Borde vi i Sverige ha mer av blandekonomi eller större frihet för marknadskrafterna?

Ja, som rubriken lyder, tycker ni att Sverige borde ha mer av blandekonomi eller ska vi gå närmre mot marknadsekonomi?

Ja, det är en skoluppgift, och jag har redan svarat på denna fråga men vill fortfarande kolla med er om era åsikter.

Du får säga till din lärare att på Flashback anser man att hin är dålig i sitt ämbete som inte efterfrågar fakta utan tyckande. Det är inte skolas uppgift att ha en orgie i godtycke.

För övrigt anser jag att Sverige har för mycket iblandekonomi.

Är det staten eller marknadskrafterna som producerar ekonomiskt värde?

Börja med den frågan och bygg upp ett resonemang ikring den, så skall du se att du kan få ihop en bra argumentation till slut.

Lite konstig formulering kan man tycka, blandekonomi brukar förstås som en mix av planekonomi och marknadsekonomi. Valmöjligheterna borde alltså vara mer planekonomi eller mer marknadsekonomi i blandekonomin, inte mer blandekonomi i sig.

Alla utvecklade länder bör gå mot marknadsekonomi eftersom planekonomiska lösningar är till för att lösa problem. I takt med utveckling löser vi problemen utan planekonomi. Det är fullständigt självklart.

Det har inget med "ideologi" att göra och det stör mig å det grövsta att så få förstår det. Speciellt de som kallar sig liberaler eller akademiker. Man får ont i ögonen. Om någon här kallar sig liberal och/eller akademiker och inte förstår mina översta två meningar menar jag dig.

Både planekonomiska och marknadsekonimoska lösningar är till för att lösa problem, skillnaden är att de marknadsekonomiska faktiskt gör det, medan de planekonomiska oftast förvärrar dem.
Case in point: det är bostadsbrist.
Makrnadsekonomisk lösning: avreglera bygg- och bostadsmarknaden. Konsekevns: det byggs bostäder, och i takt med att tillgången ökar så sjunker priserna.
planekonomisk lösning: reglera mera, både byggande och prissättning. Konsekvens: det byggs inga bostäder, och det uppstår en svart marknad för hyreslägenheter. Det finns åtskilliga fler exempel, eftersom det inte går att hitta något fall där planekonomi fungerar bättre än ett fritt val, dvs marknadsekonomi.

Det har allt med ideologi att göra, planekonomi förespråkas av de som anser att politiker både kan och bör fatta beslut och om vem som ska producera vad, hur och när, medan marknadsekonomi förespråkas av de som anser att politiker inte kan något av detta, och att det är kundens/nyttjarens sak att fatta besluten, och producentens val hur hen vill förhålla sig till dessa beslut; tillgång och efterfrågan. Det är faktiskt grunden till de flesta ideologier, så hur du inte ser det är svårförståeligt, det handlar ju om rätten till eget arbete och egna beslut, självbestämmande etc, som ju är ideologiskt om något.

Gärna full marknadsekonomi, utan några statliga åtaganden för bankerna.

Nationalekonomen och statsvetaren Charles Lindblom brukar beskriva planekonomi som "big thumbs, no fingers" och marknadsekonomi som "all fingers, no thumbs". Med detta menas att planekonomi kan lösa exakta problem men att det kommer till ett pris nämligen bristande effektivitet. Marknadsekonomin löser effektivitetsproblemet smidigt (all fingers) men efterlämnar ofta problem.

Ett exempel på en typ av marknadsmisslyckande: Sjukvård som finansieras med privata försäkringar. Om du inte har en försäkring (t.ex. för att du är för fattig eller för att du hade preexisting conditions när du försökte teckna försäkringen) och drabbas av sjukdom får du ingen vård. Här kan reglerande funktioner förbättra för de med sämst villkor.

Ett exempel på en typ av offentlighetsmisslyckande: Förskolan vägrar vara flexibla rörande den bestämda lämnings- eller hämtningstiden eftersom det blir besvärligt för personalen. Detta beror sannolikt på att förskolan inte har konkurrens. Då tenderar de organisatoriska problemen ta uppmärksamheten inom organisationen. Här kan konkurrerande verksamhet förbättra förskolans attityd genom att förflytta uppmärksamheten i organisationen mot kunden.

Men det finns även andra typer av marknadsmisslyckande som liknar offentlighetsmisslyckandet:

* Banker som tenderar att bli få och stora får ofta liknande marknadsposition mot den enskilda och tenderar därför att lämna dåliga villkor till kunderna sannolikt efter att ha kommit överens med andra banker.
* Byggentreprenörer kan få för sig att del upp marknaden för asfaltsläggning mellan sig och lämna "lägst" bud enligt en särskild turordning. På så sätt kan alla sko sig.

Nej, det är inget misslyckande. Marknadsekonomin levererar lite grovt det du betalar för.
Här beskriver du att du vill få något utan att betala propert för det.
Det är lite som att du vill ha en ferarri men betala för en folkvagn och klagar över att du inte kan får det.
Det finns inget som hindrar dig att starta ett försäkringsbolag som försäkrar just de med "preexisting conditions" och betalar ut ersättning. Men då kommer du att kräva en premie för att överleva. Och med den premien får du så få kunder att du ifrågasätter det meningsfulla i att ha den försäkringen. Att kunder inte vill köpa en försäkring till den premie den motiverar är inget misslyckande.

Finns inget som hindrar dig att leverera tjänster där konkurrenterna har för höga marginaler. Du lägger dig strax under och de som har för dåliga villkor konkurrerar du bort. Situationen du beskriver är borta.

Samma sak här. Du ser att några tar för bra betalt. Därmed har du möjlighet att ta marknadsandelar. Och därmed är det du beskriver borta.

Nu brukar det kallas för marknadsmisslyckande i litteraturen. Kanske för att marknaden inte åstadkommer det vi hoppats. Problemet är väl att produkten försäkring av sjukvård upplevs som så viktig att det är orimligt att vissa inte ska få försäkra sig.


Det är riktigt. Samtidigt verkar det finnas ett motstånd att göra "entry" i vissa marknader. Många bankkunder är kvar på sin gamla bank utan att det gynnar dom. De tror det är krångligt att byta osv. Entry i asfaltsbranschen är nog ännu mer besvärligt.

Att det historiskt förekommit asfaltskarteller i Sverige talar väl sitt tydliga språk. Då kan inte trycket på entry vara allt för hett.

När banksektorn avreglerades gjorde flera försäkringsbolag entry. Numera känns sektorn helt död. Samtidigt gör bankerna bra vinster. Känns som en sådär fungerande bransch om du frågar mig. I en bransch där det är enkelt att göra entre skulle vinsterna i banksektorn ha fått många bolag att trilla in.

Tänkte skriva något om att det är skolbänkens fel att folk inte fattar detta, och insåg sedan att tråden faktiskt handlar om en skoluppgift... hurra.
Nej, marknadsekonomi är inte "till för att lösa problem", marknadsekonomi är ett naturligt tillstånd. Planekonomi är däremot till för att lösa marknadsekonomiska problem. Mycket enklare sätt att förstå detta är att släppa alla nedsmutsade politiska termer och istället se till decentraliserad och centraliserad lösning.
Vilket även planekonomiska lösningar försöker uppnå. Givande distinktion m.a.o...

Det du kallar ideologi kan bättre beskrivas med exempelvis "statisk bias". Med den beskrivningen framgår det även tydligt att ideologi är: 1) högst relevant för politiska utfall, och 2) rena dumheter.

Eftersom jag misstänker att du inte är religiös är en bra parallell här att jag tittar på din ideologi som du tittar på någon annans religiösa övertygelse. Är du självkritisk nog att förstå varför så är jag mäkta imponerad (de flesta klarar det inte och jag har ingen aning om huruvida jag skulle klarat det själv).

Du har rätt i att centraliserade lösningar aldrig är "riktigt" bra, såtillvida att de utan undantag är en kompromiss. Eftersom du har tagit en godtycklig ståndpunkt förstår du det perspektivet. Dina ideologiska motståndare, med en annan godtycklig ståndpunkt, förstår istället att det är lätt att hitta decentraliserade tillstånd som är så horribla att kompromissen är vida överlägset status quo. På bekostnad av att de inte förstår dig.

Eftersom den centraliserade lösningen alltid är en kompromiss går vi mot decentralisering i takt med utveckling. Om vi byter tillbaka till de mer nedsmutsade termerna går vi alltså mot marknadsekonomi. Och det har ingenting med ideologi att göra.

Kanske är det så att författarna inte är riktigt ärliga. Dom säger i handling att den eventuella avvikelsen är så försumbar att dom iaf inte tycker det är mödan värt att gå in och ta marknad. Och då är det kanske inte ett sk marknadsmisslyckande utan det som folk i handling tycker är det riktiga vad gäller prissättning och offererande.

Jag såg en gång för länge sedan en mamma i tv gorma över att hon inte fick försäkra sitt barn pga någon sjukdom. Representanten för försäkringsbolaget berättade att dom inte ens hade haft barnförsäkringar för 2 år sedan. Och att dom än så länge hade för lite statistik för att kunna avgöra premie för barn med sjukdomar.

Programledaren och mamman struntade fullständigt i problemet att oskyldiga försäkringstagare skulle drabbas av oskäliga premier ifall försäkringsbolaget var ansvarslösa i att acceptera försäkringstagare.

Folk som gnäller har ofta ingen förståelse för problemet och har ingen vilja/förmåga att sätta sig in i det och absolut ingen vilja att gå in och ta den marknad men inbillar sig finns där.
Och då blir det svårt att ta deras invändningar på allvar.

För att göra ett entry krävs kompetens och riskkapital. Och förmågan att bedöma att man har rätt proportioner. Samt förmågan att avgöra att det faktiskt finns en marknad så att man går runt.

Nu är det lite tunt med alla dessa. Även om det finns en marknad krävs betydande kunnande och förmåga för att man ska lyckas. Det finns många möjligheter att göra fel på vägen.
Just alla svårigheter, risker samt att belöningen inte blir så stor om man lyckas gör att många tvekar.

Sedan är inte allt marknader. Har man bara en köpare som dessutom har andra än rent marknadsmässiga bevekelsegrunder, samt kan vara lite korrumperad (t ex kommun och stat), då är det fel att tala om marknadsekonomi.

Datorprylar var det många som kände sig manade att kränga för 15 år sedan. Men så var marginalerna obefintliga också.

Ja, är det lätt att göra entry så blir marginalerna små. Många säljare och många köpare leder till hård konkurrens och små marginaler. (Faktiskt helt enligt teorin).

Jag råkade komma över namnen på några av de bäst säljande fastighetsmäklarna i Stockholm. De hade inga märkvärdiga löner. Och det är rimligt. Det har varit tillströmning av hugade mäklare och provisionen har krympt.

Vad gäller banker så kanske många hugade inser att det inte är så lätt. SBAB trots statliga ägare som gör att dom kan vara vidlyftiga lyckas inte locka så mycket kunder. Och det gör kanske att många tvekar. De etablerade bankerna gör då så mycket rätt att kunderna inte vill byta. Då är det inget marknadsmisslyckande.

Men det finns nya spelare. Håller inte Hoist eller Collector på att göra om sig till bank?
Sedan får man komma ihåg att banksektorn är väldigt reglerad. Och det gör att det inte är riktigt marknadsekonomi där.