Måttstock för hur pass mycket man behärskar ett språk

Jag har en måttstock för hur pass mycket man behärskar ett språk, som jag vill ha kritik på, tack. Måttstocken lyder som följer:

Man behärskar ett språk bra när man kan svära obehindrat på det. Och då menar jag verkligen svära, inte bara ett (motsvarande) "ämlans".

skulle vara intressant med dina argument för detta, och om du vill förtydliga det hela. antar att du inte menar att det räcker att lära sig en massa svordomar för att säga att man bemästrar ett språk

Det är en cp-måttstock: Ett barn kunde fostras i en överklassfamilj befriad från svordomar och därför inte lära sig svära, men i övrigt lära sig språket ingående, även för flera specialområden som filosofi, teologi et cetera medan ett annat kunde fostras i en psykiatriskt problematisk alkoholiserad underklassfamilj där svordomar vore legio men annan verbal kommunikation mindre vanlig och framförallt mindre komplex. Alla förstår vilket barn som bäst behärskade svordomar och vilket språket.

Ett bättre (men dock inte helt vattentätt brtkrbzhnv) tecken på att man behärskar ett språk är att man kan skämta på nämnda språk. Och då menar jag inte att man citerar Ace Ventura eller Ford Fairlane då och då, utan att man formulerar egna lustigheter.

Jag skulle saga - om man kan skamta, svara, snacka slang, snacka bizniz och snacka kanslor, forst da bemastrar man spraket...

Lösa söndagskorsordet i landets (el. motsvarande) största tidning.

Beställa en till öl.

Det finns en viss poäng i påståendet... även om jag inte håller med alls.

En gång läste jag franska på ett univeristet i frankrikre. Det gick väl sådär, jag var varken bättre eller sämre än någon annan i klassen. Vi var 22 elever från 19 olika nationer...
De flesta läste för att sedan vidareutbilda sig på franska universitet. Jag läste för att påbörja ett arbete som väntade. Jag lämnade skolan i halvtid och landade i en helfransk miljö och där tog språket fart. Talspråket alltså.
Efter ett år besökte jag min skola och min gamla klass.
Mina lärare skrattade så de tjöt över mitt språk. Jag var för det första hästlängder före mina klasskamrater och för det andra pratade jag "som folk gör".
Jag lät förmodligen som en fransyska, med allt vad det innebar, och därav deras skratt. Det roliga var väl hur en stammande elev kunde transformeras till en slangpratande fransyska som vilken som helst på bara ett år. Mina klasskamrater som säkert var bättre än mig på både grammatik och att skriva kunde fortfarande inte göra sig förstådda i ett normalt samtal.

Ja, jag kunde svära...... men jag vet inte om jag håller med om trådskaparens nivåsättning.
Man kan fråga sig när man kan ett språk. Är det när man kan prata och förstå eller är det när man kan språkets grunder och grammatik?

Tror inte att social status nödvändigtvis har någonting att göra med förmågan att lära sig språk

Det du säger är fantastiskt intressant, och helt sjukt relevant! Nästa gång kanske du kan bifoga ett subjekt och något slags interpunktion också.

Det som postuleres för att mitt exempel vare giltigt är att den sociala miljön har en ganska stor påverkan på barnets språkutveckling, inget om den sociala statusens inverkan på förmågan att lära sig språk.

mm och du kan hålla dig till ämnet och sluta larva dig.



då rekomenderar jag att du formulerar dig så att någon annan än du själv kan förstå dina inlägg, betydligt enklare så. Men, i vilket fall, jag tror inte att en person från en, låt säga socialt missanpassad familj, inte har alla odds emot sig att kunna lära sig att behärska ett främmande språk.

edit: quote-helvetet