Ekonomi som tar hänsyn till mina och dina känslor. Hur gör vi?

Tänkte välja ett ämne flummigt nog till min C-Uppsatts.

Hur skapar vi en ekonomi som gör att våra inre behov som vi försöker släcka hos oss själva, genom vår konsumtion av de materiella värdena och vårt anspråk av rummet går att relatera tillräckligt till andras behov av de samma (oavsett hur dessa behov ser ut)?

Vilka andra discipliner än filosofi, ekonomi och psykologi känns viktigast för er att lyfta in det resonemanget?

Någon som känner för att skriva något kring det temat som ni tror kan hjälpa er att lösa ett problem inom ert fält vad det nu är?

Min tanke kring det går ungefär så här:

Dina upplevelser av val sammansmälter med min inre representation av samma val. Därför stör du och alla andra mig på något sätt när du beter dig på ett sätt i rymdtiden som påverkar vilka sätt jag kan välja att fylla min inre rymdtid med någon slags struktur och syfte på samma gång?

Din och min representation av rymdtiden kan aldrig bli den samma eftersom allt är relativt där. Därför måste vi översätta din relativitet till min relativitet för att tillsammans reda ut en paradox som vi båda uppfattar samtidigt.

Din inre representation söker sig på något sätt in i min och stör mig där. För jag måste hinna bringa ordning där innan jag kan lösa det problemet som jag just nu ser som störst i min inre rymdtid. Samtidigt måste jag hjälpa något eller någon annan med ett behov de har för att någonstans lyckas få hjälp själv.

Eftersom ingen någonsin lyckas kommunicera genom enbart ord eller enbart handling i nuet exakt vad de vill i den gemensamma rymdtiden måste vi ha en annan strategi.

Vi måste börja allokera rymdtiden i nuet så att vi förstår tillräckligt av vår position i den för att fortsätta resan. Vart ska jag i min resa, i min rutin, i mitt skede just nu? Finns rymdtiden till det just nu? Om ja hur gör jag då den ändringen så jag både löser fler paradoxer för mig snabbare (alltså ökar min förståelse) samtidigt som resan inte hindrar andras paradoxer att lösas. Då blir den nog följsammast på något vis.

Jag vågade för första gången i mitt liv tänka tanken att även om inte allt i hela Universum kan vara lyckliga människor samtidigt på samma plats. Så kanske alla som är som jag på ett avgörande vis i Universum samtidigt kan hitta ett sätt att positionera sina viljor just nu så att dessa viljor med tiden harmoniserar tillräckligt mot varandra för att vem som helst som lever idag skulle uppfatta vår gemensamma framtid som ett paradis.

Min slutsatts har jag hemskt svårt att formulera i ord, men den går något sånt här:

För att val ska kunna existera i vår gemensamma rymdtid måste de först bildas. Men de är förutbestämda av oss själva. Men upplevelsen av valen kanske rör sig i motsatt riktning till själva upplevelsen av valen. Det är liksom det enda som för mig på ett tillfredsställande sätt förklarar hur upplevelsen av fri vilja kan finnas där och vara sann. Samtidigt som allt är förutbestämt. Det är förutbestämt av mig. Men jag upplever det baklänges i förhållande till hur jag bestämde det. För annars kan min fria vilja inte samsas med andra fria viljor. Vi kan alla göra samma val för att tillfredsställa våra oändliga tomhet där vi befinner oss just nu i rymdtiden. Problemet är att det tar oändligt lång tid att göra det. Så för att bringa ordning i detta kaos i rymdtiden inom oss så måste vi på något sätt lyckas samarbeta genom vår positionering till varandra för att nå fram till våra behov i vår yttre rymdtid måste vi börja allokera resurserna på ett sätt som helt enkelt betyder uppfyller ett behov i någon ananas inre rymdtid för att ordna harmoni där. Därför måste ekonomin vara 5-dimensionell.

1-3 Rummet.

4 Tiden.

5 Känslan.

Hur i hela fridens dagar kommunicerar vi från 5 genom 4 till 1-3 på ett sätt så att när den kommunikationen mottas av andra 5or (subjekt, fria viljor, you name it) lyckas fylla den funktion hos dem som bäst matchar både deras behov av funktion, form, färg flöde vad du nu är just där och då i rymdtiden samtidigt som det ger den ursprungliga 5-dimensionen någon slags ny upplevelse som den behöver där och då?

Allokeringen av rymdtiden är ju ett ämne för ekonomin och fysiken. Och de två kommunicerar ju jävligt bra med varandra redan egentligen. Men våra inre behov har ingen relativitets teori. Så hur gör vi för att förhålla oss till detta för att lösa varandras behov? För trots allt min representation av andras behov är ju egentligen en del av just mig så de behov jag upplever kanske är det jag ska försöka uppfylla istället för att betrakta min inre rymd som ett problem? Då kanske om jag har tur tillräckligt många gör tillräckligt lika i min omedelbara närhet för att just min relativa smärta/börda/sorg ska bli mindre stor.

Vad tror ni?

Femte (5) dimensionen är enligt mig alltså en position på känsloskalan. Men där alla känslor får plats. samtidigt på samma punkt i rymdtiden genom att ha olika avstånd från sitt ursprung.

Känsloflödena genom livet har alltså sina centrum i olika positioner i rymdtiden.

Men varje känsloflöde har i sin tur en evig utsträckning i en helt egen dimension.

EDIT: Och det här bör förstås som mitt försök att representera flödet från ekonomi, genom det materiella till känslor på ett sätt som öppnar upp för möjligheten att beskriva flödet matematiskt så vi kanske kan arrangera flödena bättre.

Och jag vet att min beskrivning av min föreställning är usel. Men vi kanske kan få kärnan i den till något bra. För tänk kraften i att kunna styra våra känslor mer direkt på ett sätt som harmoniserar bättre med alla andras känslor i vår omgivning genom vad vi ändå vill göra med vår ekonomi.

Snälla hjälp mig hitta verktyget för att beskriva det flödet på ett mätbart sätt.

Finns redan en lösning på det där. Marknadsekonomi brukar det kallas.

Säg att dina känslor säger att du vill förvärva en latte. Varför du känner så är knepigare att reda ut. Men är helt egalt för frågeställningen. (Troliga förklaringar är att du fått för dig att det är status att gå omkring med en latte-mugg. Eller att några bekanta som du uppfattar som förebilder deklarerat att det är rätta att köpa en latte på väg till jobbet. Och därför känns det nu så rätt att förvärva en mugg latte).

Nu har du spanat in ett försäljningsställe där man kränger latte. Den kostar där 35 SEK. Om dina känslor nu säger dig att en mugg latte är mer angeläget än 35 SEK så går du dit och byter till dig en mugg.

Jag som står och nasar latten har dock den motsatta känslan och värderar 35 SEK mer än lattemuggen, och byter gärna med dig.

På så sätt har vi en ekonomi som tillfredsställer båda våra känslomaskinerier. Nästan lite rörande.

Men om Anna och Erik Lider olika mycket och njuter olika mycket av tillfredsställelsen av 3 eller flera olika behov samtidigt där de prioriterar olika mellan hur jobbigt det är att bära bördan och samtidigt känner olika stor belöning i de olika känslorna samtidigt då? Då uppstår ju genast röstningsparadoxer som strider mot ett 4 dimensionellt jämviktsläge på marknaden.

Ett annat problem med ditt exempel är att det antingen uppstår en kostnad för båda parter för upprätthållandet av "The Common Good". Denna del av totalkostnaden belastar inte dessa parter frivilligt utan de tvingas knuffa varandra i riktning mot en kompromiss kring hur den kostnaden ska fördelas. Så ingen förblir så nöjd som de skulle kunnat vara om ingen också haft en demokratisk (eller för den delen diktatoriskt) inslag där människor som inte alls bidrar också skriker och börjar kasta sten på gator och stör systemet tillräckligt för att få som dom vill.

Det stora problemet med marknadsekonomin är kort och gott det samma som med kommunismen. Det grundläggande felet med båda strukturerna är att de relaterar så pass dåligt till våra behov och förväntningar på våra rymdtidsanspråk att de båda kräver andra kompletterande strukturer för att inte kollapsa och ändå kollapsar de gång på gång i krig och andra strider med dessa strukturer som plockar upp det "känslomässiga skräp" som marknadsekonomin och kommunismen lämnar efter sig då de är imperfekt för sitt jobb.

Och jag kan tillräckligt med matte för att inse att om beräkningen inte går ihop så beror det oftast i sådana här fall på att man använder för få dimensioner i beräkningen. Datan måste helt enkelt ta formen av minst 5 dimensioner för att gå ihop.

Men för att göra det med förståelse om vad vi håller på med måste en sådan process styckas upp i ett nystans av tredimensionella strukturer som i sin tur hänger ihop i tredimensionella dataflöden av tredimensionella dataflöden.

Jag kan tillräckligt med matte för att förstå att matte kan användas på ett sådant sätt. Men jag är för dålig på matte för att kunna göra så. Och problemet är att 5 dimensionella matten jag behöver är för svår för att jag ska hinna lära mig både den, den nivå av psykologi, juridik, ekonomi etc. som behövs för att konstruera det här systemet. Jag ser att förutsättningarna finns. Men jag letar fortfarande efter metoden.

Jag inser också att belöningen av ett sådant system är för stort för mig ensamt att konstruera. Jag hinner inte ta till mig den kunskap som ska processas helt enkelt så jag fokuserar därför istället på att försöka lära mig att hitta sätt att få svar på de bitar jag behöver i ett av delsystemen i någon slags förhoppning om att jag ska lyckas göra något med det som både jag och någon annan tror kan leda framåt för oss båda när vi också bygger denna både materiella och själsliga femdimensionella ekonomi ihop.

Alltså kort och gått hur tar vi betalt av varandra för att vi stör varandra när vi försöker låta bli att störa varandra? Och hur belönar vi beteenden där det inte sker samtidigt som varor och tjänster kan byta ägare med varandra för samma värdeenhet.

För någonstans måste ju även vi ekonomer förstå att om vi har för svårt att se människors själsliga lidande och lycka på samma gång så kommer alltid människor störa oss i vad vi försöker göra för vi stör dom med det onödiga skräpet vi skickar över till andra problemlösningar i samhället för att vi känner ett behov av enkelhet i våra liv.

Jag känner att jag gärna tar mig an svåra problem, rent av omöjliga problem, jag vill det. De flesta vill inte det. Men jag vill det. Så kanske är det ju just vi som har så jäkla svårt för att få allt att passa som ändå måste göra jobbet. För det kanske bara är vi som stör oss på att det inte hänger ihop.

Helt ärligt så krånglar du till det för dig något alldeles ohyggligt. Föregående postare som föreslog marknadsekonomi som lösning på ditt "problem" hade alldeles rätt.

En fördel med marknadsekonomi jämfört med alternativen är för övrigt att den decentraliserar beslutsfattande. En enskild människa behöver således inte lösa hela världens Stora Mysterium för att allt ska gå ihop, utan det räcker med att var och en gör vad han eller hon har lust med för att alla ska få det ganska bra. För din del kan du till exempel skriva en bok som sammanfattar dina tankar här ovan, och om tillräckligt många tycker att den är bra och köper den så blir du kanske rik. Och om det inte blir så, så har du åtminstone skrivit en bok, och så kan du göra något annat för att betala hyran. Verkligheten är tyvärr inte så mycket konstigare än så.

Tror att TS mer undrar hur vi ska avgränsa rättigheter, då våra motiv kan ligga i konflikt. Jag kanske vill fälla en skog, men TS älskar träd. Vem har krav på rätten? Hur ska man avgränsa individers frihet?

Akademisk filosofi --> Filosofi
/Moderator

Hur man ska fördela tillgångar efter behov är ett problem som nog kommer att lösas genom att vetenskaplig forskning leder till att det tas fram en tillräckligt tillförlitlig lögndetektor.

När A och B tvistar om vem av A och B som har rätt till en given mängd egendom, låt säga en miljard kronor som A för tillfället har på banken men som B påstår att A borde betala i skatt till staten, vilket skulle gynna B och missgynna A, eftersom B men inte A är bidragstagare - då ingår en osäkerhet: utomstående kan inte veta huruvida B och de övriga bidragstagare (och/eller sossar etc) som står på B:s sida verkligen är i behov av de bidrag de får via staten och som skulle öka något av ifall A betalade den där miljarden i skatt, och utomstående kan heller inte veta i hur stort behov A är av att få behålla sagda miljard. Parlamentarisk demokrati löser detta problem genom majoritetsbeslut, men majoriteten kan faktiskt ha fel! Oavsett vad majoriteten av ett folk röstar på, kan det de röstar på vara moraliskt fel. Hitler kom till makten genom demokrati och majoritetsbeslut...

Om en lögndetektor skulle testa A:s och B:s påstående, beträffande vem av A och B som borde få (ha) den där miljarden som A nu har på banken och som B vill ha, då skulle lögndetektorn fastställa A:s och B:s verkliga (till skillnad från av dem själva påstådda) behov av (mer) pengar. Då skulle man vara en god bit på väg mot en rimlig lösning.

Dock skulle kvarstå en konflikt mellan libertarianer och utilitarister: kan A ha rätt att behålla pengarna även om B och andra har större behov av dem?

Men även den konflikten tror jag skulle lösas av lögndetektorn. Man kollar helt enkelt med hjälp av lögndetektorn om libertarianer verkligen tror på libertarianismen, om utilitarister verkligen tror på utilitarismen, och om de som har andra ideologier tror på sina ideologier. Därefter delar man ut pengarna i enlighet med vad lögndetektorn visade.

Personligen misstänker jag att libertarianer bara är ena rika egoistiska jävlar som bara vill behålla sin egendom. När de förespråkar libertarianism a la Ayn Rand eller Robert Nozick är det bara för att få sin egoism att framstå som moral, för att på så sätt lättare få igenom den politiskt. Detta är nog grunden till libertarianismen, tror jag.

Libertarianer å andra sidan tror väl att vi utilitarister ljuger när vi säger att vi tror på att göra vad som är bäst för världen sammantaget; de tror väl att det bor en liten diktator-wannabe i var och en av oss, som bara väntar på första bästa tillfälle att kunna åberopa utilitarismen som svepskäl för att vi ska få ta makten över alla människor för vår egen vinning.

Låt oss alltså satsa på forskning som leder till att det tas fram en lögndetektor tillförlitlig nog att avgöra vem/vilka av oss som har rätt! Låt oss därefter inrätta världen därefter!