Är vi män verkligen så intressanta som ni feminister tycker?

Personligen så kan jag inte förstå varför jag får så mycket uppmärksamhet bara för att jag är man. Jag har inte gjort något speciellt storslaget bara genom att födas till man. Är jag verkligen värd all denna beundran från feminister?

Nu förstår jag ju inte så mycket, men om jag hade varit kvinna så hade jag fokuserat på mig själv i stället, och på att åstadkomma någonting konstruktivt tillsammans med mina medsystrar.

Det gör många medsystar också.

De är avundsjuka på något de ej kan få...och förstör det hellre, än att låta någon annan ha det.
Känns beteendet igen?

Ett par frågor från en undrande:

Det är ju just det feminister gör, eller åtminstone försöker göra. Men med din påskinande oförståelse och indirekta fråga i ämnet sammantaget, undrar jag hur du tänker? Menar du att feminister skall se sig själva, och andra, mer könsneutralt? Och på så sätt frångå själva kärnpunkten till sitt egna existensberättigande? Alltså det fundament feminismen som sådan vilar på.

Har jag förstått saken rätt? Eller skulle du kunna utveckla ditt resonemang?

Penisavund är en väldigt stark drivkraft. Uppenbarligen.

I fall jag vore en kvinna, skulle jag undra varför jag får så mycket uppmärksamhet bara för att jag är kvinna?
(Jag skulle dessutom ägna timmar framför spegeln och klämma på svaren.)

Jag menar precis vad jag skrev. Varför fokuserar feminister sin energi på oss män, i stället för att bygga upp sig själva och varandra? Är det så svårt att förstå klartext?

"Varför fokuserar feminster sin energi på oss män istället för bygga upp sig själva och varandra?"

Klartext:

Det ena utesluter ju inte det andra. Feminsters fokus på män är på intet sätt motstridigt uppgiften att skydda och främja sin sak. Det går t.ex alldeles utmärkt att indirekt höja sin egen nivå genom att sänka någon annans. Billigt knep? Javisst, men det fungerar.

Feminister fokuserar energi på könsfrågor (i detta fall kvinnliga). Det ter sig liksom naturligt att ha ett kön att jämföra med, iom att man delat upp könen man och kvinna i två olika kategorier.
Alltså innebörden i själva ordet feminism antyder att det rimligen finns ett kön till utöver det givna. Uttryck som t.ex 'andra sidan av myntet', eller, 'hur man än vrider och vänder så har man ändan därbak' passar väl in i sammanhanget. Faktum som är svåra att komma ifrån. Män är således en ofrivillig och nödvändig del i begreppet feminism, vare sig du vill eller inte.

Vissa extrema krafter (en väldigt liten minoritet som tur är) liknar dessa maskulina varelser vid djur, ett anhang som katten släpat in.

Feminister bygger visst upp sig själva och varandra. Att hävda motsatsen som du gör är direkt felaktig då historien är full av händelser som motbevisar ditt påstående. Finns t ex mängder av feministiska organisationer (tips; google fungerar utmärkt om du vill fördjupa dig än mer i ämnet), hört talas om ROKS?

Du menar att, om alla feminister skulle lyssna på dina råd så skulle alla kvinnoorganisationer genast upphöra, därefter skulle alla kvinnor och män leva lyckliga i alla sina dar. "Om om kanske fanns så skulle jag..."
Men nu är verkligheten en annan och i den så finns dessa utbredda organisationer och är också uppenbart nödvändiga. Behovet bevisar problematiken.

Vad kom först? Femi-ideologiska organisationer eller vissa kvinnors, tillsynes medfödda, kroniska osäkerhet?

Om du sitter inne på fler briljanta lösningar tycker jag att du skall ringa några av dessa organisationer och framföra dina åsikter så att också de kanske kan komma att raffinera sina arbetsmetoder ytterligare i framtiden.

Jag vill med detta långa inlägg belysa snävheten i din fråga och därför ge dig ett råd. Gör som feministerna: Tänk brett!


Mvh

Ps. Hoppas du missförstår mig rätt denna gång och därigenom blir aningen klokare på köpet. Ds