Mår skit, vill inte leva längre.

Hej!

Varför tror du att du ska behöva "åka in"? Antar att du menar på psyk?
Låter som om du kan ha en depression. Den gör att du blir i princip oförmögen att känna lycka, glädje, se fram emot saker och allt känns djupt tungt, även sånt du gillat förr känns jobbigt?
Är det något sånt du känner så tror jag att du fått en depression.
Depressioner kan vara riktigt otäcka då de förvandlar ens världsbild och får en att tycka att allt är hemskt.
Om du går till vårdcentralen får du hjälp. De kommer inte att bara sy in dig någonstans, troligtvis kommer de erbjuda dig medicin och någon form av terapi.
Detta räddade mig för några år sedan. Ville verkligen inte ha medicin från början, men det kan behövas då hjärnan behöver hjälp att börja producera dina lyckohormoner igen! Vet faktiskt inte om jag levt idag om jag inte börjat med medicinen och terapi. Nu är jag nästan helt återställd!
Träning, som en del nämnt, är också bra. Men det kan hända att du behöver mer hjälp på traven än så,
Men det vet du bäst själv.

Huvudsaken är att du tar dig själv på allvar, inse att du inte är ensam om det här och sök hjälp, det finns utbildade människor som vill hjälpa dig och kan hjälpa dig!
Om du pratat med vänner och familj och de inte tar dig på allvar så är det väldigt svårt att förstå för någon som inte varit med om detta själv. Man kanske får ett "ryck upp dig" eller "se saker lite mer positivt" som svar. En sjukdom botas dock inte bara genom att försöka rycka upp sig. För det GÅR ju inte!

Är det verkligen så läskigt att gå till Psykiatrin på sjukhuset?

De är bra människor med erfarenhet och kunskap i det du känner. Och de tar dig på högsta möjliga allvar.


Sök dig dit. Du har inget att förlora.

För mig låter det som om du kanske drabbats av utbrändhet - gå till läkare och förklara att din vardag inte funkar längre - att du inte orkar. Det bästa läkaren kan göra för dig är en medicinsk utredning dvs blodprover etc samt att sjukskriva dig för en tid.

Din kropp ger dig signaler nu om att ngt inte är bra o du behöver ta det på allvar nu och göra ngt åt saken. Ring läkare redan i morgon - det är ingen ide att dra ut på det hela. Kram

Nej, jag har två systrar.



tror det är någon slags depression för jag känner mig typ helt tom inuti. Jag har jättesvårt för att vara glad och jag kommer inte på någonting som gör mig lycklig längre. Och jag gillade träning och sånt förut, som alla föreslår att jag ska göra, men det ger mig ingenting längre. Jag antar att jag får ta mig till en läkare innan det är helt i botten för jag kan inte "bara rycka upp mig", som de flesta föreslår.

Och tack för alla svar jag har fått!

Jag känner igen mig! Min deppighet beror på att jag varit väldigt utfryst i skolan och att jag inte har några vänner att umgås med. Mitt bästa tips är att du verkligen försöker att sysselsätta dig med något. Hitta en hobby om du inte redan har någon och satsa hårt det! Det värsta som finns är när man sitter hemma själv och börjar tänka på allt jobbigt. Jag vet att det kan vara jättesvårt att komma igång med något att göra, men lova att du försöker. Om det inte hjälper tycker jag att du ska kontakta en psykolog.

Gå och prata med en psykolog. Deprimerade människor arbetar de sannolikt mycket med! Tror att det kommer att hjälpa! Där kommer du få bättre råd än "ryck upp dig" ^^
Om du vill snacka lite med någon så är du välkommen att skriva i PM!

Det blir inte bättre.

Livet är värdelöst för många. Bara en massa stress och krav samtidigt som 'belöningen' försvinner helt när man deprimerad/mår dåligt. Mår själv inte så jävla bra och varit så i flera år, senaste året har jag inte gjort ett jävla skit förutom att ta mig till jobbet och hatat varenda minut. Så mitt tips är väl att du gör något radikalt innan du blir lika bitter som mig (ett tips som är lika värdefullt som en låda skit, jag vet)

Ta kontakt med läkare, psykiatrin eller vårdcentralen, vilket som.
berätta vad du känner, någon anti-depp medicin kan faktiskt hjälpa.
när jag började med min antidepp (venlafaxin, "effexor") så räddade den hela mitt liv. den medicinen gör till skillnad ifrån många andra antidepp, påverkan på noadrenalinet. man får en energikick och ork.

samtalskontakt kan ju också vara bra :P

Du vet vad du ska göra. Du kommer att få arbeta för det och det kommer att ta tid, men du kommer att fixa det.
Lösningen kommer inte att komma till dig, du får arbeta för den.

Det är väldigt svårt att försöka ge dig råd när vi inte vet om vad det är som triggar igång ditt dåliga mående. Om det är ensamheten, då får du försöka söka en gemenskap. Du är ung och då är det betydligt lättare än om du ska börja med det i trettio års åldern och uppåt. Gå med i någon förening? Sport? Musik? Någonstans där du kan få bekräftelse och där du kommer att inse att du duger precis som du är.

Du har drabbats av en depression och det är nu ditt ansvar att ta hand om den. Precis om med människor som drabbas av andra dilemman här i livet. Den enda som kan ta tag i det, är du själv. Du kan börja i morgon och sedan får det ta sin tid. Men du kommer att ta med dig en erfarenhet som kommer göra ditt liv ännu bättre i framtiden. Du kommer att känna att det var värt varje sekund av slit.

Känner du att psykiatrin är ett alternativ, testa och se vad den kan göra för dig. Du kanske behöver medicinering en tid, även om jag personligen inte är för det där med piller för alla symtom. Det är bättre att ta tag i problemet direkt.

Kom igen nu, du fixar det här. Du är inte ensam om den här problematiken. Det är en ny folksjukdom och lösningen finns där bara du vill ha den. Ta små steg i taget, till slut kommer resultaten och du kan ta större och större kliv.

Jag vet inte vad som triggar igång det. Men jag känner mig fruktansvärt ensam och mitt självförtroende är så lågt att jag vet inte vad jag ska göra. Jag kan inte se mig själv i spegeln utan att få en klump i magen och jag börjar få tillbaka mina ätstörningar igen. Som sagt, jag vet hur jag kan göra för att ha ett bättre liv men jag kan inte göra något. Jag orkar ingenting. Jag får lite push av er som skriver men det går inte så snabbt framåt, om jag säger så.

Men i alla fall - tack för att ni tar/tog er tid!

Jag är väldigt ensam och har oftast inget självförtroende direkt men jag har väl utvecklat en viss självkänsla. Men sen är jag ju man, jag struntar i hur jag ser ut, bara det funkar, om du fattar.

Man klär sig och ser ut för andra, det är nog inte så bra att stå o kolla spegeln och få för sig saker.
Jag har träffat kvinnor med ätstörningar som inte har några problem med kroppen egentligen, men de har en asfula öron tex. Hon i TV4 ekonytt visade ju fladdermusöronen länge innan ngn sa till...

Jag är nog inte ngn du ska tala med, jag säger som det är, och om du nu har tio problem som du egentligen hittat på behöver du ju inte påminnas om dina fladdermusöron eller vad det nu är.

Utseende är bara pengar. På ngt sätt. Alltid. Resten är psykos.
Det enda viktiga annars är att dina ögon och din mun spelar ut en känsla du vill förmedla.