Varför är vissa människor långsinta och ältar mycket?

Känner några som tycks älska att ta upp gamla oförrätter och draman. Vissa tycks aldrig vilja ta av sig offerkoftan. Det kan vara gamla saker som har retts ut, det har betts om ursäkt, allt blev frid och fröjd osv. Det har gått ett/flera år men fortfarande kommer det på tal. Varför har en del så svårt att släppa gamla grejer och att gå vidare? De kan tex säga att de fortfarande får ångest eller ont i magen av att bara tänka på det, men varför göra det då? Varför plågar man sig själv på det viset?

Vissa människor är långsinta för att de anser sig ha blivit extra mycket förorättade. De kanske har fått sina liv förstörda av elaka och illvilliga människor eller de kanske känner sig orättvist behandlade av samhället. Det brukar alltid finnas orsaker.

Det är ju inte direkt så att en person som blivit portad av en vakt på krogen går och ältar detta hela livet och känner hämndlystnad.

Nej det krävs att man blivit kränkt på djupet, fråntagen sin integritet eller värdighet, för att ett sådant destruktivt livsmönster ska uppstå.

Jag är själv ganska långsint pga olika saker jag varit utsatt för i mitt liv, men numer har jag börjat tänka bort det där... kanske mognar man med åren och inser att man inte kan ändra på det förflutna, men att man kan göra det desto bättre här och nu och i framtiden.

Är också så att två personer kan vara med om exakt samma händelser och den ene skakar det av sig direkt och den andre vill aldrig släppa det.

Det beror inte på att man råkat ut för mer tråkiga händelser än andra utan helt enkelt att man har en olika inställning till sina medmänniskor och livet.

Jämför med att några har ett positivt synsätt och andra ett negativt...

Den som tänker positivt har mera tur

Jag kan älta saker om och om igen. Anledningen? Att jag inte tycker att personen har tagit sig tid och verkligen diskuterat det. Hade inte varit så konflikträdda så hade vi kunnat prata om det ordentligt i 5 minuter istället för att låta problemet vara olöst.

Måste "ältande" betyda att man är även långsint? Eller att man specifikt vet vad/vem det är man ältar om?

Om man är en sådan som samlar känslor/upplevelser upp i en hög, blir det inte lika självklart vem/vad specifikt men det är bara den sorgsna känslan som är kvar att älta mycket om.

Jag är inte långsint, om någon sårar mig så har jag nästa dag "förlåtit" och fortsätter som att ingenting hänt, fortfarande fortsätter ställa upp för personen/personer utan att ta avstånd.

Just detta, gör att jag kan ibland i min ensamhet "älta i känslan" utan att kanske alltid veta/definiera vad det är som gör mig så "djupt ledsen".

De som ältar är de som inte förstått att den känslan innebär att de ska ta hämnd, det här med att förlåta är vad man lurar i gojims de ska göra för att undvika få repressalier - ungefär som "man är minst lika dum om man slår tillbaka" fast man lurar i vuxna människor att det är fel att ta hämnd när de har en orsak till det.

Som i sin tur ger dem psykiska problem, fint exempel på hur den svenska socialiseringen är rentav självmord- eller missbruksinducerande för den mördar en del naturliga instinkter.

Det går ju tyvärr inte alltid att ta hämnd utan att råka ännu värre ut, fast då får man istället försöka slå bort det, men du har rätt i att det är typiskt ressentimentsmänniskor att älta utan att på något sätt agera.

Är just en sådan ältande typ. Hatar det. Kan ligga sömnlös i flera nätter och förstorar allt. Skulle gärna bli av med detta. Jag vädrar dock i 98/100 aldrig detta för andra då jag håller nästan allt inom mig. Om jag vill hämnas gör jag det i det tysta.

När jag hamnar i konflikt vill jag aldrig lämna den med orden "det räcker nu", allt måste redas ut. Att jag förlorar kan jag erkänna, men kommer då tänka så mycket på att jag inte ska göra samma misstag igen.

Finns det hjälp för detta? Om man tycker det är jobbigt.

Du har en poäng där. Samhället tutar i oss den där vända-andra-kinden-till-moralen för att vi ska vara lydiga marionettdockor och inte protestera. Synd att folk inte genomskådar det där.

Varför är det så självklart att andra har gjort någonting mot en? det kan lika bra vara du själv som har varit en idiot på riktigt och som sedan efteråt ältar saken om och om igen.

Det beror på vad som "hände" och vad som föranlädde "händelserna" : så är det med juridik och rättsamhället, rätt ska vara rätt, så säger alla som i alla fall upprätthåller juridik och det är en stor apparat.

Det finns bl.a historiska händelser såsom förbrytelser vilka tar sig svårartae förlopp vännen.. och bedrägerier kan vara utomordentligt vad ska vi säga.... onda med onda avsikter. Så kan man inte ha demokrati, det utarmar till slut allt, därför behövs tänkare/filosofer och kreativa grubblare, de har funnits i alla tider åt bl.a problemlösning.

Men förstår att du menar den obildade skaran : då får jag det till enbart kunskapsförakt.. de mår så dåligt att enda framkomligheten för dem är att försöka adaptera (patologisk narcissism och psykopati som två exempel) ... försöka assimilera sitt "tänkande så kallat" till att simulera *forskning, till att simulera seriös problematisering, dock är problematisering och problematisering av två helt olika naturer.

Om jag förstod dig rätt förstås.


Gränssättningar äa m.a.o viktigt, iaf för majoriteten. Annars får vi kaotisk misär och en anarki som gynnar enbart kriminell verksamhet och den mycket fascistiskt präglade nazifascismen, som annars fått ett uppsving vad gäller stil.. stilbildare älskar att bryta trender...