Här är länkar till de tidigare delarna, för att följa med i denna historia tror jag man skall läsa de föregående, kommentera gärna!
del 1: https://www.flashback.org/t2007761
del 2: https://www.flashback.org/t2244366
del 3: https://www.flashback.org/t2245130
På natten började han krypa
-Med brutet ben
Orsakat av en stor grå sten
Ge mig mitt ben
Ge mig mitt ben
Skrek Lasse
Som annars blir sen
Hej och välkomna till del 4 i min följetång om mina 14 dygn på amfetamin intravenöst. Den rapport kommer behandla slutet på dygn sju och är lite av en prolog till del 5 och dygn 8. Man bör läsa denna för att förstå fortsättningen!
Prolog. Dygn 7/8
Jag och min gode vän har precis fått ett samtal från en vän vi båda känner genom att vi suttit på behandlingshem med honom, fast vid olika tillfällen, som jag skrev i del tre så kan vi kalla vår gemensamma vän för Robban. Robban ringer och rapporterar om ”dunder från Balkan”. Detta är ju ett tillfälle vi inta kan gå miste om, vi har bil, vi har 18 iktorivil, och en påse med tjack, vi väljer att inte ta med alla varor utifall vi skulle bli stoppade av polisen. Det är oktober 2011, vi vandrar ut från min grotta till lägenhet och tar den röda Toyotan och sätter kompassen på staden tio mil bort där Robban härjar.
Dygn 7/8
Jag och min gode vän sitter i den röda Toyotan, vi har precis kört av till landsvägen som går raka vägen till vår gemensamma vän som har utlovat ”dunder från Balkan”. Bilen är gammal och har bara en kasserspelare. Som tur är har vi en kassett med Ulf Lundell. Vi sjunger med i varje låt. Vår favorit är ”Stackars Jack”. Då och då smyger jag in en benso under tungan.
Jag har mycket minnesluckor från själva resan till Robban, men under ditresan händer inget nämnvärt. Vi stannar till vid en rastplats, tar amfetaminpåsen som nog innehåller 1,5gram. Fram med verktygen, och theralenflaskan som jag noga tvättat ur och fyllt med rent kallt vatten som enkelt mäts upp med den tillhörande pipetten i theralenflaskan. Bomullspads, en uppochnervänd colaburk som ör avkapad, alcogel som jag får påtvinga min gode vän eftersom han avfärdar det som fjanterier. Jag desinfekterar dock noga mitt injektionsområde. Vi injicerar och kicken är alltid lika underbar, en minut av ren njutning.
Vi lämnar rastplatsen och jag känner att nojjan börjar smyga sig på igen. Jag kollar i bensopåsen och ser att jag ätit tre stycken Iktorivil 2mg, eftersom jag inte har någon som helst bensotolerans och knappt dricker alkohol är detta en mycket stor dos för mig, och jag lyckas ta ett vettigt beslut, jag tar ingen mer benso.
Vi håller alltid hastighetsbegränsningarna, har alltid bilbälte på, blinkar i rondeller och kör på ett sådant sett att vi ska uppfattas som en söndagsåkande pensionär, allt för att dra till oss så lite negativ uppmärksamhet som möjligt från de federala myndigheterna. Vi pratar om detta, och jag drar mig till minnes när vi första gången började röra oss med frasen ”jagad av de federala myndigheterna”. Det var år 2010, april närmare bestämt. Jag hade rymt från det behandlingshem jag blivit förvisad till för att hugga ved och kratta skogen eftersom jag och min gode vän i ett svamprus kom fram till att vi skulle emigrera till Spanien och upprätta en vingård. Min opiatabstinens blev emellertid för påtaglig, så jag tog till flykten. Jag ska inte gå in för djupt på detta eftersom det är en helt annan historia. Men jag tog mig tillbaka till hemstaden genom min list och ärliga uppsyn, väl i stan fick jag tag på min gode vän genom att låna en mobiltelefon. Han kom och plockade upp mig, hade precis varit och köpt en Subutex 8mg. Jag snokade i mig 1mg och eftersom bilen fortfarande var packad efter vår påtänkta utvandrande till Spanien. Polisen fick dock snabbt upp spåret på oss, och vi blev båda efterlysta, bilen var efterlyst och när vi kom fram till att vi skulle åka till två tjejer vi brukade träffa som bodde någon mil utanför staden kom plötsligt en polisbil med blåljus. Min gode vän kör riktigt bra, har alltid varit intresserad av bilar och bilkörning. Han skakar av polisen med ett par eleganta manövrar över gång och cykelgator och diverse skogsvägar. Det slutar med att vi slår läger mitt ute i skogen tre mil utanför hemstaden. Vi bygger ett vindskydd, tar fram spritköket, sovsäckarna och munspelet.
Medan jag kokar upp en ost och broccoli soppa spelar min gode vän en melodi på munspelet och påpekar att det faktiskt är rätt roligt att fly från de federala myndigheterna. Tillsammans målar vi upp en bild om hur socialsekreterare Sandberg river sitt hår då hans ända klient tagit till flykten. Men nog om detta, åter till den röda Toyotan som med stadiga 90km/h färdas mot målet; dunder från Balkan.
Plötsligt befinner vi oss i staden, destinationen tio mil bort från vår hemstad. Vi ringer vår gemensamma vän Robban. Inget svar. Vi stannar till vid en mack och kommer fram till att vi väntar ett tag och försöker sedan ringa igen. Vi väntar och ringer och väntar. Inget svar. Vi börjar bli otåliga och förkastar vår gemensamma vän Robban för han opålitliga beteende, och undrar vad vi nu ska ta oss till. Vi är sugna på tjack. Bra tjack. Rakt in i venen.
Efter två timmar får vi nog, vi styr den röda Toyotan hemåt. I bilden diskuterar vi hur i helvete vi ska lösa detta, vi är sugna på tjack och når vi når en mindre stad på vägen bestämmer vi oss för att snurra ut och helt enkelt försöka fråga oss fram. Ett riskabelt uppdrag, men vi är otroligt tjacksugna. Klockan är närmare 00.00 på en fredag och vi tänker att är det någon gång man har chans att hitta tjack är det nu.
Vi parkarar bilen intill centrum, går ut och får genast syn på ett grabbgäng i vår ålder. Vi antastar dem direkt, och frågar rakt ut om de kan fixa tjack. ”Visst” säger en av dem. ”Vi är påväg för att fixa nu”. Vi blir helt lyriska och följer med, killarna var mycket trevliga och vi begav oss till en tågperrong, och längst bort på en bänk sitter en sliten man i 40-50 årsåldern.
Han kallas ”Perra med kniven” får vi reda på, och har ett ärr rakt över pannan, intill ögat. Jag skrattar när jag hör att han kallas Perra med kniven, men mitt skratt går över i förvåning när han erbjuder oss att prova tjacket och tar fram en stor jaktkniv och med hjälp av den tar upp, en bokstavligt talat, knivsudd med tjack som min gode vän snortar i sig på plats. Han ser missnöjd ut och påpekar att det smakar socker. Men vi är ändock båda tjacksugna och frågar om han kan fixa mer, ”visst säger han, i (vår hemstad)” Vi blir mycket förbryllade men tänker att detta är ju ett äventyr vi inte får gå miste om. Vi erbjuder honom dubbelt så mycket tjack tillbaka och vi får ett gram att dela nu. Det går bra.
Minnet sviker mig här men helt plötsligt befinner vi oss utanför ett sjukhus, det är jag, min gode vän, Perra med kniven och en ytterligare person ifrån gänget vi träffade som också är sugen på att injicera amfetaminet. Perra med kniven förklarar att man kan stolpa in och säga att man vill använda toaletten, och där hämta rent vatten. Vi gör detta, tar med våra två pumpar och beger oss in i sjukhusanläggningen. Genast kommer två sjöterskor som undrar vad vi gör. Vi förklarar att vi bara vill använda toaletten, men själklart anar de oråd. Hursom så fick vi vårt vatten, gick tillbaka till bilen. Jag och min gode vän delar verktyg, som vi har gjort hundratals gånger, vi delar enbart med varandra. Perra med kniven och den ytterligare ynglingen på runt 19-22 år blandar upp sin gemensamma lösning. Perra med kniven tar sin injektion först, killen bredvid får sin efteråt. Min gode vän och jag gör samma sak, han tar sin lösning först och injicerar även på mig. Amfetaminet är inget att hurra över, men jag vaknar till ur bensodimman.
Jag inser att jag sitter i förarsätet, och blir informerad om att köra till vår hemstad. Alla är överens om att vi nog inte bör ta den vanliga landsvägen. Perra med kniven kan dock sin sak och vi byter plats, jag sätter mig där bak med den okända killen som jag inte kommer ihåg ett dyft om.
Kära läsare, jag är ledsen för att jag inte kan skriva mer detaljerat. Men vid den här tidpunkten är jag totalt väck på bensodiazepiner. Som jag beskrivit i del tre så körde Perra med kniven ut på skogsvägar som går parallellt med den större landsvägen tillbaka mot hemstaden. Hans körning är under all kritik då vi dundrar fram i 120km/h på en grusväg, hans näsa snuddar vindrutan och han liksom kastar i växlarna. Vi gör ett stopp på vägen, och jag får en injektion amfetamin som är löst i Redbull, det smakar Redbull i hela käften, en mycket märklig upplevelse.
del 1: https://www.flashback.org/t2007761
del 2: https://www.flashback.org/t2244366
del 3: https://www.flashback.org/t2245130
På natten började han krypa
-Med brutet ben
Orsakat av en stor grå sten
Ge mig mitt ben
Ge mig mitt ben
Skrek Lasse
Som annars blir sen
Hej och välkomna till del 4 i min följetång om mina 14 dygn på amfetamin intravenöst. Den rapport kommer behandla slutet på dygn sju och är lite av en prolog till del 5 och dygn 8. Man bör läsa denna för att förstå fortsättningen!
Prolog. Dygn 7/8
Jag och min gode vän har precis fått ett samtal från en vän vi båda känner genom att vi suttit på behandlingshem med honom, fast vid olika tillfällen, som jag skrev i del tre så kan vi kalla vår gemensamma vän för Robban. Robban ringer och rapporterar om ”dunder från Balkan”. Detta är ju ett tillfälle vi inta kan gå miste om, vi har bil, vi har 18 iktorivil, och en påse med tjack, vi väljer att inte ta med alla varor utifall vi skulle bli stoppade av polisen. Det är oktober 2011, vi vandrar ut från min grotta till lägenhet och tar den röda Toyotan och sätter kompassen på staden tio mil bort där Robban härjar.
Dygn 7/8
Jag och min gode vän sitter i den röda Toyotan, vi har precis kört av till landsvägen som går raka vägen till vår gemensamma vän som har utlovat ”dunder från Balkan”. Bilen är gammal och har bara en kasserspelare. Som tur är har vi en kassett med Ulf Lundell. Vi sjunger med i varje låt. Vår favorit är ”Stackars Jack”. Då och då smyger jag in en benso under tungan.
Jag har mycket minnesluckor från själva resan till Robban, men under ditresan händer inget nämnvärt. Vi stannar till vid en rastplats, tar amfetaminpåsen som nog innehåller 1,5gram. Fram med verktygen, och theralenflaskan som jag noga tvättat ur och fyllt med rent kallt vatten som enkelt mäts upp med den tillhörande pipetten i theralenflaskan. Bomullspads, en uppochnervänd colaburk som ör avkapad, alcogel som jag får påtvinga min gode vän eftersom han avfärdar det som fjanterier. Jag desinfekterar dock noga mitt injektionsområde. Vi injicerar och kicken är alltid lika underbar, en minut av ren njutning.
Vi lämnar rastplatsen och jag känner att nojjan börjar smyga sig på igen. Jag kollar i bensopåsen och ser att jag ätit tre stycken Iktorivil 2mg, eftersom jag inte har någon som helst bensotolerans och knappt dricker alkohol är detta en mycket stor dos för mig, och jag lyckas ta ett vettigt beslut, jag tar ingen mer benso.
Vi håller alltid hastighetsbegränsningarna, har alltid bilbälte på, blinkar i rondeller och kör på ett sådant sett att vi ska uppfattas som en söndagsåkande pensionär, allt för att dra till oss så lite negativ uppmärksamhet som möjligt från de federala myndigheterna. Vi pratar om detta, och jag drar mig till minnes när vi första gången började röra oss med frasen ”jagad av de federala myndigheterna”. Det var år 2010, april närmare bestämt. Jag hade rymt från det behandlingshem jag blivit förvisad till för att hugga ved och kratta skogen eftersom jag och min gode vän i ett svamprus kom fram till att vi skulle emigrera till Spanien och upprätta en vingård. Min opiatabstinens blev emellertid för påtaglig, så jag tog till flykten. Jag ska inte gå in för djupt på detta eftersom det är en helt annan historia. Men jag tog mig tillbaka till hemstaden genom min list och ärliga uppsyn, väl i stan fick jag tag på min gode vän genom att låna en mobiltelefon. Han kom och plockade upp mig, hade precis varit och köpt en Subutex 8mg. Jag snokade i mig 1mg och eftersom bilen fortfarande var packad efter vår påtänkta utvandrande till Spanien. Polisen fick dock snabbt upp spåret på oss, och vi blev båda efterlysta, bilen var efterlyst och när vi kom fram till att vi skulle åka till två tjejer vi brukade träffa som bodde någon mil utanför staden kom plötsligt en polisbil med blåljus. Min gode vän kör riktigt bra, har alltid varit intresserad av bilar och bilkörning. Han skakar av polisen med ett par eleganta manövrar över gång och cykelgator och diverse skogsvägar. Det slutar med att vi slår läger mitt ute i skogen tre mil utanför hemstaden. Vi bygger ett vindskydd, tar fram spritköket, sovsäckarna och munspelet.
Medan jag kokar upp en ost och broccoli soppa spelar min gode vän en melodi på munspelet och påpekar att det faktiskt är rätt roligt att fly från de federala myndigheterna. Tillsammans målar vi upp en bild om hur socialsekreterare Sandberg river sitt hår då hans ända klient tagit till flykten. Men nog om detta, åter till den röda Toyotan som med stadiga 90km/h färdas mot målet; dunder från Balkan.
Plötsligt befinner vi oss i staden, destinationen tio mil bort från vår hemstad. Vi ringer vår gemensamma vän Robban. Inget svar. Vi stannar till vid en mack och kommer fram till att vi väntar ett tag och försöker sedan ringa igen. Vi väntar och ringer och väntar. Inget svar. Vi börjar bli otåliga och förkastar vår gemensamma vän Robban för han opålitliga beteende, och undrar vad vi nu ska ta oss till. Vi är sugna på tjack. Bra tjack. Rakt in i venen.
Efter två timmar får vi nog, vi styr den röda Toyotan hemåt. I bilden diskuterar vi hur i helvete vi ska lösa detta, vi är sugna på tjack och når vi når en mindre stad på vägen bestämmer vi oss för att snurra ut och helt enkelt försöka fråga oss fram. Ett riskabelt uppdrag, men vi är otroligt tjacksugna. Klockan är närmare 00.00 på en fredag och vi tänker att är det någon gång man har chans att hitta tjack är det nu.
Vi parkarar bilen intill centrum, går ut och får genast syn på ett grabbgäng i vår ålder. Vi antastar dem direkt, och frågar rakt ut om de kan fixa tjack. ”Visst” säger en av dem. ”Vi är påväg för att fixa nu”. Vi blir helt lyriska och följer med, killarna var mycket trevliga och vi begav oss till en tågperrong, och längst bort på en bänk sitter en sliten man i 40-50 årsåldern.
Han kallas ”Perra med kniven” får vi reda på, och har ett ärr rakt över pannan, intill ögat. Jag skrattar när jag hör att han kallas Perra med kniven, men mitt skratt går över i förvåning när han erbjuder oss att prova tjacket och tar fram en stor jaktkniv och med hjälp av den tar upp, en bokstavligt talat, knivsudd med tjack som min gode vän snortar i sig på plats. Han ser missnöjd ut och påpekar att det smakar socker. Men vi är ändock båda tjacksugna och frågar om han kan fixa mer, ”visst säger han, i (vår hemstad)” Vi blir mycket förbryllade men tänker att detta är ju ett äventyr vi inte får gå miste om. Vi erbjuder honom dubbelt så mycket tjack tillbaka och vi får ett gram att dela nu. Det går bra.
Minnet sviker mig här men helt plötsligt befinner vi oss utanför ett sjukhus, det är jag, min gode vän, Perra med kniven och en ytterligare person ifrån gänget vi träffade som också är sugen på att injicera amfetaminet. Perra med kniven förklarar att man kan stolpa in och säga att man vill använda toaletten, och där hämta rent vatten. Vi gör detta, tar med våra två pumpar och beger oss in i sjukhusanläggningen. Genast kommer två sjöterskor som undrar vad vi gör. Vi förklarar att vi bara vill använda toaletten, men själklart anar de oråd. Hursom så fick vi vårt vatten, gick tillbaka till bilen. Jag och min gode vän delar verktyg, som vi har gjort hundratals gånger, vi delar enbart med varandra. Perra med kniven och den ytterligare ynglingen på runt 19-22 år blandar upp sin gemensamma lösning. Perra med kniven tar sin injektion först, killen bredvid får sin efteråt. Min gode vän och jag gör samma sak, han tar sin lösning först och injicerar även på mig. Amfetaminet är inget att hurra över, men jag vaknar till ur bensodimman.
Jag inser att jag sitter i förarsätet, och blir informerad om att köra till vår hemstad. Alla är överens om att vi nog inte bör ta den vanliga landsvägen. Perra med kniven kan dock sin sak och vi byter plats, jag sätter mig där bak med den okända killen som jag inte kommer ihåg ett dyft om.
Kära läsare, jag är ledsen för att jag inte kan skriva mer detaljerat. Men vid den här tidpunkten är jag totalt väck på bensodiazepiner. Som jag beskrivit i del tre så körde Perra med kniven ut på skogsvägar som går parallellt med den större landsvägen tillbaka mot hemstaden. Hans körning är under all kritik då vi dundrar fram i 120km/h på en grusväg, hans näsa snuddar vindrutan och han liksom kastar i växlarna. Vi gör ett stopp på vägen, och jag får en injektion amfetamin som är löst i Redbull, det smakar Redbull i hela käften, en mycket märklig upplevelse.
__________________
Senast redigerad av Zabriskie.Point 2013-11-13 kl. 03:33.
Senast redigerad av Zabriskie.Point 2013-11-13 kl. 03:33.
