"Metaphysics of Presence" -- Vad menar Jacques Derrida med det?

Jag förstår inte riktigt vad det här "metaphysics of presence" egentligen betyder (vilket kan tyckas lite lustigt i sammanhanget) men som jag förstått det så menas det att det finns en tendens att anta saker o ting har en mening innan vi hittar ord för att förklara dem. Att de bara "finns" för att bli upptäckta. Att begrepp är relevanta innan vi har gjort de till begrepp, att det hela tiden finns ett ursprung eller centrum. Och som jag förstått det är "metaphysics of presence" i princip grunden för Derridas kritik mot logocentrismen.

Men det hela är så flummigt och abstrakt att jag har svårt att förstå det. Någon som kan hjälpa mig?

Det jag undrar är;
1. Vad som menas med "metaphysics of presence"? (Finns det någon bra svensk översättning av det begreppet, förresten?)
2. Hur detta kan användas -- vilken "nytta" har insikten om "metaphysics of presence" och vad för slags ny kunskap/insikt kan den producera.

PS. Ja, jag är medveten att det finns en viss form av ironi med rubriken på den här tråden...

Nar sokrates sitter i cellen, alldeles infor doden, ar ju orsaken till att han sitter dar icke den att senorna och benen har fort honom dit, utan att athenarna har domt honom till doden och att han har ansett det vara ratt att inte fly. Det ratta ar alltsa narvarande hos honom: insikten, forstoelsen, tillgangen, den personliga karaktaren, oraddheten, modet, rattfardigheten o s v har skankts honom som ett resultat av det standiga filosofierandet och resonerandet. Rattfardigheten ar saledes narvarande hos honom. ( faidon 96 a...... )

Det finns figurer verksamma inom filosofin som kallar en sadan narvaro metafysik, men jag vet inte om jag kan halla med om det. Det ar ju ytterst konkreta saker. Hur som helst, det ar ganska sakert att det ar nagot sadant som asyftas. Jag tanker har inte spekulera vidare om vad Derrida exakt kan tankas mena med termen. Och arligt talat tror jag ingen annan vet det heller - inte ens han sjalv.

Atminstone paminner jag mig nagot om att min forste larare i filosofi, som jag uppnosigt satte mig upp mot med hjalp av Derridas senaste "skillnaden" ( som var nagon slags ordlek pa franska-engelska )standigt gjorde mig svarslos och skamsen.

Vi kan namligen med hjalp av resonemanget i princip bevisa dess entiteters existens. Jag har gjort det har pa flashback. Det ar mojligt att vederlagga bevisen men till ett pris. ( dom har sista meningarna lite slarviga men ni forstar andemeningen )

Åh, Tinman, så sant. Särskilt det om Derrida.

Différance. Som är det där med tecken och att tecken dels får sin mening genom skillnad (de koordineras i förhållande till varandra och mellan varandra) och att meningen samtidigt ständigt förskjuts (eftersom tolkningen aldrig tar slut), om jag förstått det rätt.

Antar att det har med närvaro att göra. För referensen är inte enkelt ihopkopplat tanke-värld, eller tecken-objekt. I själva verket kan en fullständig mening aldrig vara närvarande, den förskjuts genom tolkning vilket sker av ständigt nya tecken. Istället förklarar différance vad språk gör genom att tecken dels får sin mening synkront genom relationen till andra tecken (i binära relationer) och historiskt genom hur man talat, skrivit, använt dem genom historien. Subjektet i sin tur förstår sin värld och sig själv, får sin mening genom denna röra av mening (i tid och rum), och är därför aldrig fullständigt närvarande för sig själv. Den objektivitet och omedelbarhet metafysik kräver blir omöjlig. Hela världen för ett subjekt är uppbyggt av mening och mening domineras av différance. En tolkning blir aldrig klar och eftersom allt kan förstås som text är sådant som universaler missförstånd på hur mening och språk fungerar. Den typen av metafysik låter en närvaro och en viss binär hierarki härska på bekostnad av différance. Man talar om den som att den kommer före problematiken med différance. Samtidigt är ju alla ord värderande, och eftersom dessa binära relationer är godtyckliga är de både instabila och orättvisa. Så Derridas dekonstruktion är en kritik och en rättvisa mot etablerade hierarkiska strukturer.

Det är intressant för det är så alla litterära verk fungerar (vissa haikudikter är ju oändliga eftersom de ständigt kan tolkas). Så det är en litterär insikt, inte filosofisk. Detta går de kontinentala vidare med till simulacra, där referens utanför text är omöjlig. Allt numera är bara tecken som hänvisar till varandra. Så det finns de som tror att man inte kan använda språket för att tala om världen längre, utan bara om andra språk, andra konkurrerande berättelser.

Det hela är en kollaps inom fransk teori av strukturalismens "insikter" och strävanden. Det var väldigt regionalt tills vissa franska filosofer fick arbete på amerikanska institutioner.

Ja, jag tror att Derrida är såhär simpel om man bortser från fikonspråket. Det är iakttagelser av tecken och hur de får mening genom relation till andra tecken, alla sammantaget, just nu och alla sammantaget över tid och vilka konsekvenser det har. Men om någon är bättre påläst så rätta mig.

Som jag förstår konceptet betydar det ..... när det kokas ner till sin essens .... en kritik av det omedelbara värdet av empiri i ett epistemisk perspektiv.


Det KAN bli relevant efterhand som (särskild) teoretisk fysik blir mer och mer 'esoterisk', d.v.s. blir svårtolkat med vetenskapens traditionella systematiska metodologi.

Bra försök att hitta ordning a kaos. Du kan visserligen ha rätt, då jag känner igen vissa saker i dimman av text. Sitter själv och försöker läsa Levinas etik, och fan ta dom att dom inte sökte skriva lite tydligare!

Det är simplare än vad du tror. Mycket inom analytisk filosofi är betydligt svårare.

Det kan smyga sig in några fel här, men jag kör ändå. Det hela bygger på mening (i en vidare betydelse än semantisk) vilket är vad som gör en människas värld begriplig. Men de tvivlar på den gamla antika idén att språket speglar världen. De tycker att det är naivt att inte inkludera något där emellan som komplicerar det. Därför hittar Derrida différance, vilket gör att han kan vända på nedärvda berättelser. Till skillnad från Kant som gjorde något liknande med att komplicera naiv realism, så finns det inte samma rationella perspektiv från Derrida. Syftet är mer etiskt i det att den ständiga kritiken ger rättvisa eftersom den dekonstruerar de nedärvda berättelserna. Ja dessa är alltså konstruktioner som beror på historiens godtycklighet snarare än eviga metafysiska sanningar. Så om du dekonstruerar en manlig berättelse, där det manliga värderats högre än det kvinnliga, genom att peka på instabiliteten inneboende i dess språk, hur alla tecknen inom berättelsen får sin mening till varandra, vilket beror på att det är historiskt, inte en evig metafysisk sanning, får kvinnlighet upprättelse. Med différance kan du kritisera allt ända in i evigheten eftersom den omöjliggör den epistemiska närvaro av subjektet till sig själv och subjektet till världen som all metafysik inneboende försöker hävda, däremellan finns då detta med différance, vilket i tolkningen ger ett spår utan att ha närvaro. Detta har gett arbete åt många akademiker på våra institutioner.

Tycker att det verkar som en vettig tolkning. Och jag har också intrycket att själva "teorierna" är simplare än, t.ex., teorierna inom analytisk filosofi. Men däri ligger också det klurriga. Det saknas liksom logisk struktur, så allt blir dimmigt.

Men altså, tycker du inte stycket kring "etik" - att kritiken ger någon sorts rättvisa - är en motsägelse tagit ihop med den semantiska relativismen? Det måste i så fall finnas, för att ta ditt exempel, kvinlighet som står över sin representation inom den historiska texten, då kvinligheten kan överleva och översättas från en text till en ny - om man kan säga så.

De är väldigt lekfulla när de skriver fransmännen. De har inte samma bakgrund av David Hume, John Stuart Mill och Bertrand Russell. Och på ett sätt kan man se det som att sättet Derrida skriver som text ska bevisa hans idéer om tolkning.

Jo alltså jag köper aldrig det när filosofer säljer att det inte finns modeller som är överlägsna andra i beskrivningen av verkligheten. Jag tror dock själv starkt på tesen att mycket av vår världsbild är propaganda och bör avtäckas som sådan. Det kräver rationalitet dock, och det är inte något som fransk teori säljer. Men man kan ändå lyfta ut vissa idéer ur deras teorier som är intressanta.

Vad detta med dekonstruktion åtminstone gör enligt Derrida är att ta bort i alla fall den manliga berättelsens metafysik vilket frigör mer utrymme att fortsätta tolkningen. Men detta arbete är något som aldrig upphör för det är en del av vad språket är att vara orättvist. Varje gång man gör en sådan dekonstruktion kan liknas vid att man får se röken och speglarna bakom trollkarlens magitrick. Så någonting åstadkommer det i dekonstruktörens perspektiv, även om man inte kan ersätta det med någon äkta magi.

Jag tror du har rätt här. Det är lärdomen man bör ta med sig. Derrida är irrationell, och bryter mot logos, och därför är allt han försöker pracka på en omöjligt. Det är därför han paketerar den i mystifierande text. För att dupera läsaren.

Jag har startat en ny tråd och skrivit mitt svar där. (FB) Heidegger och Derrida

Ett intressant utlägg man finner i 'Of Grammatology' som kan få en på ett bra spår till att börja med är att läsa kritiken av närvarons metafysik som en indirekt kritik av dualism. Som sidonotis stödjer feministen Judith Butler sin queer-teori och sin idé om identitetens icke-bottnande dels på denna kritik (men även Nietzsches kritik av namnens substans). Derridas logocentrism bör läsas i juxtaposition med hans något radikala ståndpunkt att västerländsk metafysik fullkomligt karaktäriseras av grekernas logos: den oändliga och omedelbara idévärlden som approprierades till att bli kristendomens Gud och sedan humanisternas Natur. Derridas dekonstruktion handlar inte så mycket om kritik av närvaro som ett exponerande av en strävan efter denna nyss nämnda oändligt omedelbara närvaro, denna fördom om det eviga och intakta. Det är denna han finner att Saussure förutsätter i sitt skiljande mellan signifier och signified, det som Derrida vill omformulera kort och gott som skillnad. I en läsning (och dekonstruktion) av Rousseau belyser (eller icke-belyser om man så vill) Derrida en "blind spot" hos Rousseau (härbärgerande motsatser) som en konsekvens av hans metafysik (of presence) där Rousseau för att förklara människans själskraft vill utplåna den icke-intakta närvaron, dvs artikuleringen, supplementet, kulturen, det konstgjorda, icke-Naturen -- men samtidigt förutsätter den; förutsätter just eftersom, som Derrida menar, urskiljande precis är förutsättningen för språk, tanke, vetenskap.

Metaphysics of presence handlar om ett onto-teologisk idéarv från åtminstone atenarna (Sokrates och co.), om en försoning (eller kanske misslyckande till det) mellan medvetande och materians förgänglighet i Logos: upplösning genom oändlig närvaro. Jämför här kanske med buddhismens upplösning genom intet, och Daoismen och försokratikernas (och poststrukturalisternas) upplösning genom allestädes skillnad.