Sjuklig ålderskris

Hm ja kanske blir lättare att hantera när "skadan väl är skedd". Nu går jag och är livrädd(!) för rynkor, men när de väl kommer kanske jag inte tycker att det gör så mycket.

Gör det alla män gör då, ha sex med unga personer för att mildra sin egen åldersångest. Fast det kanske inte fungerar så för kvinnor.

Nu är jag iof man men jag känner mig till stor del som dig. Jag förvånas över att inte fler känner likadant, framför allt kvinnor. Jag vill minnas att jag startat minst en tråd om det och blev ganska dissad.
Jag ser inget positivt med att bli äldre och mer "vuxen" än 25. Jag är 31 nu och livet blir bara sämre för varje dag, utseendet ruttnar sakta men säkert, ansvaret blir större, glädjeämnena färre, man betraktas mer och mer som en gubbe. Jag skulle gärna känna mig och se ut som 25 i en sisådär 3-400 år.

Wow.. det här måste vara den äckligaste och mest meningslösa tråd jag haft missnöjet att läsa på flashback.. typ nånsin.

Det måste vara hemskt att ha en trogen bättre hälft som håller av dig.
Eller vara en snart fullbordad akademiker.
Ängslig för att åldras?? Det är väl merparten?!?

Om bara en admin kunde skrota denna pisstråd.
Forumet kallas "Psykisk hälsa'', så om du vill du dela med dig nånting, måla inte upp en perfekt tillvaro för det är en skymf mot människor med de riktiga demonerna.

Hej!

Jag tycker att du ska prata med någon. Om du går en lång utbildning har ni säkert en bra studenthälsa på din högskola.

Jag tror att din ålderskris bottnar i att du känner dig låst och utan manöverutrymme:

Du är "fast" i ett långvarigt förhållande.
Du är "fast" en lång utbildning.
Efter den långa utbildningen ligger nog karriären fast utstakad.
Du tänker att du ska skaffa barn om fem år - och hur låst blir man inte av det?
Du gick in i ett förhållande tidigt, du har alltså aldrig varit fri och flaxat runt när du var tonåring/tjugo?

Ett alternativ är att du och pojkvän blir särbos, du tar ett sabbatsår, jobbar med vad som helst/reser jorden runt. Känner efter hur det känns. Ett år är inte hela världen.

Du har nog ingen ålderskris, det är helt andra känslor som manifesterar sig i en ålderskris. På allvar - prata med någon om detta (jag menar ett proffs).

/Alplandskap

Septimum
Haha, nja är inte så intresserad av yngre killar. Fast har märkt att jag blivit det lite mer på senaste tiden, men är väl mer en bekräftelsegrej att jag gillar att få uppmärksamheten… att känna att jag fortfarande är attraktiv för en 20-åring typ, inte att jag egentligen vill göra något med personen i fråga. Sen är jag ju inte singel heller så slipper ju fundera på sånt ;P

Är nog många som känner så, i lite olika grad. Men är nog många som helst inte vill tänka på att de blir äldre. Det vill inte jag heller, kan bara inte sluta.

Du kan ju trösta dig med att jag och många tjejer med mig tycker att killar kring 30 är snyggare än killar kring 20. Har väl att göra med att jag blir äldre och åldern på vilka jag tycker är attraktiva skjuts upp. För killar verkar det ju tyvärr inte funka likadant, känns som ju yngre tjej man kan få tag på desto bättre, typ.

Men jo, jag säger det samma. Skulle göra vad som helst för att få stanna i ålder nu… eller ännu hellre gå tillbaks si sådär 5 år.


T2JD
Hur man mår psykiskt handlar mindre än vad du tror om yttre förutsättningar, lite naivt och oinsatt att tro att det bara handlar om det. Depressioner, ångest etc kan drabba vem som helst. Sen vet du ju inte allt om mig heller, vad jag varit med om tidigare etc.


Alplandskap
Var faktiskt nära att ringa studenthälsan häromdagen, men fegade ur. Men jag ska försöka ta tag i det… lyckas ju inte vända det här på egen hand.

Tror du gjort en rätt bra analys av min situation… Jag känner mig väldigt låst och åldersstressen gör att jag känner väldig tidspress på allt… som att jag inte har tid med några sidospår. Allt känns så tvångsmässigt och nästan inget känns lustfyllt.

Mår rätt dåligt av utbildningen men ser ingen annan väg än att jag måste igenom… tog ju flera år off innan jag började plugga. Har varit singel mindre än ett halvår sen sena tonåren… knappt bott själv, bara varit sambo. Känner mig egentligen inte redo för att stadga mig for life men vill inte göra slut med min pojkvän, jag tycker ju om honom och han har ställt upp väldigt mycket för mig.

Men kanske behöver tänka om lite… hitta något sorts andrum på något sätt.

Jag reagerar lite på att du har skrivit två ggr att du "tycker om" din pojkvän. Älskar du honom inte?

Jo det gör jag väl… Men är kanske inte "kär" längre, men det är väl typ ingen när man har varit ihop så här länge.

Samma ålder och situation. Började också krisa vid 23 mest p g a insikten att jag inte hade uppnått någonting alls sedan studenten. Började plugga på högskolan vid 24 och börjar bli färdig med en kandidat relativt snart. Därefter väntar studier på avancerad nivå i något år. Kommer väl vara 28 allt som allt när jag är klar med högskolan.
Ganska sjukt att börja ålderskrisa vid 23 som jag gjorde, men men... Känner mig mer och mer stressad hela tiden, men försöker acceptera situationen som den är och tänka att jag fortfarande är rätt så ung och egentligen har hela livet framför mig.

Det är nog rätt så vanligt att man får sin första livskris i 25-årsåldern. Har läst ett antal trådar om det på Flashback genom åren.

Om 20 år kommer du att slå dig själv när du inser hur du förstörde ditt liv med allt krisande, särskilt ålderskriserna kommer du att hata att du hade. Lev på nu, du är UNG UNG UNG!

Update som förhoppningsvis kan ge lite hopp för dem som upplever samma sak. Efter ca tre års tid kan jag äntligen konstatera att min unga ålderskris avtagit.

Framförallt handlar det väl om en acceptans. När man är ung tror man ofta att man alltid kommer vara det, eller åtminstone väldigt länge. Man tror att tiden ska gå så långsamt som den gjorde när man var barn, när ett år var en evighet. Det gör den inte. Ungdomen går över rätt snabbt och hela livet gå egentligen ganska snabbt. Det går inte att undgå, bara att försöka acceptera. Först när man gör det så kan man uppskatta livet för vad det är. Det är ganska kort, men kan ändå vara innehållsrikt och spännande. Att uppleva olika åldrar och se hur man själv utvecklas kan också vara spännande. Jag är nyfiken på hur jag kommer uppleva min själv och min omgivning i framtiden.

Något annat som hjälpt är att se med kritiska ögon på den ungdomsfixering som härjar fritt just nu som till stor del styrs av reklam och vinstintresse. Företag kan tjäna pengar på att vi vill vara unga för alltid. Ett ouppnåligt ideal, alltså kan vi aldrig bli nöjda vilket är en väldigt gynnsam situation för företag som vill kränga "föryngringsprodukter". Men VARFÖR skulle det vara så fruktansvärt mycket bättre att vara ung? Det som är bra med det är att man ofta har bättre fysisk kapacitet (något som dock kan påverkas väldigt mycket av kost och träning när man är äldre så egentligen mer kopplat till livsstil än ungdom). Och så ser man ju ofta som bäst ut när man är ung, något som vårt samhälle bedömer som otroligt viktigt, men varför är det egentligen det? Ett bra utseende ger egentligen inga större fördelar jämfört med ett mediokert om man inte har intresset av att bli typ hollywoodfru eller kändis/modell (vilket ändå de flesta inte lyckas med och de som gör det kan bara vara det en liten del av sitt liv). Och man kanske snärja en lite snyggare partner än vad man skulle gjort annars. När man gjort det kan man inte ha det till så mycket mer, förutom att det blir lite trevligare att titta sig i spegeln om man är nöjd med sitt utseende då ;P

Med åldern blir man däremot ofta smartare, mer erfaren, har bättre själinsikt och självförtroende, mår psykiskt bättre, förhoppningsvis lär sig vad som faktiskt är viktigt i livet.

Jag har försökt se bortom ungdomshysterin och 19-åriga kändisar och hitta fler äldre förebilder (framförallt kvinnliga för mig då). Finns många. Både kvinnor som jag beundrar för vad de har åstadkommit men faktiskt också äldre kvinnor som jag tycker är snygga. Även om inte utseendet är det viktigaste känns det ändå upplyftande att det faktiskt går att se bra ut rätt länge, om man tar hand om sig.

Sist men inte minst så har jag insett att det inte finns någon regelbok för hur man ska vara som äldre. När min generation blir gamla kommer vi nog absolut inte vara som gamlingar är idag. Man behöver inte låta sig styras av normer och hur man förväntas vara vid en viss ålder. Jag gör det jag tycker är kul så länge jag tycker att det är kul, jag tänker inte sluta med det bara för att jag är i en ålder då jag förväntas göra det. Varför göra sitt liv tråkigare än vad det behöver vara?

Kan ju låta som något jag borde fattat tidigare, men jag har verkligen insett att livet inte tar slut vid trettio, det har knappt börjat. Och många spännande upplevelser väntar.

Bra att du kommit till insikt med det du skrev ovan, för er andra så länkar jag detta som handlar om åldrande om någon vill läsa, dock på engelska

http://www.futureofmankind.co.uk/Bil...er/Aging#Aging