Bry sig om människor man inte känner?

Ja, man kan vara eller är som vatten. Vatten kan dock frysas och stelna i en viss form... Eftersom det är vatten kan det ändå alltid tinas upp och sedan anta en ny form. Inom alkemin finns ett uttryck som beskriver precis denna princip. Solve et coagula.

Rinnande vatten blir aldrig stelt

Nej. Men något kan permanent stelna i en viss form ändå, eller åtminstone verkar det så.

Ja så kan det nog vara.

Jag lever lite efter en egen livsfilosofi dock som jag personligen gillar.

Mina tankar skapar min verklighet, min tanke är vatten.
Jag är min tanke, jag är vatten.

Sen har jag ju kontroll över mig själv så jag skapar mitt eget vatten kan man väl säga.

Nu är jag lite osäker på denna förklaring.

Jag+rymdtiden skapar tidrummet i mitt eget tidrum. Jag "är" tidrummet.

Jag är dock lite konstnärlig av mig så jag kallar mitt eget tidrum för vatten eftersom jag är tidrummet egentligen, och jag är även vatten eftersom min kropp består i stort sätt bara av vatten i tidrummet jag är i.

Och nu kasta jag vattnet på er, blev ni blöta

Detta stämmer väl ungefär med vad jag själv tror. Att allt som finns är tankar. Denna dikt skildrar det...

https://www.flashback.org/t2210185

Ja det är väl ungefär så jag ser på saken, däremot så har jag kontroll på tankarna jag skapar eftersom jag är mina tankar, jag har kontroll över mig själv, därav tankarna jag skapar, så skapar jag en tanke är jag väldigt noga med att det är en tanke jag själv tycker om eftersom jag blir det jag skapar.

Just nu skapar jag denna tanke och ger den till dig i ett svar då skapar min egen tanke, du kan väl se detta inlägg som en tanke. Jag skapar detta inlägg och projicerar mitt skapande till dig. Men jag är först väldigt noga med att mitt eget skapande känns bra.

Egen subjektiv tolkning:

Mina tankar skapar min verklighet.
Jag "är" mina tankar, jag skapar en tanke: "Vatten"
Min tanke är: "Vatten"
Jag är min tanke: Jag "är" vatten

Detta är min filosofilogik för att hantera reglerna i Tidrummet jag själv skapar, eftersom jag skapar mig själv med mina tankar i mitt eget tidrum, delat med alla andra.

http://www.youtube.com/watch?v=c6AtihO7Iyo

Allt jag projicerar ut till mig själv via mina tankar är kunskap om mig själv.
Startar alltid med roten av mig själv, och roten är alltid vad jag känner. Känns det inte bra, då är det inte bra. För mina känslor är det verkligaste jag har i mig själv.

Jag är min egen skapare i min egen rumtid, omedveten eller medveten om att jag är det. I detta fall är jag medveten om att jag skapar mig själv i min egen rumtid, därav medvetet skapar mig själv så som jag känner att jag vill vara i mitt eget tidrum.

Vad som håller ihop mig mitt själv är mitt ego och mitt sanna jag (true-self, false-self), och min källa för att skapa mitt tidsrum är mig själv.

Jag är inte mig själv utan mitt ego, och jag är inte mig själv utan mitt sanna jag heller.
Jag kombinerar båda i harmoni och är mig själv med båda då jag inte kan separera någon av dessa.