Rastlös och ångest över att lägga mig

Hej hej.

Jag sitter här i soffan med macen framför mig och gör allt för att inte gå och lägga mig.
Jag älskar att sova, älskar känslan av att krypa ner bredvid pojkvännen och lägga sig för att somna, men jag HATAR känslan av att behöva gå och sova, trots detta.

Sitter här som så många gånger förr och det bara kryper i kroppen på mig ... Blir varm, svettig och ångesten blir bara större och större för att jag vet att det är sent. Pojkvännen stöttar mig och försöker på alla sätt att förklara att vi måste sova etc. Oftast går det bra.

Fattar inte varför det är såhär, blir så jävla ångestfylld och rastlös.
Har provat att gå ut och gå lite, få frisk luft, stänga datorn och bara sitta och scrolla igenom tumblr med en kopp te medan killen går och lägger sig (alltså få lite ensamstund att kontrollera min scumbag-brain). Har varit väldigt mycket sista tiden, C-uppsats (lämnade in den igår, arbetet med den har gått asbra verkligen), som jag pillat med så den blivit precis efter mina villkor.
Men hatar detta så mycket.

Dessutom sitter jag och är helt i obalans för övrigt just nu, är inne i en hypomanisk period där jag skall pilla och fixa med grejer hela tiden, tar på mig massa ansvar (gick exempelvis runt hela studentkorridorshuset nu för att det hade varit inbrottsmisstankar, för att se till att ingen dörr var uppbruten och kunna lugna alla bortresta grannar.). Fixade nyårsfesten i minsta detalj igår. Skulle något gå fel eller inte enligt mina planer så blir jag fruktansvärt arg/irriterad och ångestfylld. OCH JAG HATAR DET.

Har liksom ingen kontroll. Min medicin hjälper inte som jag trodde riktigt, visst överlag, ja, men inte alltid (lamotrigin 300g).

Älskar jag att jävlas med mig själv?
Fattar fan inte varför jag är såhär. Känner mig aldrig "normal" här hemma. Är jag ute är jag bra på att klistra på den där "normala fasaden" fastän jag är mig själv (de positiva glada sidorna), och då mår jag ju bra!
Jag hatar rastlösheten, jag hatar att jag alltid måste göra allt på en gång. Typ som nu när jag skall flytta, trots krass ekonomi vill jag köpa den där nya soffan, den där nya sängen, NU NU NU. Även om andra sidan av mig är otroligt tacksam över att jag faktiskt har en säng och soffa och allt annat hemma.

Jag bråkar liksom med mig själv, och sitter här med en jävla ångest ändå.
Hatar tung medicin för övrigt också och vill inte "vara min sjukdom". Jag vill vara den tjej jag alltid varit sen tidigare, men inte bara utanför dörren, utan även hemma. GAAAH BLIR GALEN.


Vad skall jag göra? Någon som erfarat samma sak?
Sorry för luddig text, men måste verkligen skriva av mig och få lite lugnande hjälp typ ...

Har faktiskt också samma problem, känner att jag måste få gjort typ massa saker innan jag går och lägger mig om jag inte gjort nåt vettigt under dagen. Har inga tips direkt, men tänkte bara skriva så du vet att du inte är ensam.

Jag önskar jag hade en släng av vad ni har...

För 3 dagar sen sov jag mellan 09:00 och 22:30. (Jag jobbar natt)

Snacka om ångest av att ha sovit bort en hel jävla dag...

Thank god, alltså blir typ galen. Visserligen, nu har det varit jul och nyår. Flyttar om 10 dagar, men får flipp om jag inte får göra det jag vill med flytten, allt skall vara som jag vill, och det är ju inte rättvist! Men att lägga sig nu är inget alternativ.

Vill bara att min praktik/mitt jobb sätter igång så jag kan få ha lite rutin, för antar att det är brist på det bland annat.

Får la härda ut denna period och gå ut och gå innan jag skall sova eller något

Har samma sak just nu (ligger med laptopen i sängen). Det känns som om en 50kg sten ligger på mitt bröst, kan inte andas, är frustrerad, försöker hitta på annat för att rikta fokus på något annat men det funkar kanske några sekunder knappt det, sen återkommer känslan. En känsla av mig vill bara ta en tablett och låta det lugna sig, men jag vet att ingenting kan lugna det. När det är som värst vill man bara sätta en kula i tinningen för att få det att sluta.

Helt seriöst : Prova att onanera. Det lugnar ner med en orgasm.

Vad rädd jag blev när jag läste ditt inlägg! Desto längre fram jag kom desto mer säker blev jag på att det var jag själv som hade skrivit texten! Jag satt precis i exakt samma tankar.

Men jag har börjat att sova bättre, tar lugnande och somnar oftast varje natt. Medicin + sjukskrivning har gjort underverk, jag ligger inte och gråter i sängen hela nätterna längre. Trots detta så går jag inte och lägger mig ibland då jag har blivit så van att behöva ha någon uppesittarnatt i veckan för att få ladda ur batterierna helt. Är du mörkrädd? Kommer tankarna när du sluter ögonen? Är ditt förhållande verkligen bra för dig? Sök hjälp så ska du se att det blir bättre Har inte så mycket att skriva just nu faktiskt, känner mig lite slut i hjärnan.

Vad skönt att ni är några som känner det samma. Jag lyckades lugna mig efter lite kompromisser med pojkvännen. Stängde ner datorn och gick ut typ 6-7 varv runt huset med honom och bara gick och pratade ut om allt etc. Han är ett otroligt stöd så förhållandet är det som räddar mig från allt jobbigt. Den killen har sett mig i mina värsta dagar men ändå hållit om mig eller lyssnat på vad jag klarar av och inte.

Jag kanske borde börja reflektera mer över vad som kan vara orsakerna.
Alltså egentligen känns det inte som att jag har något att vara deprimerad över, visst, finns en del jobbiga traumatiska upplevelser i barndomen, men jag har aldrig tills i maj 2013 (när jag kraschade totalt) riktigt erkänt för mig själv att mina svängningar är något som "är något allvarligare än bara humörssvängningar", förrän nu när jag verkligen inser att det bara tär på mig själv och mitt psyke.

Nu på morgonen (haha, jaja, jag vaknade nyss!), känns ingenting konstigt. Drömde lite jobbiga drömmar, men vaknade och kramade om killen, och jag är övertaggad på att börja organisera flyttpacket, skriva listor, och sådant.

Känns bara som att jag skall krascha där igen på något vis (som vanligt), och bara jag tänker på det sätter sig "någon" på mitt bröst och tynger mig. Fan det pajar mitt liv