Dags för en ny tråd under ämnet "Historiska katastrofer".
Branden på Vulcans tändsticksfabrik i Tidaholm den 18 februari 1875 är den värsta industriolycka som drabbat Sverige. 46 kvinnor och flickor, nästan alla under 20 år, miste livet då elden kom lös i en träbyggnad, där tändsticksaskar fylldes. Det är också den näst värsta brandkatastrofen som inträffat i landet, bara branden på Hisingen 1998 skördade fler offer.
Och märkligt nog är Tidaholmskatastrofen inte vidare omskriven på nätet. Frånsett nedanstående välskrivna artikel av Ulf Erlandsson omnämns den sporadiskt på en handfull andra webbplatser.
Brand i Tidaholms tändsticksfabrik tog 46 liv
http://www.tjugofyra7.se/msb/Avdelningar/Erfarenheter/Brand-i-tandsticksfabrik-tog-46-liv/
Som komplettering återger jag här vad Lennart Jörälv berättar om branden i sin bok Sällsamheter i Västergötland från 1981.
Jörälv återger vittnesmål från fabrikens disponent Hans Gustafsson och Vulcans verkställande direktör George Murray. Han skildrar också hur ett av offren, en 14-årig flicka, plötsligt började röra på läpparna då hon skulle läggas i en av de framskaffade kistorna. Flickan levde faktiskt, även om hon var svårt bränd. Man hyste inte stort hopp om att hon skulle klara krisen, men det gjorde hon. Hon gick bort som 73-åring 1934.
Vidare får man veta att 18 flickor från Motala hade kommit till Tidaholm strax före branden för att jobba, tändsticksfabriken där hemma hade nämligen brunnit ner ... Av dessa 18 flickor överlevde bara sex.
De 46 omkomna jordades i en gemensam grav på Tidaholms kyrkogård. Närmare 5.000 personer deltog i ceremonin. Det berättas att sörjande föräldrar och syskon nästan varje dag under långa tider framöver sågs stå vid graven.
Det mest upprörande i Jörälvs redogörelse är de kommentarer som Tidaholms och tändstickfabrikens egentlige grundare, den omstridde och mycket frälste baronen Hans Henrik von Essen (det står en hel del om honom här) gjorde i sina levnadsminnen 20 år efteråt:
Den gudfruktige baronen kritiserar alltså de flickor som genom sitt monotona jobb bidrog till hans egen förmögenhet för att trakta mer efter "god dagspenning" än tråna efter sin "himmelske brudgum". Han befarade tydligen att de kan ha hamnat på ett ännu varmare ställe ...
Jörälv fortsätter:
Jörälvs skildring avslutas med att en ny fabrik stod klar redan två månader efter branden, och att Vulcan så småningom blev världens största tändsticksfabrik.
Har ni övriga katastrof-intresserade FB:are hört eller läst om branden förr?
Finns det några minnen av katastrofen i dagens Tidaholm, utöver den höga gravvården på kyrkogården?
Har historier om branden levt kvar bland senare generationer?
Finns det intressant information, som inte kommit med i Jörälvs eller Erlandssons redogörelser?
Branden på Vulcans tändsticksfabrik i Tidaholm den 18 februari 1875 är den värsta industriolycka som drabbat Sverige. 46 kvinnor och flickor, nästan alla under 20 år, miste livet då elden kom lös i en träbyggnad, där tändsticksaskar fylldes. Det är också den näst värsta brandkatastrofen som inträffat i landet, bara branden på Hisingen 1998 skördade fler offer.
Och märkligt nog är Tidaholmskatastrofen inte vidare omskriven på nätet. Frånsett nedanstående välskrivna artikel av Ulf Erlandsson omnämns den sporadiskt på en handfull andra webbplatser.
Brand i Tidaholms tändsticksfabrik tog 46 liv
http://www.tjugofyra7.se/msb/Avdelningar/Erfarenheter/Brand-i-tandsticksfabrik-tog-46-liv/
Som komplettering återger jag här vad Lennart Jörälv berättar om branden i sin bok Sällsamheter i Västergötland från 1981.
Citat:
Brandkatastrofen i Tidaholm 1875
Klockan var några minuter över sex morgonen den 18 februari 1875 och dagskiftet på Vulcans tändsticksfabrik i Tidaholm hade just börjat sitt arbete. Genom vintermörkret hade arbetarna kommit traskande från olika håll. Ett 70-tal flickor, nästan alla i tonåren eller ännu yngre, hade den stora askfyllningssalen i den nybyggda fosforsticksfabriken till arbetsplats. Flickornas uppgift var att packa stickorna i askar. Nu på morgonen låg de tändstickor som tillverkats under nattskiftet travade på ett bord.
En av flickorna hade fyllt en ask, för att sedan skjuta ihop denna. Genom friktionen fattade plötsligt en sticka eld och började brinna - en inte helt ovanlig händelse på fabriken. Flickan höll kvar asken, vilket senare hennes brända hand vittnade om, men en gnista föll ned på den trave stickor hon hade bredvid sig. Den flammade upp och antände nästa trave och elden kastades sedan från bord till bord tvärs över hela salen, som på några sekunder förvandlades till ett flammande eldhav.
I panik rusade flickorna mot utgångarna. Det fanns bara två sådana i salen, en i vardera kortändan. Men dörrarna öppnades inåt! När de bakomvarande tryckte på, kunde den som befann sig längst fram inte få upp dörren.
Fruktansvärda scener utspelades i den brinnande fabriken. En del av flickorna tycktes förlamade av skräck medan andra hade sinnesnärvaro nog att hoppa ut genom fönstren och därigenom rädda sig. Någon brandkår fanns inte på orten utan det var fabrikens anställda som själva fick svara för räddningsarbetet. Men utan ordentliga brandredskap stod man sig slätt. Snart var hela träbyggnaden en rykande askhög. Ur resterna kunde de skakade tändsticksarbetarna dra fram den ena förbrända kroppen efter den andra och till slut stod katastrofens omfattning klar för alla: 44 unga människor hade omkommit i lågorna. Nio av de överlevande var svårt brända och av dem avled två inom kort.
Klockan var några minuter över sex morgonen den 18 februari 1875 och dagskiftet på Vulcans tändsticksfabrik i Tidaholm hade just börjat sitt arbete. Genom vintermörkret hade arbetarna kommit traskande från olika håll. Ett 70-tal flickor, nästan alla i tonåren eller ännu yngre, hade den stora askfyllningssalen i den nybyggda fosforsticksfabriken till arbetsplats. Flickornas uppgift var att packa stickorna i askar. Nu på morgonen låg de tändstickor som tillverkats under nattskiftet travade på ett bord.
En av flickorna hade fyllt en ask, för att sedan skjuta ihop denna. Genom friktionen fattade plötsligt en sticka eld och började brinna - en inte helt ovanlig händelse på fabriken. Flickan höll kvar asken, vilket senare hennes brända hand vittnade om, men en gnista föll ned på den trave stickor hon hade bredvid sig. Den flammade upp och antände nästa trave och elden kastades sedan från bord till bord tvärs över hela salen, som på några sekunder förvandlades till ett flammande eldhav.
I panik rusade flickorna mot utgångarna. Det fanns bara två sådana i salen, en i vardera kortändan. Men dörrarna öppnades inåt! När de bakomvarande tryckte på, kunde den som befann sig längst fram inte få upp dörren.
Fruktansvärda scener utspelades i den brinnande fabriken. En del av flickorna tycktes förlamade av skräck medan andra hade sinnesnärvaro nog att hoppa ut genom fönstren och därigenom rädda sig. Någon brandkår fanns inte på orten utan det var fabrikens anställda som själva fick svara för räddningsarbetet. Men utan ordentliga brandredskap stod man sig slätt. Snart var hela träbyggnaden en rykande askhög. Ur resterna kunde de skakade tändsticksarbetarna dra fram den ena förbrända kroppen efter den andra och till slut stod katastrofens omfattning klar för alla: 44 unga människor hade omkommit i lågorna. Nio av de överlevande var svårt brända och av dem avled två inom kort.
Jörälv återger vittnesmål från fabrikens disponent Hans Gustafsson och Vulcans verkställande direktör George Murray. Han skildrar också hur ett av offren, en 14-årig flicka, plötsligt började röra på läpparna då hon skulle läggas i en av de framskaffade kistorna. Flickan levde faktiskt, även om hon var svårt bränd. Man hyste inte stort hopp om att hon skulle klara krisen, men det gjorde hon. Hon gick bort som 73-åring 1934.
Vidare får man veta att 18 flickor från Motala hade kommit till Tidaholm strax före branden för att jobba, tändsticksfabriken där hemma hade nämligen brunnit ner ... Av dessa 18 flickor överlevde bara sex.
De 46 omkomna jordades i en gemensam grav på Tidaholms kyrkogård. Närmare 5.000 personer deltog i ceremonin. Det berättas att sörjande föräldrar och syskon nästan varje dag under långa tider framöver sågs stå vid graven.
Det mest upprörande i Jörälvs redogörelse är de kommentarer som Tidaholms och tändstickfabrikens egentlige grundare, den omstridde och mycket frälste baronen Hans Henrik von Essen (det står en hel del om honom här) gjorde i sina levnadsminnen 20 år efteråt:
Citat:
Klockan 6 på morgonen fylldes den stora arbetssalen i denna byggnad (som af brandsynens herrar prisats såsom absolut säker) af omkring 70 flickor i sin bästa ålder, sannolikt ifriga att tjäna en god dagspenning. Huru många af dessa tänkte att döden väntade de flesta inom några minuter? Voro de alla resfärdiga till himlen? Hade de gått ur verlden för att möta sin himmelske brudgum? Hade de alla olja i sina lampor, eller hade de det icke? Detta är frågor, som vi ej kunna besvara, men de äro för oss viktiga att begrunda; ty Herre låter inte gäcka sig - att försumma Guds beskärda nådatid är förfärligt. Herren själf vet ingen råd med sådana menniskor, fastän han för alla gifvit sitt lif till ett skuldoffer.
Den gudfruktige baronen kritiserar alltså de flickor som genom sitt monotona jobb bidrog till hans egen förmögenhet för att trakta mer efter "god dagspenning" än tråna efter sin "himmelske brudgum". Han befarade tydligen att de kan ha hamnat på ett ännu varmare ställe ...
Jörälv fortsätter:
Citat:
Det kan inte hjälpas - för en nutida läsare gör baronens utgjutelser ett ganska cyniskt intryck. Många av de flickor som arbetade i fabriken var ju bara barn - bland de innebrända fanns både elva- och tolvåringar. Den äldsta var en 26-årig tvåbarnsmor, alla de andra var under 20 år. Bland de räddade fanns en flicka på bara åtta år! Dödslistan berättar i all sin tragik också något om de sociala förhållandena i det nybyggarsamhälle som Tidaholm utgjorde vid den här tiden. Det var inte bara de många bränderna som gjorde arbetet farligt, risken för t ex fosforförgiftning var också stor. Äldre tidaholmare har berättat att det manipulerades med barnens anställningsnummer och avlöningar. De fick arbeta på äldre anhörigas anställningsnummer och de fick heller inte ut avlöningen i eget namn.
De brandsynens herrar som baronen åberopar fick senare bakläxa av statens inspektör för tändsticksindustrierna. Denne riktade skarp kritik mot säkerhetsanordningarna vid fabriken och framhöll att de varit förbisedda i flera väsentliga fall.
De brandsynens herrar som baronen åberopar fick senare bakläxa av statens inspektör för tändsticksindustrierna. Denne riktade skarp kritik mot säkerhetsanordningarna vid fabriken och framhöll att de varit förbisedda i flera väsentliga fall.
Jörälvs skildring avslutas med att en ny fabrik stod klar redan två månader efter branden, och att Vulcan så småningom blev världens största tändsticksfabrik.
Har ni övriga katastrof-intresserade FB:are hört eller läst om branden förr?
Finns det några minnen av katastrofen i dagens Tidaholm, utöver den höga gravvården på kyrkogården?
Har historier om branden levt kvar bland senare generationer?
Finns det intressant information, som inte kommit med i Jörälvs eller Erlandssons redogörelser?
__________________
Senast redigerad av Ördög 2013-11-30 kl. 19:54.
Senast redigerad av Ördög 2013-11-30 kl. 19:54.
