Sverige har ingen egentlig forntid.

En sak jag tycker är intressant är att det bevisligen har funnits civilisationer här i norden långt innan den bekanta tidigmedeltida forngermanska kulturen dyker upp i källorna.

Jag tänker främst på bronsålderns högkultur, folket här nådde en hög kulturell nivå, både gällande handel, hantverk och jordbruk, som senare förföll och det dröjde lång tid (ändå in på vendeltiden) innan man uppnådde samma nivå.

Men var dessa människor "etniska" föregångare till järnålderns germaner och därigenom svenskarna? det är en bra fråga.

De kanske talade ett språk som låg närmare grekiska? det har ju föreslagits att det fanns nära kopplingar till mykenerna, de kanske hade sitt ursprung i samma indoeuropeiska "adel"? som behöll kopplingarna efter invandringen.

Det är intressant att denna kultur mer eller mindre dukade under och att vi inte riktigt kan återskapa den, enstaka suddiga minnesrester kanske finns kvar i de medeltida isländska källorna, men det är inte heller säkert.

De tidiga germanska språken är väldigt likartade, man behöver inte gå långt tillbaka för att nå ett stadie när några dialektala skillnader inte egentligen kan uttydas över ett lite väl stort område, är verkligen så långsökt att svenskar, tyskar, engelsmän och norrmän egentligen lärde sig sitt språk från invandrande urdanskar ungefär samtidigt som när iberier och galler lärde sig latin?

Jo, bronsålderns hällristningar återfinns ju i Centralasien. Likheterna är så snarlika att man häpnar.
Och det blir kanske lätt att som Heyerdal börja tänka på att det ger stöd åt Oden som en verklig människa, som med sina asar/arier vandrade till Europa, och Skandinavien.
Det är ju ändå en fascinerande teori, och det har dykt upp en hel del fynd på senare tid som verkar ge stöd åt en invandrad centralasiatisk krigararistokrati.
Så myterna kanske inte är helt ute och erser, i essens.
Men om det stämmer så innebär det ju dels att det fanns ett fornsvenskt, "förariskt", folk i Skandinavien, som blev tvungen att samsas om området med centralasiaterna.

Att folk vandrar så långt är inegt nytt, hela folkvandringstiden visar det - och sibiriska renskötande folk vandrade för inte så länge sedan upp till Kola-halvön och började konkurrera med samerna

Och under keltisk tid på brittiska öarna levde en synnerligen välutvecklad och centraliserad ekonomi, vilket spåren efter den tidens gruvnäring vittnar om.
Så välfungerande ekonomiska system kräver ju samarbete över stora geografiska områden, det medför ju samtidigt en stor och levande geografisk kunskap. Inte bara om själva området, utan om dess gränser - och de handelssamarbeten som fanns med övriga civilisationer - som tex den egyptiska eller mykenska och övriga grekiska.
Det fanns också dåtida beskrivningar om väldigt fjärran civilisationer. Kina var inte okänt på det sättet. Inte under romarrikets tider - förmodligen var det inte så okänt innan dess heller. Handelsvägarna mellan Östafrika/Arabien och Indien tex är ju väldigt uråldriga, och vem vet vad det öppnat upp för.
Och just gränsland har väl alltid fascinerat människan på olika sätt, det märks ju i mytskrivningen om inet annat.

Och det finns dessutom intressanta fantasieggande fynd av mumifierade människor som väl bevisar att Kina och Europa hade någon form av kontakt eller medvetande om varandra - på bronsåldern

http://www.independent.co.uk/news/wo...es-413638.html

Rent språkligt är den germanska grenen rätt intressant, den delades väldigt sent.

Fornhögtyska.
Fornhögtyskan är en av de konservativaste (omljud saknas nästan helt) forngermanska skriftspråken, inte så konstigt, eftersom att den är så tidigt dokumenterat, intressant nog, så är högtyskans särpräglade konsonantförskjutning ganska ung, kristna och latinska lånord visar fullbordat konsonantskifte, och i de äldsta texterna är inte ens konsonantskiftet fullbordat.

Fornengelska
De första skriftliga engelska källorna är skrivna århundraden efter kolonisationen, kristna, och även förengelska lånord (som brittiska och latinska ortsnamn) har genomgått många av fornengelskans särpräglade ljudskridningar, vilket vittnar om att mycket av fornengelskans ljudutveckling skedde efter kolonisationen och kristnandet, de tidiga anglosaxarna som kom dit på 400-talet talade ett språk som mera liknade urnordiska.

Gotiska
Gotiskan lämnade det germanska språkområdet mycket tidigt, och deltog inte i de andra förändringarna, detta visar ju iofs på att många av dessa ljudskridningar, som z =r och omljud var unga och fullbordades ganska sent.

Fornnordiska
Nordgermanskans utmärkande drag, börjar inte dyka upp framåt vikingatiden, det klassiska norröna skriftspråket är dessutom mycket yngre än de andra forngermanska språken, och fornisländskans ortografi ger även ett avvikande utseende som inte avspeglar uttalsmässiga skillnader. Många andra nordiska drag, såsom passiv -s och bestämda slutartiklar, saknas eller är inte helt utvecklade i de äldsta medeltida källorna.

Det man kan säga är kort att germanska var ett förvånansvärt likartat språk, ändå mellan bayern och mälaren, de olika dotterspråken blev inte tydligt åtskilda förrän medeltiden, vilket de äldsta runinskrifterna också vittnar om.

De flesta som talar germanska språk idag, härstammar inte från "germanerna" utan är nog medeltida språkskiftare, huruvida det inbegriper svenskar vet jag inte, men det är fullt möjligt.