Hur ska man reagera på att man lider av autism?

Kan tänka mig att jag är lite åt ditt håll i så fall, folk tror inte jag är helt körd i huvudet men dom märker och kommenterar att jag är "speciell". Med familjen är det lite jobbigt för det bli lätt storbråk om små saker bara för att jag inte tänker i deras banor och att jag inte kan släppa att dom inte förstår hur jag tänker.... Men det är egentligen inga jätte problem det går att leva med men skulle vara skönt om jag lider av det här å få det på papper så dom blir irreterade på "skadan" istället för att tro att jag söker bråk hela tiden bara för att.

Det jag lider mest av är att jag hamnar i depressioner lite då och då som gör att jag vill träffa folk men inte orkar, orkar knappt "leva" (vill inte dö men orkar inte göra saker som ingår i att leva t.ex äta, hålla ordning, lämna huset, prata med människor osv). Sen misstänker jag även ADD som gör mig orkeslös och som gör att jag är onödigt tråkig och orks lös. Vill så mycket men blir lätt att jag kollar in i en vägg eller liknande en hel dag och sen får ångest för allt jag kunnat hinna med

Men när det kommer till jobbet så mår jag väldigt bra, tror att det har att göra med att man träffar folk på ett naturligt sätt och det man gör uppskattas. Att man får ut något av det och man lär sig nya saker hela tiden utan att läsa 1000sidor guider på internet osv.



Man får ju alltid träff delvis på dom flesta diagnoser men just aspergers är som en manual för mig. Även om jag nu inte skulle ha det mot förmodan så har jag redan haft nytta av att ha det i huvudet när jag träffar folk. Dock lite jobbigt att ha i tankarna hela tiden att dra paralleller mellan hur jag beter mig och vad apergers gör som ställer till det

Men sen har jag länge haft misstankar om ADD men där är jag inte alls lika säker. Mycket stämmer men inte allt så där fick jag inte någon direkt AHA-upplevelse som tyder på att det är något speciellt med den andra diagnosen.

Inget förändras. Skit i det. Du är den du alltid varit.

Fast jag hoppas kunna bli bättre än jag varit för annars blir jag besviken på mig själv även om allt inte går att ordna tyvärr

Den trötthet du känner och jämför med add, den kan också kopplas till asperger då det tar väldigt mycket energi att förhålla sig till andra människor och, för många, att få saker utförda. Lätt hänt att få ångest över att man inte orkar det man vill men egentligen skulle du behöva tänka att du kanske behöver mer återhämtning än många och att du när du stirrat in i väggen en dag egentligen har maxat lite för hårt innan dess.
Utan att alls kunna uttala mig om resultatet av en utredning tycker jag av det du skrivit att du verkar ha det jobbigare än du kanske ser. Du verkar tycka att det funkar ju okej att ha det så, du har förmodligen haft det så hela ditt liv och då är det svårt att veta vad man jämför med. De flesta har det ändå inte så som du beskriver, de behöver inte hamna i konflikter med familjen hela tiden och de behöver inte fastna hemma stirrande in i väggen för att de inte orkar. Nu invänder säkert en del och säger att det gör de visst, men det är skillnad på orsakerna och det kommer inte hjälpa att du "skärper till dig".

Det du beskriver låter för mig som helt rimlig anledning till att få utredas.
Om saker blir bättre för det? Tror det är individuellt hur man uppfattar det. Mitt liv är lika jobbigt som innan, jag hamnar i lika mycket konflikter med min familj och jag mår lika kasst. Det positiva av diagnos för mig är att JAG förstår mig själv bättre och jag skuldbelägger inte mig själv på samma sätt som innan. Jag har fått hjälp från AF och mitt arbetsliv funkar vilket det inte gjorde innan. Jag vet att jag inte ska lyssna på de som säger jag måste aktivera mig bort från destruktiva tankar utan det jag ska tänka mest på är att se till att vila. Osv. Utan en diagnos hade jag aldrig erkänt för mig själv att jag har vissa behov utan försökt göra som folk för mest. Och det funkar helt enkelt inte på mig.

Vet inte om du har någon läkare eller så, men om du vill gå vidare kan ett första steg vara att vända dig till vårdcentralen för att diskutera saken med en läkare. Försök vara tydlig och undervärdera inte ditt behov. Lycka till hur du än gör. (Och väljer du att låta saken vara just nu kan du ju alltid ändra dig i framtiden.)

Tack för svar, skönt att se att fler sitter i liknande sitvationer. Synd bara att det inte gjort någon större skillnad för dig, har hört från vissa att dom blir som nya personer efter att dom blir "behandlade" rätt med stöd mediciner och liknande.

Vill nästan ta det här vidare så fort som möjligt men att gå till vårdcentralen är jag ytterst tveksam till då jag inte förstår språken från Mellanöstern och tror det kan bli svårt att få ut något av samtalen då.... Senast jag var där fick jag en bok i handen där jag själv fick läsa diagnosen för tunna blodkärl i näsan eftersom personen inte kunde förklara... Gången innan förstod jag inte ett ord men fick välja hostmedicin själv...

Men funderar på "mina vårdkontakter" som man ska kunna gå via.

Leta upp vilka som sköter NPF-utredning och -behandling där du bor och ring dit. Som regel är det vuxenpsykiatrin. I större städer finns särskilda NPF-mottagningar.
Vanliga vårdcentraler är hopplösa. Större risk att inte få hjälp alt. bli felbehandlad, istället för remitterad, och får man väl remiss hamnar man längst bak i kön. Det är iaf min erfarenhet. Går hellre direkt till expertisen - får hjälp snabbare så.

Via Mina Vårdkontakter har jag ej testat och vet ingen som har

Lycka till!

Jo, man planerar inför sin livslånga turksemester.

Blev tydligare för mig med AS-diagnosen exakt vilka punkter jag kunde börja ta tag i för att utvecklas inom det jag ville, man märker inte alltid varje punkt själv, för dem är en del av en, är därför nyttigt att ha en lista och kunna välja om man vill ändra på något.
Fick samtidigt min ADD diagnos, vilket gjorde större skillnad, då jag fick medicinering och kunde börja fungera i dem aspekterna.

Så utredning kan vara positivt.

Dem i din omgivning lär inte bli så förvånade om du förklarar lite, då lär dem ju kunna känna igen dig i det fall dem känner dig.

Jobb m.m. som man inte kan få med diagnos kan man likväl förlora för att man borde ha den... Så vet inte hur mycket förlust det är...


Men hur man ska se på att man har asperger?
(oavsett diagnos eller ej)
Det är en personlighetstyp, så att lida av den är självhat?
Gillar du dig själv är det inget fel.

Varför inte se fördelarna?
Här är några av dem vanliga exemplen:
-specialiseringsförmåga
-Högre intelligens
-Självständigare natur
-Kreativt tänkande (outside the box)
-Logiskt tänkande
-Mindre norm-påverkad
-Nyfiken
-Intellektuellt öppen och ärlig

Finns enorma fördelar inom diagnosen, men sen sätter man en begåvad individ i ett samhälle byggt helt efter en annan personlighetstyp, varav det krockar en hel del. Därav att man får diagnostiseras, för att få hjälp att klara av det bakvända samhället.