Gissa poet.

De Nobelpristagare i litteratur som är tämligen samtida med Frost (1874-1963) både vad gäller födelse- och dödsår är

Hermann Hesse (1877-1962)
Winston Churchill (1874-1965)
Bertrand Russell (1872-1970)
T.S. Eliot (1888-1965)
Roger Martin du Gard (1881-1958)
Thomas Mann (1875-1955)
F.E. Sillanpää (1888-1964)

Min gissning får bli Hesse. Han skrev ju en del poesi också och den nostalgiska tonen i de citerade dikterna låter lite Hesseaktig.

Jag drar en Winston ur hatten.

Helt rätt! Hans Levanders tolkningar ur Krisdikter och sena dikter, många ganska gräsliga - om skulden är Hesses eller Levanders kan man grubbla över. Över till nacho!

Edit: Levander skall det vara.

Fiolen mördas utav banjobetten,
i mörkret glöder trummans dova skott.
Förfärad småler Orfeus på parketten,
när saxofonbackanter jubla rått:

Du är den siste av den vita ätten,
din vita kropp vi länge eftertrått.
Se månens navel stiger över slätten,
som lotus oss till kärleksbädd har sått.

Vi sövas ej av dina milda toner!
Vi äro storm! Vi jagas av demoner!
Vi famna dig och dricka sen ditt blod.

Hur meningslös var ej din trötta smärta.
O grymt och hårt är morgondagens hjärta!
- men Orfeus vaggas tyst i Kongos flod.

Det är väl Erik Lindegren?

Visst är det det Erik Lindegren. Bra taget. Eriik Lindegren har ju skrivit tre diktsamlingar som räknas till den svenska poesins klassiker, "mannen utan väg", "Sviter" och "Vinteroffer". Hans debutsamling, "Posthum ungdom" (1935), som denna dikt är hämtad ifrån, är väl rättvist bortglömd även om den innehåller vissa pärlor, bl.a. denna sköna pik till Artur Lundkvist och hans hyllningar av jazzmusiken.

Över till Kenneth Farell!

Ett drömaktigt stoff
Skiftande mellan mörker och ljus
Rör sig genom kärl, länkade till
Varandra volym för volym.

Mot en senhöstlig strands kylslagna stenar och bröten
Reser detta stoff sina vågor, sliter i tångruskorna
Som håller på att styvna (likt åldriga minnen
I någon av hjärnans hemisfärer). En mistlur
Brölar till, saliv rinner automatiskt ut
Ur sömnens mungipa; ett lockrop av ren stumhet
Ekar momentant i det nattliga huvudet (samtidigt som
Händerna plötsligt griper tag i ingenting).

Det pulserande stoffet speglas i det
Bortdomnande mörkret, som silas in
I materiens vävar. Stoffet är rent
Och smärtfyllt som en fuga av Bach.

Ett fönster lyser, någon har vaknat mitt i natten
Av oroande brus, som cirkulerar mellan
Hjärnans halvor. Han öppnar fönstret och märker
Att det mottagbara världen är en enda stor hjärna
I full aktivitet. Kvasarstrålarna på himlen är hågkomster
Som väcks och bearbetas. Han drar in den nollgradiga
Luften i lungorna. Han är del av en större del. Han är den
Närmaste länken i en oavslutlig kedja. Vita stenar
Blänker i den massiva tid som blivit lagrad; tanke fossil
I det stora porösa mörkret.

Ett drömaktigt stoff
Sjunker och stiger Där är alla
Delaktiga och alla utanför.

Genom ett nergrävt hästkranium (som
Underminerar en hel stadsdel) blåser
Gödels kristalliska ofullbordan. Och emellanåt
Framträder i vardera hålet ett köttigt öga; lite
Hårskimrande hud blommar fram över pannbenet; varma
Frustande andetag stöts då och då mellan de väldiga tänderna.
Kött exploderar i den övriga, imaginära kroppen - som om
Främmande, oerhört korta energiska årstider
Skalades fram ur varandra.

På ett annat ställe sticker Yorick upp
Sin svultna skalle, med spruckna tankar.
Men tänkandet i sig upphör inte.

Ett drömaktigt stoff markerar
Den nakna topografiska punkt där
Sömn skilj från död.

Chansning på Kjell Espmark.

Nja, inte Kjell. Men svensk och man är han i alla fall. Såg förresten Kjell häromdagen på en Sonneviläsning på Forum. Han såg pigg ut.

Vild gissning på Konny Isgren.

Nej, Konny är det inte heller. Men det närmar sig. De är födda samma år. Vår man är uppväxt i Stureby söder om Stockholm om det kan hjälpa någon.

Ett träskjul långt ute på västra kusten,
Tid roterar; det är
Tidig sommargryning med ödsliga
Strandskator spetande i gruset.
Tångflikar raspar torrt mot hällen.
Hande trevar in i skjulet.
Ingen har sovit där på länge.
Denna tid kan inte frigöras.
Den fastnar i sina segment
Och rasslar likt gamla frätande metallkärl.
En rostig bild i lågljuset.
Ingen ser mig.
Vattnet börjar tungt att skaka från sin botten.

Willy Granqvist?