Citat:
Signaturen L i Dagens Nyheter, till exempel, skrev om ’ett korrekt och trimmat gravallvarligt och oindividuellt band och framför detta en vild och larmande clown som med oerhört muskelarbete producerade en skärande solostämma antingen med sin av högtalare förstorade gutturala brännvinsbas eller med sin i ekvilibristiska diskantlägen trakterade trumpet’.
Och i Aftonbladet skev musikern och schlagerkompositören Gösta Rybrant (1904-67) om ’Negerfröjd på Auditorium’: ’De odefinierbara bölanden som Armstrong i går frustade fram på sin helvetesmaskin vägrar jag för min del att uppfatta som några slags musikaliska manifestationer. Man ska naturligtvis inte ta en sådan sak på allvar. Men när man ser en herre, vars enda musikaliska kvalifikation tycks vara att han kan guppa med stjärten med någorlunda rytmiska mellanrum, begapas, beundras och bejublas av en publik som förefaller åtminstone relativt normal, då undrar man vad man egentligen ska tänka.’
Ett gott förde dock Armstrongs konsert med sig, fortsätter Rybrant: ’Den gjorde slut på den gamla tvisten huruvida aporna ha ett språk. Den som i går hörde Louis Armstrong föra sina hesa meningsutbyten med mikrofonen kan inte gärna betvivla den saken.’
Signaturen E.M.S. i Social-Demokraten skrev på liknande sätt om ’apliknande konster’ och slutade sin recension med att utfärda ’en gäll varningssignal:
’Man måste ge Louis Armstrong det erkännandet - och det är väl beröm nog! - att han är farlig. Detta extatiska tungomålstalande lockar den okritiska hopen med sig, masspsykos! En dylig tillställning är emellertid långt ifrån människovärdig men visar hur djupt i avgrunden en överciviliserad tids människor kunna sjunka.’
Efter konserterna i Stockholm reste Louis Armstrong och hans orkester till Göteborg för att ge konsert på Cirkus där. Också göteborgarna visade större intresse än väntat, så en extra konsert måste arrangeras. Och även den göteborgska pressen var oförstående inför Armstrongs sång och trumpetspel. I Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning recenserades evenemanget av tonsättaren Gösta Nystroem (1890-1966):
’Herr jazzkungen och människoätarättlingen Louis Armstrong visar sin slätrakade flodhästfysionomi. Flaxande med en helt vanlig mässingstrumpet (Armstrong hade annonserats som 'mannen med silvertrumpeten', red:s anm) och en jättestor vit näsduk klafsar han fram till tribunen, visar tänderna, snörvlar, upphäver ett av sina vilda negroafrikanska förfäders urtjut, då och då omväxlande med ett gravhest gorillevrål från urskogen. Att hans lungor hålla är förvånande men fysiskt brås han nog både på förfäder och gorillor.’
Än värre blir det mot slutet av recensionen:
’Lättjefull och slapp med blodsprängda ögon och svängande armar vrålade han in något obegripligt i mikrofonen, ruskade på sin flodhästlekamen och gestikulerade, krälade och råmade som en besatt. Då och då torkade han med den stora näsduken sitt svettiga ansikte, som egentligen består av en stor trutande mun, under det att trummor, saxofoner och basuner bakom honom kämpade för att nå toppen på denna flämtande dårpippikonvulsion.’
Från Göteborg for Armstrong till Oslo där publikens entusiasm mycket liknade vad han mött i Sverige, liksom oförståelsen från vissa recensenter: ’Aldrig har jag upplevt pausen så välgörande och befriande', skrev Aftenpostens utsände. Den skandinaviska sejouren avslutades i Malmö den 4 november. Evenemanget bevistades av Sten Broman (1902-83) som recenserade det hela i Sydsvenska Dagbladet två dagar senare: ’Louis Armstrong i Realskolans aula! Sannerligen ett skådespel. Undras vad de herrar skulle ha tänkt, vilkas namn äro målade runt i taket: Viktor Rydberg, Snoilsky - och Otto Lindblad icke att förglömma.’
Bromans recension innehåller också rasistiskt färgade kommentarer, typiska för sin tid. Han skriver att Armstrong ’hade något aplikt över sig och ibland påminde om en enligt våra begrepp sinnesrubbad person när han trutade med munnen eller spärrade upp den på vidaste gavlar och vrålade som ett hest djur från urskogen’. Men Broman undgick inte att fängslas av Armstrongs sång och spel, och i återstoden av sin recension gör han en betraktelse över vad han hört och sett, som är mer respektfull och seriös än någon annans:
’Först lät det ganska ruskigt, när den gode Louis öppnade munnen och väste fram någonting i hesaste bas. Sång var det inte precis. Men det blev någonting annat, och det växte i betydelse för varje nummer. Låt oss kallad et ett slags rytmiskt tal med små ansatser till ton. Det intressanta låg emellertid i det rytmiska framsägandet, som synkoperade och på många andra sätt spände emot orkesterns beledsagning. Men vilka djärva rytmiska utvikningar som än förekommo - alltid föllo de in på rätt ställe i huvudrytmen i orkestern. En sådan säkerhet är genial i sin art och tyder på en verklig urbegåvning.’
Och Broman blir riktigt entusiastisk:
’I ett av numren förde Armstrong t o m en 'sång'-dialog med den trumpetande medbrodern, och härvid baxnade man om möjligt än mera inför de rytmiska fri- och rättigheterna. I detta sammanhang ska tillfogas, att hela bandet, både pianist, blåsare och de andra, presterade en enastående douce beledsagning, som man knappast tidigare hört maken till.
I trumpetpartierna improviserade Armstrong den ena trullidutten efter den andra och lade särskilt an på de höga, vassa tonerna, som han med en nästan vansinnig intensitet drev fram till en järnhård klang. Mest roade han sig med att envetet insätta endast ett par toner, som han upprepade obönhörligt men i en vild hård rytm, och så tog han ibland sats till någon höjdton, ungefär som närd en starke mannen på marknaden försöker med klubban slå en tyngd upp i luften tills den når högst upp.
Samtliga nummer voro så arrangerade, att originalmelodin var struken. Kvar stod då de beledsagande stämmornas harmoniväxlingar, men över dessa figurerade alltså det där sångtalet, eller vad man ska kalla det, och dels trumpetimprovisationerna, och i dessa återfann man då och då några roliga stumpar, ibland av den ursprungliga melodin, ibland av helt andra. En gång skytmtade t ex 'Rhapsodie in blue' förbi - en annan gång t o m Grieg! ’
Broman noterar, att publikens entusiasm var enorm och att ’Armstrong hjälpte den väl också på traven genom sina vrål, grimaser och underbara attityder. Säga vad man vill, men det finns dock något av en sann friskhet i en sådan rytmik, och den är kanske inte så onyttig för diverse salongsöverkultiverade länder. Det ligger kanske något i det, att ungdomen blir entusiasmerad av sådana inslag...’
Vad tyckte då svenska musiker om Armstrongs gästspel? Ska man döma av Svenska Musikerförbundets tidning Musikern, var stämningen negativ. Tidningen kommenterar en intervju som gjordes med Armstrong under Sverige-besöket:
’Han uttalade därvid som sin mening, att vita musiker aldrig kunna spela jazz på samma sätt som negrer. Jazzmusiken, sade herr Armstrong, är ett uttryck för negrernas frigörelse från slaveriet, och det vill därför till att vara född neger för att fullt fatta jazzmusikens väsen, tillade han.
Vi giva herr Armstrong rätt i sitt påstående därvidlag och hoppas och önska innerligt, att de vita musikerna och vita människorna snarast möjligt måtte upphöra att dyrka en konstart, som tydligen endast bör vara hemmahörande i de svartas världsdel.’
Nu blir man vär flyttad till ett annat forum...
