Har förhållande men känner mig ändå så ensam. Vågar heller inte göra slut.

Har varit tillsammans med min kille ett tag. Vi har känt varandra sen augusti/september. Han är en jättefin kille med en ännu finare personlighet. Vi blev tillsammans på riktigt för ett tag sedan men det känns ändå som om jag är ensam och som om jag är tillsammans med mig själv. Jag känner mig ensam trots att han ligger bredvid mig.

Anledningen är att han inte är som alla andra eller vad jag ska säga. Jag har börjat fundera på om han har asperger eller någon annan form av diagnos då han har svårt att hantera känslor. Kan i och för sig ha med andra saker att göra då han inte har vuxit upp med kärlek och sen har han blivit bränd i sina tidigare förhållanden. Jag har sagt till honom (som alla måste veta) att ett förhållande handlar om att ge och ta. Men det är bara jag som ger och han som tar.

Man visar kärlek på olika sätt. Han är mer för den praktiska delen. Han visar genom att ställa upp med saker och ting men jag är i behov av fysisk närhet vilket han har svårt att ge.

Jag har tänkt fram och tillbaka på detta och tycker det är så synd hur olika man kan vara och att det inte per automatik funkar så att när den ena ger så ger man också tillbaka, i form av kramar eller vad det nu kan vara. Men så funkar det inte mellan oss. Jag har pratat om detta med honom men han säger att han inte vill stressa med allt sånt och att han tycker känslor och närhet är jobbigt.

Nu till nästa stora problem. Jag har haft svårt med förhållanden tidigare och är fyllda 27 år. Jag får panik bara jag tänker på att göra slut och stå kvar ensam igen utan någon. Jag har börjat att avsky dejting och tycker det är sådan slöseri med tid genom att försöka "hitta" en lämplig partner. Och jag är livrädd för att jag inte kommer hitta någon igen för att det ska ta sådan tid att jag aldrig kommer att få bilda familj vilket är min största dröm...
Det känns kört och det blir ju inte bättre av att nästan alla mina vänner har perfekta förhållanden och flera barn redan Hjälp!

Tror du verkligen att det blir bra om du stannar bara för att du är rädd för att bli ensam? Ta tag i ditt liv. Nu.

Dina vänner har inte "nästan perfekta" förhållanden.
Om du visste bättre så kunde du spela dina kort rätt och framstå som en fri människa i dina vänners ögon som annars kan vara fängslade i deras förhållanden, men som bara spelar bra teater, var inte naiv.

Ett bra förhållande är inte lotto spel där vissa vinner av slumpen, om du tar dig tid så kommer du att hitta vad som är bäst för dig, om dina vänner har förhastat sig i vissa förhållanden så kan de vara i dåliga förhållanden idag. Du har hela livet framför dig, vi lever inte i 1800-talet.

Vad menar du med att han inte ger dig fysisk närhet ?

Det absolut bästa man kan göra i ett förhållande är att prata med varandra. Kommunikation är nyckeln till en bra relation och jag antar att det är just det han är lite dålig på?
Det gäller också att ge och ta, man får respektera sin partner som denne är (såvida det inte är missbruk eller något negativt som man kan ändra på ändå).

Nu vet vi inte så mycket om din kille men det känns som att han har levt ett ganska tufft liv, inte sant? Hans problem är just kommunikationen för annars hade han berättat lite mer om varför han är som han är och då är det ju bara för dig att acceptera. Ni har ju inte känt varandra så värst länge så ni är väl båda inte så "beroende" utav varandra ännu. Det är fortfarande tal på krav och inte så mycket anpassning istället.

Ta ett snack med honom. Ett ärligt svar från honom borde göra det hela mycket tydligare för dig och det kanske blir lättare att arbeta genom.

Det stämmer ju helt klart. Men hon vill säkert kunna skaffa barn innan hon är närmare 40 år. Att träffa en man hon verkligen trivs med först när hon är närmare 70 år är nog inte heller vad hon längtar efter.

Nej men jag velar fram och tillbaka för jag vet inte om det är rätt beslut att göra slut heller för minsta lilla problem.


På många plan känns den här killen som om han kan vara rätt för mig. Jag har aldrig kunnat vara mig själv med någon så mycket som jag är med han till exempel. Men det är just det andra som inte klaffar.


Det ända han gör är att han håller om mig ibland (ytterst sällan) när vi ligger bredvid varandra. Annars kan han stryka mig som hastigast på ryggen men det har inte hänt många gånger heller.


Ja jag är medveten om att kommunikationen är A och O men jag är också så rädd att jag ska vara tjatig på något sätt. Det är ju bara jag som tar upp problem.. Det känns som om jag distanserar det ännu mer mellan oss genom att hela tiden ta upp problem.

Precis! Jag vill ju helst ha barn innan 30 men jag börjar inse att det är rätt kört

Du skall trivas i ett förhållande annars är det bara att göra slut så du inte ångrar dig längre in i framtiden.

Kolla om han käkar antidepressivt eller annan medicin, det kan avtrubba vilken person som helst.

En del människor klarar inte av närhet eller vet hur man gör och har inget behov av det själva, ja det finns för många såna tyvärr. Min tjej får massage nästan varje dag och jag får tillbaka, för oss är närhet ett måste.