Hur blir jag den lyckliga tjejen igen? vill bara prata ut med någon...

Fina, gulliga du! - jag har läst din text - hela texten. Det slår mig att du i grunden är en positiv tjej - att du sedan drabbats av sorg har fått dig att krakelera men jag tror nog att din positiva kärna finns där inom dig o kommer att bestå o utvecklas på sikt igen.

Sorg är alltid svårt - tro mig - jag vet. Sorg är egentligen en lång process med flera olika faser som man måste kämpa sig igenom - det är som sagt en lång procedur o man brukar räkna med att en sorgeprocess tar ungefär tre år.

Det finns gånger när man har svårt att komma i fas med sorgen, när man inte kan bearbeta det upplevda - man kan inte riktigt hantera alla svåra känslor o blir tvungen att liksom stänga av - stänga ner - det kallas för Frusen Sorg.

Jag vill säga grattis till att du fann en kille som verkligen verkar vara vettig o uppriktig - jag tycker inte att du ska se på hans sätt att hantera situationen som - ett Svek från hans sida. Jag tycker att det tyder på mognad och gör att han är ngn att lita på - han går inte bara på utan att tänka efter före.

Som jag förstår så är ni ännu kompisar - det betyder ju att ni har varandra kvar och det kan ju utvecklas positivt mellan er under resans gång. Om ni är rätta för varandra så kommer det gå i den riktningen - om inte, så är det bra att få veta det redan på ett tidigt stadium, innan er relation gått ännu längre och blivit än mer allvarlig.

Jag tycker verkligen - av hela mitt hjärta - att du ska ta kontakt med vårdcentralen o deras kuratorer eller ngn annan utomstående som du kan känna förtroende för. Du skulle må bra av att få ventilera alla dina tankar o få sätta ord på all din sorg - jag tror verkligen det.

Djup sorg är det allra svåraste vi möter i livet men det går att ta sig igenom och att leva vidare.
Jag finns här om du behöver och jag ger dig jordens största kram!

Men gud vilket gulligt svar! mitt hjärta smälter. Det är bästa är att din taktik verkligen också fungerar i verkligheten - man kan nå hur långt som helst med kärlek, smörgås o varm choklad!
Jag hade inte kunnat skriva det bättre själv - jag håller helt med dig.

Men jag har nästan alltid haft svårt för att "öppna upp mig" för människor och låta dem komma nära. Jag vill liksom vara en självständig, oberoende tjej som inte blir sårad och svag. Vilket man blir om man låter nära och kära "komma in". Det låter ju hur dumt som helst, jag vet, men det bara är så. Har försökt ändra på det men det går inte så bra och det blev definitivt svårare efter pappas bortgång.

Dagboksgrejen ska jag nog tänka på! Har alltid haft lättare för att uttrycka mig i skrift än i tal. Svårt att sätta ord på känslor, det är lättare att skriva ner det.

Tack!

Haha åh vad gulligt skrivet!
Ja, alltså jag brukar alltid tänka så "allting löser sig", för det går det faktiskt. Men just nu känns det lite hopplöst haha! Men tack för det du skrev, mungiporna gled ju upp lite grann nu i alla fall!

Kan faktiskt känna igen det du beskriver. Det är väl okej att som tjej/kvinna vara mer "privat" än stereotypen av kvinnor säger? T ex i en familj med förebilder som är "drama queens", "krystade clowner", och "förnuftiga ansvarstagare", väljer man kanske den förebild som känns mest stabil för sig själv. Personlig anekdot: i min omedelbara familj under uppväxten förlöjligades den som visade känslor, så klart att man valde bort att utsätta sig för det. Så fanns det de som hade monopol på "drama", och ingen annan kunde lida som de, hehe.. Min pappa var en sån som lyssnade och resonerade, och grät när han trodde att ingen såg honom. Jag kunde aldrig trösta honom, men vi kunde umgås kring sådant som inte var "dramatiskt", så att han slapp undan ett tag.

Ingen är perfekt, alla är människor!
Tack själv!

Blev så otroligt rörd av detta svaret, tack. Jo, jag borde ju prata ut med någon, det vet jag, det säger t.o.m killen som jag träffade/träffar. Han försöker få mig att prata med honom men jag vågar inte/kan inte. Vågar inte öppna upp mig, inte än i alla fall.
Men tack för ett underbart svar, visste inte att jag skulle få så fina givande svar här, ville bara skriva av mig. Men tusen tack!

Tack! Även jag blev rörd av det du skrev - dina ord berörde mitt hjärta och jag kan tänka mig hur svårt du har det i dina tankar och känslor om detta.

Du skriver att du inte är redo för att prata ännu - och det är nog så vi människor funkar, vi måste komma till en gräns där vi känner att det är okej - det är nog en sorts självbevarelsedrift - att skydda sig själv för att inte bryta ihop totalt. " Var sak har sin tid" - du kommer med all sannorlikhet att kunna våga sätta ord på dina känslor - när du är redo.

Jag vill be dig att fundera över om det verkligen är en god ide att prata med killen som du träffar - det är oftast lättare att tala med någon utomstående och det kan också vara skönt för er båda att hålla honom utanför din allra djupaste sorg - om du förstår vad jag menar. Det kan vara bättre att låta honom vara nära dig på andra sätt än som just en samtalskontakt.
Många kramar till dig

Jag har suttit i en liknande sits och reagerade precis likadant som du.
Min mamma tog livet av sig 2012 och då var jag bara 17 år skulle fylla 18.

Jag har pratat med folk om vad som hände och det hjälpte mer än vad man tror.

Svara i tråden om du fortfarande är engagerad i den så kan vi snacka lite!