Amfibiesoldat?

Samma erfarenhet här. Jag hade plutonens högsta betyg vid muck och jag tränade inget innan inryck. Köttade milen på pannben första gången och kom in på 48. Spydde när jag klara snabbmarschen första gången och lyckades svimma under stridshinderbanan. Dock har jag ett psyke som tål en del och är jävligt envis och det vägde bra mycket tyngre än min fysiska form.

Som Amfksp säger så åker FBU töntarna och resten med stridspittarna hem först.

Jo men jag definierar knappast överseriositet som att man förbereder sig väl inför inryck.

Jag förstår också att psyket är det som avgör, för det är ju trots allt det som sviktat när man gett upp. Dock så tycker jag att man ska förbereda sig på bästa sätt. Det finns ju tyvärr inte så mycket att göra åt det psykiska, däremot kan man förändra det fysiska något enormt...och jag tar det som en självklarhet att man gör man sitt bästa för att komma till amf1 i toppform.

Haha visst är det underbart. Första gången jag sprang milen var i lumpen. Svimmade efter.
Spydde medans jag sprang snabbmarschen ett par gånger och grät utav utmattning dygn 4 på övn. amf. Those were the times...

Fanns såklart jävligt serriösa snubbar som var både trevliga och duktiga, dock var hade vi 2-3 jävla stridisar varav alla 3 var mer eller mindre värdelösa i skogen efter några dygn men oj vad dom kunde bädda rakt och skrika order.

Som sagt så förutsätter jag det psykiska och att man inte ger upp när det tar emot. Att man spyr, svimmar m.m...ja sånt händer och det vet alla som har tränat. Dock så är det såklart att föredra någon som tar sig in på 40min på milen och spyr efteråt än någon som springer på 50min och spyr efteråt. Det är det jag menar.

Jag vet inte vad du har tränat, men jag har själv vart fysiskt aktiv hela mitt liv och springa tills man spyr och svimmar var knappast något som hörde till vardagen. Dom enda som brukar lyckas med det var orienterare. Segare och envisare personer är nog svårt att hitta.

Word! Jag satte mig ner och började lipa innan sista momentet på vår UBK då vi skulle avrunda med en sväng på stridshinderbanan. *gråta* "det tar fan aldrig slut" *gråta* Sen köttade man vidare och sen var det in och vårda.

//Tigerhund79, som spydde i spybacken på milen, på stridshinderbanan och i hinkarna vid vattenfysen, men som aldrig blev sjösjuk och spydde.

Min gråt kom när vi blev beodrade att göra förläggning på en åker i närheten av amf1 för att sedan vårda. Vi fick kontroll utav fötter osv. Då blev jag så jävla glad att jag sa att jag va tvungen o pissa men så gick jag in i skogen o grät en skvätt.

10 min senare kom order om att vi skulle riva skiten och så hölls det ett tal om att man minsan alltid vara beredd och att övningen fan inte var över o sen vare ett par mils marsch o vattenfys kvar =/

Blir riktigt imponerad av er tigerhund, amfksp. Ni verkar båda vara vettiga killar och det måste varit en stor förlust för Amfibiekåren när ni for där ifrån

AMF1 fostrar bra folk. Officerarna på AMF är överlägsna de officerar jag träffat från andra förband.
Du kommer få en bra utbildning, bara o bita ihop när det tar emot.

ANG. gråt så trode jag att jag var ensam om att gråta under övn amf men sista natten när en officer bla sålde snus till en snubbe för 500kr så bad han alla som gråtit under övn räcka upp en hand. Var nog cirka 30-40 av våran tät på 50 som gjorde det.
Sen läste han en saga och sen fick vi sova lite =)

När du väl rycker in (och ifall du fortfarande har motivationen kvar) så är det inte dom fysiskt sämre personerna som du kommer störa dig på. Snarare stridisarna som tappade sin motivation efter en vecka och trodde att lumpen skulle bli som en paintball-match fast med riktiga vapen och cool utrustning men som sedan gråter så fort det vankas fältvecka och drar ner alla med sin dåliga inställning. Ta inget för givet, se hur det går bara.

heyhey vad har vi stridspittar gjort?

Men jag då?

Amf har fostrat många bra soldater genom tiderna, och fått ännu fler mindre bra förflyttade