Känner mig riktigt sjuk i huvudet..

* självförtroendet- kroppskomplex ( försmå händer,huvud,fötter,rumpa,kuk,mun. Lågt hårfäste. Hudbristningar. Hållning. Pojkaktigt utseende.) Kan inte ta komplimanger,
tar bara åt mig av nedvärderande kommentarer. Hatar att få komplimanger som strider mot det jag redan vet är "fel". Kvittar vad dom som t.o.m älskar mig säger, är låst i mina tankar.

* Känner mig omanlig, mest pga mina kroppskomplex.

* gillar att slåss på fyllan. nån motrekation kanske?

* Drogberoende - cannabis.

* Ljuger mycket, och för bra.

* Social fobi mot främlingar, endast trygg i slutet litet sällskap med nära människor. svårt med nya miljöer med nya människor.

* gillar inte uppmärksamhet, bara när jag är untuchable..

* måste alltid vara bäst, på ALLT.

* får svettattacker när jag känner mig låst med främlingar, tex buss, tåg, köer m.m ( känns som att alla kollar på mig) känner på förväg att allt kommer gå åt helvete.Kan dock kontrollera detta i viss mån efter egenträning.

* Allt detta leder till något "Hat" mot mig själv, tycker att jag är feg,ful m.m.

Men det konstiga med allt det här är att vissa dagar är nästan allt som bortblåst, har inte en tanke på det. Sen kan det va ett helvete i flera veckor. Allt går som en bergochdalbana.Har en flickvän som älskar mig och har ett jobb där jag vet att jag är viktig men känner liksom att jag aldrig är bra nog. vill va störst bäst och vackrast.Kan tillägga att jag lyckas dock lura hela min omgivning då jag är väldigt duktig på att läsa människor och skådespel. Känns som att jag sitter i en udda situation, men finns det någon i samma sits?

Tycker du verkar vara en helt vanlig människa, tycker inte att någonting av det du har skrivit gör dej sjuk i huvet.

Luring på dej! :P

Du kan ju alltid tänka på att lögn är en dödssynd.

Det om någonting kan du förbättra.

Det låter som du har en lysande framtid på Flashback, du fyller alla kriterier och kan bli en legend.

Det mesta du tar upp är något som alla någon gång tänker på och dina hormoner verkar få leva sitt eget liv, ta kontrollen och börja t.ex. träna eller något som gör att du får balans på testesteronerna. Du kanske borde söka ett jobb som simulerar dig mer både fysiskt och psykiskt. Du har ju grunden med arbete och partner, bygg därifrån med nya mål som morot men fira nu först jul och nyår sen spottar du i nävarna och tar dig själv i kragen istället för att tjafsa med andra.

mvh

Vanligt tonårskomplex. Går över efter att du blivit vuxen på riktigt. Räkna med 20-22års ålder ungefär. Tills dess är det bara att stå ut och fatta att det är hormonellt framkallat. Tagga ner en smula så du inte förstör för dig själv allt för mycket.

Tack du räddade min dag, inte menat som illa men jag skrattade och blev glad när jag läste ditt inlägg.
Kan själv känna igen mig i det du skriver.

Kämpa på

Känner igen mig lite. Utseendemässigt stör jag mig inte på något särskilt då jag helt enkelt inte kan göra något åt det. Dock märkt att mitt självförtroende variera väldigt mycket beroende vilka kläder jag har på mig, och kan vara petig med vissa detaljer av utseendet. Angående komplimanger är det också något som jag sällan tar emot väl. Speciellt lyssnar jag inte på komplimanger från de som älskar mig, de har ju alla anledningar i världen att ljuga för mig.

När det gäller prestationer i allmänhet känns det som jag aldrig riktigt blir nöjd: om jag får bra på en tenta är det ju inte så konstigt, för jag pluggade mycket. Om jag å andra sidan fick dåligt är det heller inte så konstigt, för jag hade ju inte sovit så mycket och slösade en massa tid på den där satans uppgiften som egentligen var så lätt...
Har i allmänhet orimligt höga krav på mig själv.

Blir liksom aldrig nöjd, och självkritiken och självföraktet vet inga gränser. Vad jag än gör känns det som jag har ett andra jag sittandes på min axel som bedömer mina handlingar. Det här är givetvis något som får en att känna sig patetisk, och kör självförtroendet i botten. Precis som dig blir jag lätt obekväm när jag är ensam i vissa situationer, exempelvis på tunnelbanan eller om jag sitter och äter ensam i ett rum med en massa obekanta.

Tänker hela tiden på vad folk tycker om mig, och blir missnöjd om jag känner att någon inte tycker om mig eller åtminstone verkar neutral till mig. Vill att alla ska gilla mig, och om någon gör något som antyder att läget inte är sådant kan jag ha det i tankarna i flera dagar.

Är inte nöjd med min personlighet, men vet inte hur jag annars ska vara. Uttrycket 'Stuck between a rock and a hard place' passar väl in här. Vet inte om det är personligheten det är fel på eller min självkritiska inställning.
Alla dessa tankar leder vidare till att jag känner mig som en extremt självcentrerad person, vilket såklart också är något jag ogillar.

Är inte alltför dålig i sociala situationer - skämtar ganska mycket och kan knappast säga att jag är blyg. Uppmärksamhet gillar jag verkligen, har verkligen svårt att vara seriös och gillar att få andra att skratta.
På grund av detta (det dåliga självförtroendet och det ovannämnda) känns det som jag upprätthåller en fasad eller snarare två identiteter. Visserligen finns det nog en del sprickor i den, har ändå haft självdistans nog att erkänna en del av mina brister inför andra bekanta (då med en god dos humor, såklart) men känslan finns ändå där.

Är dock ganska dålig på att ta initiativ i vissa sociala situationer. Folk får helt enkelt säga heja till mig om de vill, annars förmodar jag att de inte vill ha någon kontakt med mig och då finns det ingen anledning att tvinga sig på någon för att sedan bli bortstött.

Egentligen känns det som jag har en ganska klar bild över vad mina 'problem' är, och hur jag ska lösa dem. I slutändan tar jag ju upp mig till skolan och sköter mitt liv någorlunda bra, så det är inte som om mina problem är särskilt handikappande i vardagen. När man läser här på FB verkar folk antingen ha problem som är mycket värre eller är mer specifika. För mig känns det som någon slags allmän känsla av pissighet som jag burit på de senaste 3-4 åren, och jag vet inte hur jag ska bli av med skiten. Finns fortfarande ganska mycket jag inte ens tog med i texten ovan.

Är ung, mellan 18-25.

Kallar du Det för att vara "sjuk i huvudet" så har du inte sett mycket av världen.

Det du säger liknar mer ett otroligt kasst självförtroende med inslag av abnorm självkritik.


Jag blir sexuellt upphetsad av tanken av att spetsa småbarn på pålar, grilla dem levande över öppen eld och sedan äta upp dem och om jag gavs chansen i en post-apokalyptisk värld att realisera de fantasierna så skulle jag förmodligen göra det.
Om Du är sjuk, vad Fan är då Jag?


JAG definierar mig själv som sjuk i huvudet, men min försäkring mot att hamna på dårhus är att jag endast skulle leva ut mitt andra jag i en post-apokalyptisk värld då livstids inlåsning på Sidsjön i denna för-apokalyptiska värld, inte låter speciellt frestande.


Men återigen, du har ett uselt självförtroende och en välutvecklat orättvis självkritik tror jag, så du måste börja lätta lite på den och inse att du faktiskt HAR rätt till det utrymme du ockuperar på jorden samt att det du tillför och som består av dig och bara Dig är unikt och att om inte du tillför det till kosmos så kommer ingen göra det.


Vad jag försöker säga med allt mitt svammel är att det helt självklart finns egenskaper i dig som världen behöver nu, annars skulle förmodligen inte du finnas här från början. Du måste bara hitta dem och släppa ut dem också.

TS, många av de symptom du nämnt tyder på att du är manodepressiv

Haha, klockren anal-lys.