Är Labrador Retriever en bra nybörjarhund?

Det försvinner inte. Men minskar slitaget vilket förlänger hunden liv.
Man avlivar när den får smärtor. Inte för att den haltar vid hård belastning.
En hund med HD som sköts rätt kan dö av ålderdom om man hittar felet i tid o använder huvudet.

Det blir bättre vid bantning osv, men försvinner helt gör det inte. Men hunden lider inte av det om det hålls under kontroll så besvären försvinner.

En av våra hundar (labbeblandis på 9 år) har artros och är under strikt diet. Funderar jättebra och hon är glad som en lärka.

[quote=provocative77|46177261]Det försvinner inte. Men minskar slitaget vilket förlänger hunden liv.

Ok då är jag med, men som jag uppfattade det från början hade det helt försvunnit! Och det lät underligt i mina öron!

Jag har haft en Labrador på 80-talet med osteochondros (lösa benbitar) I armbågarna Han opererades och hade sträng diet, fick inte väga över 25 kg! Det var lite svårt just eftersom han var en matglad Labbe såklart men det gick! Han blev 8 år och levde som vilken hund som helst med alla vardagsaktiviteter på vintrarna drog han min son i pulka, vi cyklade och tränade lite lydnad osv ... alltså ett relativt lyckligt hundliv förutom att han inte fick äta så mycket som han ville!

Nu har jag en frisk 3årig schäferblandning som vi kör samma aktiviteter med och hon har också ett bra hundliv!

Min äldsta hund en hane på 8 år med artros och spondylos som numera bor hos husse efter vår seperation har det tyvärr mindre bra.
När exet och jag bodde ihop fick han bra näringsrik mat, rätt motion genom promenader i olika terräng, simning osv
Är numera överviktig 6-8 kg, omusklad hela bakpartiet, glänslös päls och ser väldigt opigg ut i ögonen. Tyvärr! Så kan det gå när man inte har hundens bästa för ögonen

Labradorer är en bra hund då dom är allmänt snälla och det värsta som kan hända är att de går och bär runt dina barn.

Men. Om du inte motionerar dom ordentligt så kan dom bli feta. Jag trodde jag hade en hälsosam labrador och veterinären varnade mig att han var 10 (!) kg för fet. Och då tyckte jag han såg okej ut!

Bo gärna vid vattendrag, sjö eller något då de älskar att simma.

Och är du överförsiktig med dina kläder så är dom inte bra för dig då de gillar att dra i dom. Och äta skor. Och sladdar.

Om din hund sliter i dina kläder, käkar skor och gnager på sladdar så är det ett tecken på att den är understimulerad (behöver mer av vettig aktivitet anpassad för hunden) -- inte på att labradorer gör så... alltså inte kopplat till ras.

Du har aldrig haft en labradorvalp?

De är allmänt kända att tugga i sig, typ, allt (antar att det har med att stimulera käkmusklerna). En vuxen labrador brukar inte tugga på saker hipp som happ (de brukar växa ur den fasen kring ~1 år), där kan vi vara överens. Antar att jag borde klargjort det.

Men en valp är ett helvete. De vill tugga på allt.

Det är inget unikt för Labradorer; alla valpar är tuggiga. Ska man se vad labradoren är avlad för så är det raka motsatsen till att tugga; de har ett fint mjukt "bett" som ska kunna bära villebråd eller vadhelst man vill att den ska hämta på ett vis som inte rispar eller skadar det. Alla understimulerade och ouppfostrade hundar tuggar.

Labrador retriever är en hund som har i generna att apportera. Den heter ju retriever därav. Såklart en sådan hund använder munnen mer ofta, sen är det givetvis som med alla andra hundar att de biter och tuggar sönder saker om de är understimulerade.

Labbar brukar pytsas ut som snälla familjevovvar som mest bara vill bli älskade. Det är en sida hos dom. Den andra är att de kräver massor av motion och stimulans. Labbar är stora hundar o även om de är jättesnälla är det vansinnigt irriterande att bli påhoppad och nerdreglad av en sån. Det är ingen yorkie som man kan skicka iväg med en knuff. Ett tag var det på modet med labbar o många oerfarna skaffade en...så många feta o ouppfostrade exemplar jag stötte på...som enorma chihuahuor.

Visst, den har ett fint grundlynne, men det är fortfarande en stor jakthund o ingen teddybjörn. Landet/villa-hund. För dig med mycket tid, intresse för friluftsliv o inga problem med lera/smuts.

Det finns även en annan dimension av detta och det är att de har en tendens att få höftproblem - mina föräldrar hade en labrador som låg längst ut på skalan i detta och de blev rekommenderade att avliva honom. Han levde tills han var elva, men de var tvungna att låta honom lunka runt för sig själv och höll honom borta från asfalt och andra hårda ytor rent allmänt.

En snäll hund, men hade problem med vikten då det inte gick att motionera honom. Även den enda labradoren jag träffat som inte kunnat simma (trots detta så fick de erbjudanden om att avla honom för hans stamtavla var SÅ fin - en O/T pik mot kennelbranschen (mina föräldrar vägrade att avla honom, givetvis)).

Labben är en arbetande ras och oavsett om man är nybörjare eller haft hund i 30 år så kräver rasen både motion och psykiskt arbete av något slag. Däremot skulle jag säga att det är en relativt förlåtande hund och därför kan den säkert passa en nybörjare, alltså, även om du gör både ett och två fel lär du inte få någon katastrof.

De labradorer som jag känner är arbetsglada, älskar mat, människor och allt som de kan ha i munnen dock träffat en och annan hane som inte har varit helt lätta som unghundar.