Den missförstådda juristen och samhällets förfall. Är all monism skadlig ?

Jag delar upp ditt första inlägg i delar så att argumentet jag tänker anföra blir lättare att urskilja. Du hävdar följande:

(1) Descartes är en dualist. Dualism innebär att vår inre och yttre värld härstammar ur antingen sinnen eller ting där det ena är fundamentalt och det andra en produkt av det fundamentala.

(2) Monismer såsom strukturalism och funktionalism gör anspråk på att vår existens härstammar ur en enda källa, som är 'tinget'. I religiösa fall är detta Gud.

(3) Att hävda att det inte finns någon skarp gräns emellan sinnet och ting är en fara för samhället.

---

(1) Detta är fel; en dualist behöver inte hävda att sinnen eller ting har antingen en fundamental eller derivat status. För oss (läs: mig) som faktiskt läst Meditations on First Philosophy vet att detta inte var vad Descartes trodde heller. I Descartes system finns 3 typer av substanser: 'material', 'thinking' samt 'infinite'. Det som skiljer dessa åt är att ingen av dem kan reduceras till någon av de andra. S.k. 'material' substans definieras i enlighet med att den alltid är 'extended in space' och begränsad. S.k. 'thinking' substans saknar 'extension' och tänker samt är begränsad. S.k. 'infinite' substans definieras i sin oändlighet och som att vara mer 'verklig' än de andra två och dessutom vad som skapat dessa. Gud är en 'infinite' substans. Eftersom allting är ett resultat av 'infinite' substanser för Descartes och därmed har en fundamental roll kan vi avfärda idén att antingen sinnen ('thinking' substans) eller ting ('material' substans) behöver ha en antingen fundamental eller derivat status i ett dualistiskt system.

(2) Detta är helt fel. För det första är strukturalism inte en 'tankefilosofi', utan en metod. En strukturalistisk teori analyserar all data med hänsyn till ett större komplett system där allt som analyseras måste ha en särskild plats, eftersom systemet annars inte fungerar. Den strukturalistiska metoden infinner sig -- och har infunnit sig -- inom ett flertal akademiska områden.

För det andra förespråkar funktionalism (såsom traditionen fungerar inom s.k. 'medvetandefilosofi' (ej tankefilosofi') eller 'philosophy of mind') inte materialism med sitt ursprung i något 'ting'. Inom 'philosophy of mind' hävdar funktionalister att allt är fullt reducerbart till en särskild roll som utgör en del av ett system. En tanke är därför ingenting förutom den funktion en tanke innehar inom ett kognitivt system. Av detta skäl är funktionalism grundstenen för företeelser som olika 'computational theories of mind', eftersom AI borde kunna ha mentalt liv om allt känsloliv och all tankeverksamhet bara är funktioner som kan matas in och ut. Detta är dock inte samma sak som att säga att funktioner är materialistiska 'ting'.

(3) Eftersom i stort sett allt du säger om de begrepp du använder är fel borde du inte göra detta påstående. Det är möjligt att det stämmer, men det går inte att härleda med hjälp av de definitioner du här använder dig av.

---

Du verkar ha blivit djupt skakad av problemet jag framförde till dig för någon vecka eller så sedan. Det verkar ha fått dig att tro att du måste erhålla att det finns någon särskild metafysisk modalitet eller substans som på ett väsentligt sätt skiljer sig från 'ting' för att vår tillvaro skall kunna bevaras på ett meningsfullt sätt. Detta är helt fel; vi behöver inte ägna oss åt denna typ av ism-tänkande för att kunna filosofera om vår tillvaro. Det tycks mig som om du är i behov av någon typ av räddningsaktion, men orkar jag bry mig?

Problemet för mig är att jag helt enkelt inte känner igen din beskrivning av strukturalism respektive funktionalism. Jag känner strukturalismen som en kontinental, historisk ism, och funktionalism som en föråldrad, idag mest sedd som ovetenskaplig, syn på vetenskapliga förklarimgar. Ingen av dem har någon egenskap att vara mer eller mindre dualistisk. Jag är mycket intresserad av theory of mind, men där har jag hitills inte sett ett spår av dessa ismer. Iallafall inte hos författare som Antonio Damasio, Vilayanur S. Ramachandran eller Thomas Metzinger.

Ett annat, mer generellt problem, är att stackars Descartes får stå för så mycket ont eller dumt han aldrig sagt.

1. Som jag ser det går de flesta mentala fenomen att förklara rent fysiskt. Tankar utgörs av elektriska signaler som sprider sig genom komplexa nätverk av neuroner. Neurala vägar skapas, förändras eller förstärks som ett resultat av sinnesinput och intern feedback. Det verkar inte behövas någon metafysik för att förklara de neurologiska processerna som vi upplever.

Det stora mysteriet är dock inte vad vi upplever, utan snarare att vi upplever överhuvudtaget. Vad som upplevs (tankar, sinnesintryck med mera) går att undersöka neurologiskt, men själva upplevandet som sådant tycks vara svårare att förklara. Vart i nätverket finns det som upplever? Jag antar att detta är problemet som utgör grunden till dualismen.

"jag tänker därför existerar jag" är förmodligen, likt alla tankar, en helt fysisk process; och därför håller jag inte med Descartes om att det han kallar "sinne" ej är reducerbart. Det enda som inte går att reducera är själva upplevandet.

2. Jag tror inte att vi kommer hitta någon substans x som i grunden förklarar hur vi kan uppleva. Däremot kommer nog alla de mentala fenomen som vi upplever att kunna förklaras.

Om vi försöker undersöka upplevandet genom reduktion landar vi snart i ett nytt filosofiskt problem. Som ett tankeexperiment kan vi föreställa oss att vi plockar bort alla fenomen som går att förklara från den subjektiva upplevelsen - för att se vad som i slutändan finns kvar - d.v.s. vi plockar bort tankar, sinnesintryck och känslor. Vad finns i slutändan kvar? Ingenting så klart. Problemet är detsamma som när vi försöker förstå döden - intigheten går inte att beskriva, grunden till vår egen existens går inte att beskriva.

3. Som jag ser det är dualiteten mellan upplevelse och materia densamma som mellan intighet och existens. Så vad är grunden till vår existens? Jag har ingen aning... kanske är det bäst, som du skriver, att se två möjliga anledningar.

Tack det var väl egentligen ett sådant här svar jag önska få fram, här framkommer den hobbyfilosof jag är, jag har läst en del om filosofer, men det enda filosofiska verk jag läst är sålunda talade Zarahustra och får en känsla av att(rätta mig gärna om jag har fel) akademiska filosofer inte ser högt på hans filosofi eller för övrigt det som i någon mån kan tillskrivas post strukturalismen.

Nå väl till argumenten.

1.Nu skrev jag att Descartes var en av de mest omnämnda förespråkare dualism överhuvudtaget jag menade inte att detta var hans teorier, jag pratar mer om dualism contra monism enligt denna definition http://en.wikipedia.org/wiki/Fileualism-vs-Monism.png som jag tycker verkar vara en sund inställning på grundläggande nivå, när vetenskapen inte en i närheten kunnat förklara tänkandet eller vad visa kallar medvetandet. Jag medger att argumentet kan uppfattas på det sätt du väljer att tolka, men något ordagrant stöd finner jag inte. Jag har faktiskt haft en viss avsikt att fånga läsarens intresse och hålla det så enkelt som möjligt.

2.1 Här har du en bra poäng(Det blir ett uppenbart fel i tankekedjan ), men som jag ser det så när du använder dig av metod så innefattar detta ett visst sätt tänka, i skolan lär vi oss ett speciellt särskilt sätt att tänka vetenskapligt, jag vänder mig som sagt inte emot detta, men jag skulle gärna se lite annat att tänka på. Jurister har sin juridiska metod och lär sig ett visst sätt att tänka, matematiker har sin metod filosofer sin etc etc.
Någonstans tror jag det hade varit väldigt bra för samhället att lära sig att tänka i andra banor jag hade gärna sett argumentations teori i gymnasiet i svenska B eller framför allt retorik där man bara lära sig att dupera men inget om hur detta genomskådas.
Om man läser hela mitt så tycker jag det framgår det klart och tydligt jag inte kritiserar strukturalismen i sig utan att den hävdar att dualism är en falsk dikotomi utan att själv egentligen ge mer än teorier(mer eller mindre hållbara) som genom påståendet (falsk dikotomi ) på något ändå reducerar det hela till någon form av physicalism.

2.2 Du har säkert rätta i detta,(och jag tror jag förstår vad du försöker framföra) men jag undrar, var kommer "inputen" ifrån om inte tinget, men funktionalism kanske överhuvudtaget inte gör anspråk på detta "problem" överhuvudtaget ?

3. Detta är väl det dräpande slaget som får mig att framstå som den hobbyfilosof jag är(Jag instämmer till stor del),men jag tycker ändå det finns en sak till att bemöta( du kanske tycker motsatsen, berätta gärna), just det med att hävda att dualism är en falsk dikotomi och att sen hävda en teori som kanske något mer hållbart, men kan i någon mån form reduceras till physicalism. Som det verkar har jag dock missuppfattat detta och dessa två ( du vet vilka jag pratar om ) hävdar bara rakt av att "the mind body problem" är en falsk dikotomi punkt slut.
Då tycker jag ändå att budskapet med min text att hävda att dualism är en falsk dikotomi kan vara farligt för samhället stämmer i någon mån.
Det torde i detta med hävda falsk dikotomi ledda till ett icke problem.

-----

Nja alltså inläggen där var högst oklara(speciellt det första), samt onyktra och dem hade väl främst ett syfte att få TS där(till en början), att komma på bättre tankar. Min oro för samhället och allmänheten kommer mest från mina studier( och min tonårs tid som "rebellisk") och hur allmänheten, media, samt politiker (pöbeln brukar jag cyniskt brukar kalla dessa ibland) ser på rättsväsendet våra, rättigheter ( gemene man vet knappt att han har några...) Och hur de vardagligt tycks resonera i dessa frågor samt i, i princip all politik (som jag redan tappade förtroendet för som tonåring) i juridik studier får man en helt annan uppfattning om hur "skevt" samhället är på så många plan att det blir löjligt.

Ibland även om juridiken till viss del själv är "skevt" så känns det som att aktörerna värnar om det som är lilla "sunda" som finns kvar(jag är förmodligen partisk här). Innan jag ens påbörjade mina studier så skilde sig min uppfattning om Rättsväsendet och vad allmänheten tyckte om den. Den bilden har inte försvagats om vi säger så även om man fått lära sig att aktörerna(juristerna) till viss del själva också är ansvariga, men mer genom påtryckningar från det politiska hållet. Man kommer inte runt den uppenbara skendemokratiska problematiken och något som är en myt att rättsväsendet självständigt i förhållande till politiken.

När Reinfeldt säger att det är en dålig sak att våra fängelser står tomma så börjar undra vart samhället är på väg... och detta är väl mest en humoristiskt anekdot om det som är skevt i samhället.


Det som jag tar med mig från ditt inlägg är just detta om att inte behöva resonera i ismer. Det var nog mest ett amatörmässigt(minst sagt) sätt att filosofiskt försöka hantera problemet vilket var en intressant infallsvinkel. Det kursiverade jag hoppas jag inte är din människosyn (även om den är minst sagt befogad). Det känns inte så kul att ha denna människosyn och jag hoppas inte att min syn reduceras till detta(även om den är på god väg)


Frågorna kvarstår dock, varför är detta med att hävda grunden till vår existens så viktigt? Finns det inte ,fram tills vi inte åtminstone löst problemet med det subjektiva och "tänkandet", plats för flera teorier som man på allvar kan beakta ?

Jag kanske bör lägga detta intresset åt sidan och fokusera på det jag gillar med juridiken dvs i grund och botten hjälpa människor i utsatta situationer. Det känns som mitt kall , men det börjar bli avskräckande hur otacksamt detta jobb är.

Du får ursäkta mitt utsvävande och melankoli( jag brukar inte alltid vara så pass dyster) på slutet som jag får tillskriva min trötthet.

Jag fick det ganska svart på vitt av Ontic. Jag hoppas att mitt svar till honom kan klargöra mitt tänkande. Alltså om jag hade kunnat gå tillbaks i historien så kanske jag hade minskat något av inflytandet av "Renässans" i någon informell kontext och framtonat dualismen något så kanske om nu vågar pilla på historien så oinsatt som jag är kanske jag hade gjort de(troligt vis inte, men det kanske att hjälper förstå hur jag tänker).

Ja, självklart har du en poäng och du förklarar i princip en uppfattning som jag funderat över bättre än mig själv. Jag tycker dock fortfarande vi vet väldigt om hur en människa tänker, vetenskaplig teorier slår fruktansvärt fel i många enskilda situationer.

Jag får väl tillägga att jag ämnar jag ge detta ett nytt försök när jag får tid och ork, utan användandet av ismer.