Salvia: Överlevnadsguide i inbillad bilkrock.

Det var sommar, jag var ledig en vecka från mitt högst ouppskattade jobb och jag hade ihop med några följeslagare lyckats ta mig till Amsterdam. Eftersom våran gemensamma budget var liten så hade vi inte råd att bo på hostel så vi fick nöja oss med att bo på en parkering utanför ett dagis som var stängt för säsongen. Vi hade varit i den beryktade staden i kanske två dagar och lyckats lokalisera oss till viss mån och införskaffat oss massor med godis. I inköpslistan hade vi bockat av mängdvis med intressanta strains, tryfflar och två påsar Salvia x100. Jag hade länge intresserat mig för psykadeliska droger och kände mig vid tillfället relativt erfaren. Däremot hade jag än så länge aldrig testat DMT eller någon form av liknande drog utan endast hållit mig till de långsamt eskalerande psykedeliska drogerna. Men nu var det dags att ändra på det...

Vi satt i den trånga, gråa och något daterade bilen som vi lånat av min mammas vän. Alla var något uppspelta när vi tog fram de två påsarna med Salvia. Jag hade läst en del tripprapporter om substansen och sett mängdvis med videos med folk som brukar drogen och förstått att vi hade en hård men kort tripp framför oss. Men jag var inte direkt orolig för vad som skulle hända, jag hade dessutom bott ihop med en amerikan som lovordat drogen som sin potentiella favorit, vilket gjorde mig mer naivt sugen än oroligt "tvungen" att utsätta mig för en resa.

Först ut var dock en kompis som vi kan kalla för D. Han tryckte i sig den fyllda bongen och försvann in i ett underligt fnissande. Fem minuter senare var han tillbaka med en vag redovisning om vad som hänt. Han förklarade att det var sjukt konstigt men roligt dock att det hela var för diffust att utskilja vad som skett. Därefter var det min andra vän, K's tur. Han härmade D's initiativ och drog in sig den fyllda bongen, därefter försvann han ner i framsätet ihop sjunken i en ganska ansträngd position. Han kom lika snabbt tillbaka och förklarade att han blivit den nedre delen av bilbältet. Eftersom de båda verkade förvånansvärt oberörda, eller i alla fall inte skakade av sina upplevelser så kändes stegen lätta när jag och min kompis bytte plats från min position i baksätet till framsätet.

Mina vänner fyllde bongen. Jag såg mig omkring på parkeringen. Det var soligt ute och grönskan blommade kring den asfalterade ytan. En viss form av nervositet hade nu äntrat mitt sinne. Framför oss, där bilen stod parkerad stod ett stort träd (vi hade ställt oss här för få skugga på oss när vi sover) och där bakom kringlade en smal väg förbi med ett par lyktstolpar och vägskyltar. Under mitt studerande av miljön avbröts jag av att den salvia-packade bongen satt i mitt knä. Jag såg på min bror och mina vänner och konstaterade att jag var nervös, men insåg för mig själv att det bara var att köra på då ruset inte håller en längre tid.

Jag drar upp bongen sakta men säkert gentemot min läpp och tar ett långt djupt sista andetag och andas ut. All luft är nu ute ur lungorna och jag svarar med ett snabbt hårt andetag med munnen mot bongen, in förs all rök. Nu är all rök inne i min kropp, ingen återvändo.

Jag kollar snabbt upp på mina vänner. Jag ler lite granna och känner något komma krypandes längs min ryggrad. Det är som små steg som eskalerar i långsam men bestämd takt mot mig, från ryggen med en tydlig destination; huvudet. Dessa "steg" är inte direkt visuella från början utan låter som någon går med en väldigt speciell och ekande form av klackskor och att dem i en märklig form av dansant frammarsch kommer närmare och närmare. River-dance är det närmaste jag kan komma i association med ljudet i fråga. Tillslut (vilket är ganska snabbt, några sekunder) så är ljudet också visuellt i form av små skosulor som är i siluett, men mer åt serietidnings format än verklighetstrogna skosulor. Dessa siluetter suddar ut min synfält, dem täcker liksom det jag ser med sina svarta former. Helt plötsligt blir allting svart. Jag är död, eller existerar inte för någon sekund. Detta är den första och andra gången i mitt liv jag kan "minnas" att "ingenting" hände. Jag har haft en kort liknande stund på min enda badtripp på syra senare i livet då jag återvände till min kärnpixel och rebootade mig själv genom att hamna i detta "tomma tillstånd" igen. Men tillbaka till trippen:

Fortsättning
Efter någon sekund så vaknar mitt sinne upp igen. Det är total kaos kring mig. Lyktstolpar flyger omkring i en cirkel ihop med asfalten och allt kringliggande, som att allting jag ser runt mig på riktigt sugits in i ett cirkelformat objekt och spinner omkring som ett bildäck på autobahn, våldsamt och aggressivt. Jag får panik och undrar vad som har hänt. Vid tillfället reflekterar jag inte riktigt utan mer reagerar, eftersom jag ännu inte har någon form av förståelse om vad som sker eller vem jag är. Jag har upplevt någon form av extrem "minnes/identitets-förlust" vid tillfället och vill endast reda ut vad som händer omkring mig. Röster ekar och är förvridna, det är fullkomligt kaos. Men till slut lyckas jag bebygga mitt förstånd till en sådan grad av att jag förstår att någonting gått snett, såhär ska det inte vara. Rösterna fortsätter att eskalera och jag försöker få ut information från dem. Jag hör att dem är oroliga och väljer snabbt att försöka göra något åt situationen.

Jag lyckas på något sätt se min rödvita skjorta och det blir som referenspunkt, den minns jag. Jag tar min hand emot den för att få någon uppfattning om vad som sker men ser till min stora förvåning att det sitter en stor gren igenom min mage. Jag får panik. Jag ser upp och mycket riktigt, nu klarnar allt. Vi har krockat med ett träd och jag är döende. Alla röster blir tydligare. Jag förstår nu att all uppståndelse kring mig är ambulanspersonal som försöker rädda mig. Den spinnande karusellen går fortfarande snabbt men här sänkts något i intensitet gradvis med tiden. En viss form av lättnad äntrar mig. Detta är inte för evigt, allting kommer lugna ner sig igen tänker jag. Samtidigt känner jag en smula besvikelse över hur det var att dö, jag trodde det skulle vara mer "magiskt" och befriande.

Jag kollar på trästammen som sitter i min buk och känner samtidigt att världen slutar snurra i en samma intensiva takt. Någon form av behagligt vemod sitter i när jag börjar höra hur alla skrik och panik fyllda röster effektfullt förvrängs om till skratt. Skratt som jag känner igen. Det är ju min bror som skrattar. Det är ju mina vänner. Men om vi har krockat och jag är döende, då skulle dem aldrig skrattat. Detta kan inte stämma. Jag försöker resa på mig men upplever en otroligt stark kraft som håller mig nere, likt elastiska och osynliga trådar skulle vara sammansvetsade med alla ens leder och ben och ihopsydda med bilsätet. Jag kvider mig nertryckt i sätet och kippar efter luft (andades antagligen vanligt men upplevde det så för tillfället). Jag minns att jag kan kolla till höger och blir fylld av glädje då jag märker att bildörren står öppen till den soliga parkeringen och att det är tomt där. Är jag inte döende trots allt? En stor lättnad slår till i mig lika snabbt som jag blivit omedveten, just det, jag har ju bara rökt salvia.

Jag trillar ur framsätet och kryper på marken. Det känns fortfarande som att verkligheten våldför sig på mitt förstånd. Allting snurrar fortfarande lite och jag kan inte fästa min blick någonstans. Jag kan tydligt känna jordens magnetfält trycka ner mig mot marken och tvinga mig till konstant rörelse. Mitt emotionella tillstånd är i rubbning, visserligen är jag oerhört glad och befriad av att jag överlevt och inte dött i en bilkrasch men jag är i en sådan obalans mentalt att nästa orosmoment äntrar. Varför slutar det inte snurra?

Det har nu uppskattningsvis kanske gått tio minuter. Jag är ute på parkeringen och har lyckats resa på mig. Jag kan till och med samtala med de andra nu. Jag vet att jag är jag, hur gammal jag är och att jag har ett förflutet. Det är tröstande. Däremot så är jag fortfarande skev på ett oerhört obekvämt sätt. Så fort jag fäster min blick på någonting tvingar en magnetisk kraft bort mig och för blicken mot en starkare punkt och när jag hamnar på den punkten fortlöper detta till en ny, och så vidare. Så det blir som jag medvetet, men fortfarande tvingat vandrar omkring på parkeringen, fästande min blick på diverse olika objekt, ihop om att något skall vara det definitiva som får denna känsla att upphöra.

Jag blir mer och mer självreflekterande ju längre tiden fortlöper. Helt plötsligt börjar jag inse att det gått en lång stund nu, detta måste upphöra men det gör inte det. Jag börjar få upp tankemönster om att det alltid kommer vara så här, att jag rubbat mitt balanssinne till den graden att jag aldrig kommer kunna uppleva livet som det var innan. Hur skall jag förklara detta för min mamma? Finns det medicin mot detta? Jag ser i ögonvrån att min bror börjar förbereda sig inför sin resa men är oförmögen att avråda honom från det eftersom jag fortfarande trampas mot mitt eget balanssinne.

Detta fortsätter en bra stund och efter en dryg halvtimma (totalt sen intag) kan jag känna att jag blivit helt normal igen. Att salvian äntligen gått ur mitt system. Detta lägger sig strax innan min brors tripp hunnit lägga sig och jag kan medvetet se på när han återkommer från det omtumlande tillståndet. Jag känner mig efteråt oerhört tacksam för att jag fått bli mig själv igen och mycket förbryllad över hela händelsen.

Det känns som salvia påverkar en på följande sätt:
Efter att röken har äntrat dig får du den största tänkbara käftsmällen. Därefter minns du ingenting. Inte vem du är, att du är någon/t eller att du någonsin varit någon/t. Helt plötsligt är man pånyttfödd i en situation utan några som helst minnen eller beteendemönster att förlita sig på. Alla sinnena är huller om buller och man får sakta men säkert trampa sig igenom upplevelsen och ta hjälp ifrån allting omkring en för att förstå vad som hänt. När salviat sakta lämnar kroppen kommer dessutom medvetandet sakta tillbaka. Under denna perioden är man likt ett nyfött barn som försöker inse vad som fan händer, enda skillnaden här är att man födds tillbaka till sig själv. Efter en stund sitter man där igen, men en sju helvetisk tipp i bagaget och med sitt forna jag tillbaka. Men med förståndet om hur det är att inte veta någonting, inte ha några förutbestämda etiketter satta på ting och känslor. Det är både lite kusligt och oerhört fascinerande att hamna i ett sådant tillstånd och trots trippens paranoida egenskaper är jag mycket glad att jag fick uppleva det hela. Skulle jag kunna göra det igen? Ja, i en annan miljö och möjligen lägre eller ännu högre extrakt. Inte samma dock... Tror att man kan hamna i positivare tillstånd med det hela på grund vad man ser och gör sin första association med.

Riktigt bra rapport 10/10

Grymt bra rapport! Hemskt med "krocken" och trädgrenen genom magen dock. Salvia sägs ju ge en väldigt skruvad verklighetsuppfattning. Inget man rekommenderar som jungfrutripp direkt. 5/5 feta bloss.