Subjektiv/objektiv tänkande

Vad innebär det om man säger "tänk objektivt"? (eller subjektivt). Hur kan man sammanfatta innebörden på ett smidigt och enkelt sätt?

Kan man säga att om man tänker objektivt så kör man sitt egna race medan subjektivt är helt tvärtom?

Att tänka objektivt är att ställa sig utanför sig själv. Att tänka subjektivt är att stanna inom sig själv. Det är omöjligt att ställa sig utanför sig själv i någon egentlig mening, men likväl är detta vad vi (imaginärt) ständigt gör i vårt vardagliga liv.

Kanske kan man säga att vi är bundna till en subjektiv tankevärld, men att vi genom att imaginärt ställa oss utanför oss själva - "tänka objektivt" - lyckas ställa oss över denna begränsning.

• Att säga "Frukt är nyttigt" är subjektivt - för det är bara din egna åsikt.
• Att säga "Frukt är nyttigt sett ur den aspekten att det innehåller mycket fibrer och vitaminer, men onyttigt för någon som vill undvika socker ur den aspekten att det innehåller mycket socker." är objektivt för då ser du på ämnet från alla perspektiv.

Samma sak kan sägas om socker:
• Socker är onyttigt = subjektivt
• Socker är onyttigt får någon som behöver hålla nere sitt energiintag men nyttigt för någon som är i behov av snabb energi = objektivt

Det behöver inte vara så långdraget, men du förstår nog poängen.

• Subjektivt: Det du säger har påverkats av dina egna åsikter, och är i många sammanhang inte helt trovärdigt.
• Objektivt: Du håller dig till fakta, vinklar inte det du säger och blandar inte på något sätt in dina egna känslor eller åsikter

Jag fattar ej

Metafysiskt betyder "objektivt" att det har en oberoende ontologisk status utanför medvetandet.

Eftersom föremålen vi ser kausalt orsakar vår perception och vårt seende är intentionalt riktat mot föremålet finns det inte en barriär mellan en inre och yttre värld. Vi får inte in en bild i medvetandet som vi sedan är intentionalt riktade mot, utan det intentionala objektet är utanför oss.

Den objektiva verkligheten är det som existerar även om inte du gör det (förutsatt att den är primär och inte den subjektiva). Det vill säga; när du dör så går världen omkring dig inte under utan fortsätter att existera.

Den subjektiva verkligheten är den som existerar inom dig och andra, och som är oåtkomlig utifrån. Det är upplevelsen av den objektiva verkligheten (eller om man så vill: den skapar den objektiva verkligheten).


När du ser till exempel ett träd framför dig - vad är det egentligen du ser? Är det träden 20 meter bort eller är det inte så att ljus färdas från objektet till dina ögon, som där retar nervceller vilka till slut skapar en bild inuti ditt subjekt? Du ser alltså inget där ute, utan endast skuggor kastade av objekten på dina sinnen. Själva objektet tycks oåtkomligt.

Det är alltså skillnad på objektet där ute, och den upplevelse av detta objekt du har här inne .


Således blir objektivt tänkande - för mig - att man ignorerar ovanstående problem och låtsas som om vi faktiskt upplever verkligheten som den är (vilket är precis vad vi gör nästan all vår vakna tid, bortsett från när vi blir lite filosofiska). Det subjektiva tänkandet måste då innebära att man stannar vid den inre upplevelsen och anser den objektiva verkligheten vara sekundär, oåtkomlig eller rent av icke-existerande.

Det västerländska tänkandet är rätt objektivt lagt.

Jag tycker oddman84 och HerrWarum gav en rätt bra beskrivning. Däremot så skulle jag vilja bidra med att nämna att när många säger "tänk objektivt" så brukar de mena "tänk neutralt", vilket enligt mig inte är samma sak.

Annars så finns det också "tänk objektivt" i den meningen att man just anser att Sanningen finns där ute och att om man anammar ett visst tankesätt så kommer man nå den Sanningen -- om man kan kalla det för "objektivt" kan man ju tvista om.

Ja fast vi håller inte med varandra.

oddman84 tror att vi har en inre bild och att det är vad vi intentionalt är riktade mot. Som att det är en bioduk som en betraktare tittar på. Jag tror att det intentionala riktas utåt mot objektet och att detta objekt orsakar vårt seende av det. Alltså inte att bilden är i huvudet och att den intentionala akten är riktad mot en bild i medvetandet, skulle jag tro på det hade jag trott på en epistemisk barriär mellan subjekt och objekt. Det jag tror på är en form av realism. Det oddman84 tror på påminner om idealism.

Jo, det har du rätt i. Men olika och flera perspektiv på samma ämne kan ju ge en ökad och större förståelse.

Det kan betyda olika saker. Om man i en diskussion om skatter och avgifter säger åt en motståndare att han får tänka objektivt, skulle det nog betyda "se till allas välmående, inte endast ditt eget!". Annars, mer generellt, kan det låta som en vädjan att framställa saker som fenomen som inte beror på godtycklighet eller kultur el.lik. Om man i en debatt om människors lika värde säger "tänk objektivt" får det nog tolkas som "framställ etiska egenskaper som objektiva egenskaper", dvs. egenskaper som existerar på lika fot med t.ex. atomer, moln och hästar, motsat t.ex. Peters gillande av kakor, som endast existerar i relation till Peter.

Ja, det har du rätt i. Till exempel eftersträvas objektivitet i vetenskapliga sammanhang. Denna typen av objektivitet (eller neutralitet) är förstås inte densamma som jag själv tänkte på. Det kanske var denna TS efterfrågade?

Detta stämmer även om jag endast gav halva bilden där. Jag är själv en stark motståndare till den cartesianska teatern och inser förstås orimligheten i en inre homunculus. Personligen finner jag min väg ut ur den platonska grottan genom vår intersubjektivitet. Till exempel kan vi packetera känslor i ord och meningar, vilka i sig inte innehåller dessa känslor men som har förmågan att väcka dessa hos mottagaren (under de rätta omständigheterna). Uppenbarligen finns det en mycket djupgående koppling mellan det subjektiva och det objektiva. Ja, de är faktiskt en och densamma, tror jag.

En liknelse jag gillar i detta sammanhang är den mellan Neckers kub och denna prioriteringsfråga vi här diskuterar. För det blir oundvikligen så att man någonstans måste bestämma sig för om den objektiva eller den subjektiva verkligheten är mest grundläggande (medvetet eller ej), annars kommer man liksom aldrig till avslut i sina filosofiska bottenstötningar. På samma vis finns det två sätt att se kuben på men du kan inte se dem bägge samtidigt.

Eller? Personligen tycker jag det är uppenbart att man kan just detta, om man överger det tredimensionella perspektivet. Neckers kub blir då ingen kub, utan en sorts platt, rombisk Renault-logga. Illusionen om tvåfalden ligger gömd i vår natur. På samma vis kanske den splittring vi ofta hamnar i gällande objektivt/subjektivt endast är en illusion som döljer alltingets egentliga enhet?

För den som inte orkar läsa så mycket text:
Att världens längsta människa är längst är objektivt eftersom det helt enkelt är så.
Att världens längsta människa är lång är subjektivt eftersom man kanske tycker att alla människor är korta.