Ursprunget till "medans"?

"Medans" finns t.o.m. i SAOL med förklaringen "konj. <vard.> medan", så det blir svårt att hävda att det är fel att använda i vardagligt skriftspråk.

Ja, jag såg att det finns med i SAOL, men det finns inte med i SAOB. De flesta "rättstavningsprogram", som jag kommit i kontakt med, i datorer och bärbara enheter "rödmarkerar" ordet medans.

Jag tror att ordet medans sällan förekommer i uppsatser eller på myndigheters och kommuners hemsidor eller i deras dokument.

Dessvärre säger inte det så mycket. Tycker du att SAOB väger tyngre än SAOL? Tyvärr är inte SAOB något rättesnöre. Det är en beskrivande ordbok som kartlägger historisk användning av svenskan. Att formen medans inte finns med beror sannolikt på att det har börjat användas efter det att artikeln om medan skrevs, vilket gör att den inte har registrerats.

Det beror på att de har en bristfällig "känsla" för olika språkliga register.

Ja, men ingen har väl påstått det heller?

Varför tyvärr?
Indirekt kanske man kan säga att det finns med i SAOB. Mens finns i alla fall med som variant till medan. Att medans inte finns med skulle, såvitt jag kan se, kunna betyda:

1) att SAOB-redaktionen helt enkelt missat det;
2) att det är en så gammal bildning att reduktionen medans > mens var fullbordad långt innan artikeln skrevs och att uttalet medans är en senare hyperkorrekt form av mens i anslutning till medan (indirekt läsuttal om man tillåts lansera en egen term).
3) att mens är bildat på annat sätt än medan + -s och att medans är en senare kontamination av medan och mens.

Själv röstar jag på alternativ 2.

Tror att det är det kära gamla "omvända-tyvärr". Det vill säga, tråkigt för motparten vars argument föll.

Tyvärr har du rätt.

Tyvärr, tyvärr! Minus gånger minus är plus?

Men om det hade ägt rum en reduktion från medans till mens borde inte då medans ha funnits med bland formvarianterna under MEDAN?


Mens är alltså först belagt 1642, så reduktionen kan knappast ha ägt rum så långt tillbaka i tiden att den inte skulle täckas av SAOB (och ej heller i Fornsvensk lexikalisk databas hittar jag något medans). Ytterligare en möjlighet till de du nämner är att medans aldrig letat sig in i text, vilket i och för sig förefaller underligt med tanke på alla andra varianter som finns.

Det me'ns som tydligen förekom mellan 1868 och 1890 skulle kunna ha sitt ursprung i att de som skrev så trodde att mens var en kontraktion av medans, som de i sin tur hade hört i talspråk.

Inte om det inte finns belagt i skrift.

Jag vet inte om det är ytterligare en möjlighet utan snarare något som underförstås i alternativ 2 – att formen så tidigt reducerats till mens att man redan vid det äldsta skriftliga belägget förlorat kopplingen till ursprunget i medans. Att det inte finns belagt i någon form under de första ca 90 åren som SAOB täcker är kanske inget att hänga upp sig alltför mycket på? Men visst finns det oklarheter ...

Jo, det är förstås en möjlighet. Jag missförstod dig i går.

Jag är själv inte helt säker på vad jag menade. Det var nog en förvirrad blandning mellan dina två tolkningar. Jag fick av någon anledning för mig att du och diskussionen i övrigt syftade på uppslagsord (MENS går att slå på; man får en hänvisning till MEDAN) och trodde att jag kom med något nytt när jag citerade formvarianterna under MEDAN.

Hur som helst tycker jag att den här hyperkorrektionen tillbaka från mens till medans som du menar är den troliga förklaringen till det nutida medans känns lite underlig. Orden är för olika, tycker jag, för att det verkar troligt att kopplingen skulle kunna ske spontant i talspråk. Det är klart att tar man med medan i beräkningen så blir det mer sannolikt, men jag tror nog ändå mer på att medans länge varit levande i talspråket parallellt med medan och mens men av någon anledning inte kommit med i SAOB.

Om uppkomsten av medans antar Svensk ordbok i en stilruta:


Helt uteslutet är det ju inte heller att detta har kunnat ske två gånger.

Edit: Å andra sidan fanns men redan 1547. Man behöver alltså inte tänka sig medans -> mens, utan det kan röra sig om medan -> men -> mens, vilket i så fall krånglar till medans-situationen. Att det enstaviga men blir mens ansluter på ett mer självklart sätt till tills och dags.

Det är dock inte bara i SAOB den saknas. Erik Wellander (Riktig svenska; 3:e uppl. 1955) noterar enbart mens som icke-skriftspråklig variant till medan.

I Östergrens Nusvensk ordbok (1934) finns också bara mens, som sägs vara en vardaglig, folklig och poetisk form för medan.

SAOL tog in mens i 11:e upplagan medan medans fick vänta till den 13:e.

Ett annat indicium är att mens som kortform till menstruation eventuellt blev vanligare under andra halvan av 1900-talet (äldsta belägget i skrift är från 1951 enligt (SA)SO), något som kanske skulle kunna ha fått en del att överge homonymen mens.