Känner mig ensam.. jätte ensam faktiskt.

Jag vet inte hur jag ska börja att beskriva hur jag mår.. Men känner känner mig så fruktansvärt ensam och det gör ont- svårt att beskriva. Vilket jag inte borde göra egentligen. Jag har stöttande syskon, fina vänner, bra arbetskamrater och så vidare, men ändå har jag en ensamhet som gnager i mig så mycket att jag inte vet vart jag ska ta vägen.

Blir helt tom i kroppen, blir ledsen över att behöva se hur alla mina tjejkompisar lyckts inleda förhållande utan några svårigheter, men förutom jag då. Jag förstår inte varför jag inte kan träffa någon gosig kille? Jag har en jättestark längtan efter kärlek som jag kan dela med min partner.
En som kan sprida glädje och humor, gillar att kramas o skeda, prata- dela med sig, ha gemensamma mål osv.

Detta har lett till att jag försöker bestämma mig för att kärlek är skit och roten till allt ont ( jo jag vet, lite tidigt för att avgöra det men..) jag har verkligen försökt. Jag vet inte om det är för att jag råkar vara blyg och en del killar förväntar sig att jag ska öppna mig redan första dan vi träffas.

Det är inte lätt.. Vad kan vi hjälpa dig med?

Du får försöka våga satsa. Våga utsätta dig för risken att bli sårad. Man tar mer lärdom utav sånt än om man lyckas varje gång.

Gillar också att kramas o skeda, prata- dela med sig.

Skicka PM om du är intresserad. Kan skicka en bild på mig tom

En del verkar ha det extremt svårt där man till och med i flesta fall stöter bort killar självmant av någon anledning för man tänker på sårade känslor. Jag vill ta initiativ till något bättre, våga mer, våga chansa har man gjort.. men det blir aldrig bra ändå. Helt hopplöst att försöka om och om igen.

Vilken jobbig situation, förstår att du har det svårt.

Jag tror inte på att man ska leta efter kärleken egentligen, då är det lätt att man blir så fokuserad på själva sökandet, man längtar och mår dåligt. När man "hittar" någon är det lätt att det blir krystat och fel.

Jag tror mer på att bara vara öppen, då helt plötsligt kan man möta någon man tycker om lite extra som sticker ut ur mängden. Oftast fattar man det inte riktigt först men att de sticker ut beror på att man råkar le extra mycket åt varandra, fångar varandras blickar lite extra.


Nu vet jag inte hur du är som person, ibland kan man behöva rannsaka sig själv. Menar inte att du ska ändra på dig för folk är så olika så hur "speciell" man än är så passar man alltid ihop med någon, handlar inte om att vara perfekt som person utan att vara perfekta för varandra. Men det här med att rannsaka, kanske är det saker i din omgivning som har blivit till hinder för dig? Ibland blir man så neddragen i vardagens ständiga konflikter att man förlorar sig själv.

Skrin ned hur du som person vill vara, vilka personlighetsdrag du gillar och saker du vill utveckla hos dig själv och sträva efter dem. Kanske du gillar ödmjukhet exempelvis, bejaka den delen hos dig själv, anpassa den i vardagslivet, se vart det tar dig.

Ett annat tips är att utveckla sina praktiska kunskaper, typ sjung i kör, lär dig plocka svamp, virka. Gå på någon kurs och lär dig något nytt. Det är roligt, du blir en intressant person och det är roligare att svara på frågan "vem är du?".

Försök att inte fokusera så mycket på själva kärlekssökandet ett tag, det kommer ordna sig. Hoppas du mår bättre snart.

TS du är inte ensam om att vara ensam!

Hela mitt liv präglas av ensamhet känns det som, även fast jag liksom du har en bra familj&syskon, åtminstone några goda vänner etc. Så jävla less på det, känns aldrig som att man passar in riktig någonstans. Ibland kanske man inte ens vill passa in, och väljer att vara ensam istället.

Ofta kanske jag vill vara för mig själv, men jag vill aldrig vara ensam. Man är ju ett socialt djur trots allt..

Skitliv

Råd skulle uppskattas i första hand och roligt att du gillar att skeda.

Ett bra råd. Du kan ju gå utanför dina närmaste väninnors cirkel och testa livet där.

Har du väldigt höga krav på en eventuell partner? Förutom det du pratade om då menar jag utseende och personlighet.
Kan det vara så att du siktar för högt?
Hur är din sociala förmåga i andra sammanhang?
Är du känslomässigt redo för ett förhållande, kan det vara så att även om du saknar en partner så är du inte redo på att släppa in någon på det närmaste planet?

Bara frågor som kan va värda att ställa sig själv.
Har en erfarenhet att människor ofta när de verkligen vill ha en partner kan hitta denne.
Kan det vara andra saker som ligger i vägen?

Ensamhet är ju en känsla som ofta hör ihop med ångest och depression. Om du lider av detta kan det helt enkelt vara så att du inte fungerar 100% socialt.
Människor är väldigt känsliga för sociala koder så om du inte mår bra kan detta leda till avståndstagande från människor som inte redan känner dig.

Om det är så att du lider av depression, ångest eller någon slags social fobi kan detta vara nåt som du måste ta tag i först.
Det är aldrig en bra idé att starta en relation när man inte orkar med sig själv.
Man kan helt enkelt inte binda upp sig på ett hälsosamt sett fören man har full kontroll över sig själv.

Vet inte om jag blev helt klok på problemet. Har du svårt att få killar intresserade av dig? Eller är det du själv som stöter bort killarna? Om så, varför gör du det? Kanske inget medvetet, men du kanske kan ha en teori?

Du kommer såklart träffa nån men det kan ju ta typ 7 år. Fyll Ditt liv med nåt kul till dess, är ju lätt att säga om Du redan nu mår dåligt och känner Dig ensam. Ingen mening att plåga sig. Pang på rödbetan istället, Du kanske blir en gammal nucka innan du fångat nån. Du får hjälpa slumpen på traven lite. Regga Dig på en nätsajt och bestäm Dig för att nätdejta typ en kille varje torsdag över kaffe i tre veckor. Sen kan Du gå på konserter, träna, ta en drink efter jobbet eller nåt. Piffa upp Dig och visa att Du är game. Batiktanter, ehuru snygga, blir sällan uppraggade. Vi killar har lättare. Vi är mer härdade jägare på kärlekens marker, evolutionerade att se möjligheter. Du får vifta på svansen lite så kommer det kanske nån figur ur skuggorna och rövar bort Dig på förälskelsens vågor. Man vet aldrig.

Du måste gå ut och träffa nytt folk och våga få ett nej eller bli "dissed". You can't succeed without failure.