Citat:
Ursprungligen postat av Gammal Hårdrockare
Du har helt rätt men de var inte sådär utstuderat brittiska om du förstår hur jag menar?
Det var precis vad dom var, det. En markant skillnad mellan brittiska och amerikanska hårdrocksband rent ljudmässigt är att de brittiska låter i regel mer genuina och framförallt har låtarna mer botten. Märkligt nog har jänkarna ännu inte kommit på den hemliga formeln som engelsmännen nyttjat sedan slutet av 60-talet, nämligen att det inte är dist som gör det tungt. Svårt att sätta pränt på det speciella, typiskt engelska hårdrockssound frambringat av en riktigt pumpande basgitarr, enormt trumljud och framförallt mer eller mindre överstyrda men ändock kontrollerade gitarriff. Det handlar mer om tongångar som framkallar en viss stämning, en down-to-earth-stämning som samtidigt tillåter partier av upp-i-det-blå-psykadelia. Jänkarna är mer medelmåttiga och tenderar att trava på i en kommersiell, lättillgänglig mittfåra. Och bara för att ta ett exempel, kan man bli mycket mer brittisk än Ian Gillan?
---
Men, nu tar vi och går on topic igen. Beatles, ja. Dom var mina första riktiga idoler och även musikaliska förebilder om än kanske inte rent speltekniskt så iallafall rent låtmässigt. Inte för att jag egentligen lyssnar nånting på dem nuförtiden men jag skulle nog inte hittat vägen in till hårdrocken (via The Who bl.a.) om det inte varit för dem, heller inte skulle jag ägnat så mycket tid till att lära mig gitarr, och sedermera bas och trummor. För mig personligen har de varit musikaliska milstolpar och jag är med all sannorlikhet inte ensam.
Ett band som varenda kotte känner till och som har fler hitlåtar i bagaget än några andra och dessutom i någon mån förändrade hårmodet hos ungdomarna kan knappast kallas överskattade. Att ni ödslat tid på att diskutera en så banal låt som "Love me do" är dock lite skrattretande men faktum kvarstår att det var deras första singel, tillika en hit som folk än idag känner igen. Men deras storhet ligger bland annat i den ständiga utvecklingen. Visst var det samma band -64 som -69 rent personalmässigt men knappast musikaliskt. För sin tid så var de otroligt nyskapande. Lyssna på "Revolver" och jämför med samtida alster, vilka plattor kommer i närheten vad gäller nytänkande? The Who's "A quick one" gör, men det är den enda jag kommer på. (Hendrix platta kom inte förrän året efter t.ex.).
Sen hade de vett nog att lägga ner i tid också innan de hunnit bli dåliga, även om det väl mest var personliga konflikter, vilket ytterligare hjälpt upp deras legendstatus. "Let it be" var för all del ingen höjdarskiva för att komma från Beatles, men man måste komma ihåg att "Abbey Road" spelades in efteråt och är följdaktligen att räkna som deras sista riktiga alster och bättre sorti från ett band får man leta efter, bara en sån sak som att ha "The end" som avslutning! (Ok då, men "Her majesty" är väl mest en parentes).
Det finns egentligen hur mycket som helst att diskutera kring ett av musikhistoriens mest betydande band men nu har jag iallafall fått sagt det jag har i huvudet för stunden så det får räcka för nu.