Flög just tillbaka från Harvard Business School och mina vingar är trötta. Där studerar man hur information flödar i organisationer, vilket inte betydde mycket för mig heller när jag först hörde den meningen för lång tid sedan, men genom några exempel lärde jag mig tänka såsom de lär ut i Harvard. Så låt mig nu lära er detsamma men med tanke på cannabis i Sverige:
Första informationsflödet sker mellan medborgare, låg-nivå byråkrater och hög-nivå byråkrater. Efter att ett cannabisförbud på något sätt startarts (efter andra världskriget kopierade vi mycket från USA och tog även deras förbudspolitik som de i sin tur har en lång historia inom (se filmen Grass – The History of Marijuana)). Efter att ett förbud börjat så ser informationsflödet ut såhär:
Medborgarna får information om droger av staten.
Medborgarna röstar utifrån denna information fram hög-nivå byråkrater (politiker).
Hög-nivå byråkraterna hör medborgarnas vädjan om att stärka förbudet (eftersom ”droger är farligt enligt staten”) och ger i uppdrag till låg-nivå byråkrater att förstärka förbudet.
Förbudet förstärks genom mer information till medborgarna.
Ett problem i detta utbyte – förutom att den är circulär (dvs röstande medborgare röstar utifrån statens anti-droginformation och ber därför staten om mer anti-droginformation till medborgarna).- är att låg-nivå byråkraterna som fått i uppdrag att göra en antidrogkampanj inte frågar sina chefer exakt vad som är farligt med cannabis. De är rädda för att verka inkompetenta. I rädslan att inte få uppdraget att publicera antidroginformation tar de informationen ur allmänna myter eller tveksam forskning. Resultatet är att staten aldrig hänvisar till forskningsrapporter i sin antidroginformation.
Ett annat informationsutbyte i Sverige är den mellan medborgare och media. Det är i människans natur att stödja dem som ger dem livsviktig eller nyttig information. Eftersom tidningar drivs av vinstintresse har de ekonomiska incitament att skriva artiklar som uppfattas av läsarna som att de bidrog med viktig information. En artikel om att cannabis inte har nämnvärda negativa bieffekter vore eknomiskt olönsamt för en tidning i ett klimat av statlig antidrogpropaganda. En artikel som beskriver cannabis ur ett neutralt sken är inte emotionellt intressant för majoriteten av folket och uppfattas inte som att ha bidragit viktig information. En artikel däremot som uppfattas som att ha informerat om vad som kan göras för att rädda sina barns hälsa gör att mamman som läste den vill stödja tidningen och tittar extra noga på reklamen i den, eller fortsätter prenumerationen. Journalister som skriver att cannabis är hälsofarligt belönas ekonomiskt eftersom deras artiklar uppfattas som att ha gett läsaren skydd (information som kan skydda läsaren från hälsofaror).
Tidningars vinstintresse gör att journalister som skriver illa om cannabis får behålla jobbet, medan det finns mycket starka negativa konsekvenser i en atmosfär av statlig antidroginformation att skriva artiklar som lyfter fram den sanna vetenskapen om cannabis.
Dessa två informationsflöden förstärker varandra.
Första informationsflödet sker mellan medborgare, låg-nivå byråkrater och hög-nivå byråkrater. Efter att ett cannabisförbud på något sätt startarts (efter andra världskriget kopierade vi mycket från USA och tog även deras förbudspolitik som de i sin tur har en lång historia inom (se filmen Grass – The History of Marijuana)). Efter att ett förbud börjat så ser informationsflödet ut såhär:
Medborgarna får information om droger av staten.
Medborgarna röstar utifrån denna information fram hög-nivå byråkrater (politiker).
Hög-nivå byråkraterna hör medborgarnas vädjan om att stärka förbudet (eftersom ”droger är farligt enligt staten”) och ger i uppdrag till låg-nivå byråkrater att förstärka förbudet.
Förbudet förstärks genom mer information till medborgarna.
Ett problem i detta utbyte – förutom att den är circulär (dvs röstande medborgare röstar utifrån statens anti-droginformation och ber därför staten om mer anti-droginformation till medborgarna).- är att låg-nivå byråkraterna som fått i uppdrag att göra en antidrogkampanj inte frågar sina chefer exakt vad som är farligt med cannabis. De är rädda för att verka inkompetenta. I rädslan att inte få uppdraget att publicera antidroginformation tar de informationen ur allmänna myter eller tveksam forskning. Resultatet är att staten aldrig hänvisar till forskningsrapporter i sin antidroginformation.
Ett annat informationsutbyte i Sverige är den mellan medborgare och media. Det är i människans natur att stödja dem som ger dem livsviktig eller nyttig information. Eftersom tidningar drivs av vinstintresse har de ekonomiska incitament att skriva artiklar som uppfattas av läsarna som att de bidrog med viktig information. En artikel om att cannabis inte har nämnvärda negativa bieffekter vore eknomiskt olönsamt för en tidning i ett klimat av statlig antidrogpropaganda. En artikel som beskriver cannabis ur ett neutralt sken är inte emotionellt intressant för majoriteten av folket och uppfattas inte som att ha bidragit viktig information. En artikel däremot som uppfattas som att ha informerat om vad som kan göras för att rädda sina barns hälsa gör att mamman som läste den vill stödja tidningen och tittar extra noga på reklamen i den, eller fortsätter prenumerationen. Journalister som skriver att cannabis är hälsofarligt belönas ekonomiskt eftersom deras artiklar uppfattas som att ha gett läsaren skydd (information som kan skydda läsaren från hälsofaror).
Tidningars vinstintresse gör att journalister som skriver illa om cannabis får behålla jobbet, medan det finns mycket starka negativa konsekvenser i en atmosfär av statlig antidroginformation att skriva artiklar som lyfter fram den sanna vetenskapen om cannabis.
Dessa två informationsflöden förstärker varandra.