med honom om det för jag tycker att livskvalitén försvinner om man aldrig hittar på någonting, men han skyller mest på att det är kallt ute och att han trivs hemma.

Samtidigt är jag irriterad på mig själv. Nu har jag hittat en jättefin kille som jag verkligen tycker om, men ändå stör jag mig på honom… Hur gör ni andra? Hur klarar ni av att ha långa förhållanden? Hur hade ni gjort i den här situationen? Ska jag låta honom sitta hemma hela dagarna och bara hitta på saker med mina vänner på dagarna? Men är inte det lite tråkigt…?

Om hans argument är att det är för kallt ute kan du ju alltid vänta tills det blir behagligare väder. Kommer han med nya ursäkter då kan du ju börja fundera. Annars är ju svaret, som i så många andra trådar, att du får prata med honom om det.

Även om han skulle vilja hitta på saker hela tiden på sommaren (vilket jag har svårt att tro…) så tycker jag själv att vintern är en ganska jobbig period, och om det "blir vi" så vill jag inte att varje vinter ska vara såhär… Jag tycker ju också att det är kallt ute men jag tycker att någonting kan man ju hitta på...

Yra och dåligt formulerade tankar: Ni har varit ihop några månader och nu så kommer avigsidorna fram. Det är väl nu som ni ser om ni gillar alla sidor av varandra, ett litet eldprov helt enkelt.

Ett förhållande är något som kräver tid och omtanke, det kan ibland vara lite av en kamp och då gäller det att prata om problemen och kompromissa.

Kanske är detta hemmasittande är en av hans få sämre egenskaper? Då kanske du ska bita ihop och göra de där utflykterna på egen hand? Själv ser jag lite snett på par som gör allt ihop.

Jag har tagit upp det med honom och då kan han följa med på någonting, men han vill ju inte riktigt, utan han gör det mest för min skull…

Jag vill så klart fortfarande vara med mina vänner ibland och hitta på saker utan honom men tycker det är tråkigt att jag i princip aldrig kan göra någonting med honom… Men du har nog rätt. Jag får bli bättre att hitta på saker själv.

Vad har han för egenskaper som isf väger upp innesittandet?

Jag läste nog inte din trådstart så noga egentligen, men min poäng kvarstår: antingen är han så här av naturen och då är det bara leva med eller så kanske han är inne i en svacka. Hur beskriver han sin tid innan dig?

Exempelvis så låter det ju som om han inte har ork till något - kanske är han deprimerad?

Har en kompis som gjorde slut med sin kille för ett tag sedan mycket pga det du beskriver, total avsaknad av spontanitet och initiativtagande, vilket dödar romansen.

Jag känner igen mig i din sits. Vissa tjejer vill bara sitta hemma, medan jag vill åka till café i Sigtunas hamn, ta en weekend-trip till rom/paris/london, shopping-dag på NK, promenad utmed vattnet Alvik till Drottningholm, osv.

Ibland är man inte så "kompatibla" helt enkelt, men det behöver ju inte innebära slutet på relationen. Det finns alltid någonting som båda vill göra, gäller bara att leta.

När ens partner inte vill/orkar/har råd så är det ju tråkigt förstås, men om det är något slags grundinställning att aldrig vilja göra någonting så är det ju en osund livsinställning i mitt tycke. Vid någon punkt måste man säga stopp.

Det jag tycker om mest hos honom är att han inte är dömande, han har humor, han är väldigt snäll (inte bara mot mig utan mot folk i allmänhet) och ser bra ut. Men han är ganska lat och inte så påhittig..

Om du verkligen hade älskat honom på riktigt så hade du inte börjat fundera i dom här banorna efter bara två månader. Det brukar dröja betydligt längre innan kritiska tankar dyker upp, ifall man är kär i någon på allvar.

Hade han varit riktigt kär i dig så hade han gjort allt du hade frågat om, bara för att få vara tillsammans.

Så det hela känns väl mest som ett bekvämlighetsförhållande & då kan du ju inte heller förvänta dig att han skall ge avkall på sin... bekvämlighet.

Jag misstänker att han kan vara lite deppig. Han har sagt att han inte är på topp just nu, men då har jag sagt att det bästa man kan göra när man är lite deppig är att hitta på saker. Man blir ju bara mer deppig av att sitta hemma..


Mycket av det jag föreslår kostar ju ingenting så tror inte det är för att han inte vill lägga pengar på någonting.. Hmm.. Men det känns så dumt att det ska ta slut för en sån sak, jag tycker ju om själva personen. Tycker verkligen det här är jobbigt..

Men det kanske beror lite på hans ålder? Det kanske är ovanligare med killar som tycker om att gå promenader och så i 20-års åldern?

Haft en sån kille, helt värdelöst. Det brukar inte ändra på sig. Att någon är totalt skittråkig tycker jag är anledning att gå vidare. Det begränsar ens liv, du kommer inte få så kul med honom.

Btw, vad är det han gör inne? Datorn eller?