Japan - Samlingstråden

Det där är uppenbarligen ett betydligt mer vida spritt problem än vi har förstått och tagit till oss. Patrik Sjöberg i Sverige, Jerry Sandusky i USA osv. Det finns helt enkelt människor som söker sig till positioner där de kan utöva makt över oerfarna och utnyttja det för egen sexuell tillfredsställelse. Uppenbart är att folk i omgivningen behöver uppmärksamma signalerna och inte dra sig för att anmäla personerna eftersom de som utnyttjas liksom inte riktigt är i den positionen att de kan göra det.

SJ och hans kaststjärnor inträffade innan han fyllt 30 tror jag. Framgångarna med Apple steg honom åt huvudet och han trodde väl på allt pressen skrev om honom. När han kom tillbaka till Apple har de som varit med från början vittnat om att han var en helt ny SJ, kanske inte direkt ödmjuk men lugnare, stillsammare och mer villig att lyssna.

Sony under Ibuka och Morita var ett helt annat företag än idag. Går nästan inte att jämföra.

Trodde aldrig jag skulle live to see the day nar folk snackar Yoshida Saori pa flashbacks forum... seriost. Hade forvantat mig mkt, men inte det. Fantastiskt.

Ja. Samtidigt är det en balansgång. Just i Patrik Sjöbergs fall så har jag läst hans bok och jag vet att nu så engagerar han sig starkt för saken. Dock så får vi inte glömma att majoriteten av tränare/ledare/funktionärer etc inte är perversa maktmissbrukare utan helt enkelt vanligt folk. Vad jag menar är att det måste vara otroligt svårt för den som väl drabbas av just en sådan galning men som samtidigt ändå blivit skolad till just den framgången som hon (i detta fallet Kaori Icho) blivit, med guld, kändisskap och allt vad det inneburit. Trots allt har han varit med och gett henne framgångar, och jag tror personligen att sådana saker också sätter stopp för många att våga komma ut med "sanningen".

Det är dock en sak. Att han lyckas på det idrottsliga planet som coach är en sak. Det ursäktar dock aldrig det han och många andra eventuellt gjort för att tillfredsställa sina egna lustar. Det ska vi vara extremt tydliga med. Det finns enligt mig inga OS-Guld, Kändisskap etc i världen som kan sudda bort ansvaret ifrån ett perverst maktmissbruk och det är någonting jag personligen arbetar mycket med när det inte bara kommer till ungarna jag själv tränar, men också hela jargongen.

Samtidigt får man inte måla fan på väggen. Det går säkerligen att hitta fel och brister bara man letar efter dem. Nu snackar jag mer om de uppenbart perversa puckona som är extremt destruktiva för idrotten, och det måste vi också vara väldigt noga med att majoriteten trots allt inte är, men att det ändå finns och antagligen alltid kommer att finnas coacher och ledare som antingen är för hårda, för bryska, som favoriserar, eller som helt enkelt inte är totalt optimala. Men det tycker jag å andra sidan faller inom en annan ram. Så absolut är det en balansgång då jag kan känna att just Patrik Sjöberg kanske fått lite hybris, men å andra sidan så är det ingenting konstigt då han varit med om otroligt traumatiska händelser som för honom antagligen satt spår för livet.

Många föräldrar är väldigt väldigt engagerade. De flesta positivt engagerade, men det finns också föräldrar som tar det ett steg för långt. Märker jag att det finns föräldrar som på ett osunt sätt försöker pressa sina barn exempelvis genom att försöka tvinga sina barn att brottas/sporta bara för att de själva gjorde de när de var unga så kan jag bli rätt förbannad. Nu får jag fördomen om att det är vanligare i Sverige och i synnerhet USA med högljudda föräldrar då vi i Japan oftast kan träna relativt ostört, men just tystnadskulturen är något som måste bort, och då kan du tänka dig att i ett så pass konservativt land som Japan så är Kaori Ichos uttalande mer eller mindre att sätta hela sin framtida karriär, rykte och omdöme på spel. Men jag vill tro och tror att hon gör det för idrotten hon älskar, dvs sätter sporten i sig framför sitt eget ego, och det får mig att bli extremt emotionellt rörd, då det handlar om att bryta mönster och försöka att få folk att tänka annorlunda och kanske se sig själva i spegeln. Allt handlar om en sund idrottskultur i synnerhet där barn är inblandade.

Nu svävade jag iväg lite men den här frågan har jag följt som en igel de senaste veckorna.

Jo Sony har stagnerat när det kommer till kvalitet. Det måste nog de flesta hålla med om. Designmässigt vet jag inte så mycket då jag ofta försöker hitta elektronik och liknande som jag vet kommer att hålla oavsett design (även om jag såklart har preferenser). Jag har noll koll på elektronik och liknande förutom att jag ibland spelar gamla TV-Spel för att koppla av. Du däremot verkar ha insikt så jag litar på ditt ord. Jag frågade min fru när det egentligen var som Steve Jobs och kaststjärnorna inträffade men det enda svaret jag fick var "På den tiden han fortfarande var tjock" Men var det verkligen så längesen? Vet inte hur gammal han var när han avled men det känns som att det inte kan ha varit mer än typ 10år sedan kaststjärne-incidenten? Antagligen mitt minne som börjar förtvina.

Vilka av elektronikjättarna i Japan skulle du säga just nu håller den högsta kvaliten? Historiskt säger jag NEC/Matsushita/Sony/Mitsumi/Maxell/JVC och Sharp. I dagsläget så vet jag faktiskt inte.

Tro det eller ej, men Yoshida Saori har jag faktiskt träffat. Eller. Vi hade ett större träningsläger med flera klubbar inblandade och hon var inbjuden som "Guest Star" eller vad man ska säga. Hon fick skriva lite autografer och tala till ungarna och sedan tränade vi lite och hon demonstrerade sina favorittekniker. Blev såklart en jättepopulär dag för alla ungarna, men jag fick dock aldrig direkt chansen mer än att presentera mig då det var så mycket coacher och barn inblandade att jag mest vek åt sidan tillsammans med några coacher ifrån andra klubbar man inte mött på åratal osv. Såhär i efterhand så önskar jag att jag sagt något om Sverige, men just då så ville jag inte störa då hon var lägrets centralpunkt och huvudperson hehe.

De har sitt traningslager i Obu utanfor Nagoya tydligen och deras ikitsuke no udon-restaurang besokte jag efter att den blev talad om pa tv, strax efter os. Manga andra besokte ocksa, av forklarliga skal.

Inte lika coolt som dig, men mina fem ore.

Jo det är väl just vid de lite större träningslägren eller tävlingarna man kan få chansen att träffa på dessa "Kändisar" lite mer personligen än det man sett på TV eller när de själva tävlar live. Så även om det såklart inte är världens grej så är det såklart kul att få ha åtminstone utbytt lite trevlighetsfraser med varandra. Om än bara för sakens skull

Ja, jag förstår. Ändå nice att du verkar ha koll. Är du utövare eller kanske entusiast själv? OS är ju höjdpunkten för de flesta såklart men nu i dagarna har det ju varit Dam-VM då Japan slog Kina i finalen. Mycket prestige såklart men kul att se att sporten lever och frodas. Själv tränar jag bara ungar upp till high-school nivå och därefter går de som har potential/vilja vidare till än mer "seriösa" satsningar.

Min poäng var att jag nog varit skyldig till att se det som isolerade incidenter, men när man börjar tänka efter så är det kanske inte så konstigt ifall män med lite pedofil läggning söker sig till den sortens ungdomsverksamhet. Av naturliga skäl vill de hålla till där bytet finns. Därmed inte sagt att det vimlar av dem, det förstår jag att det inte gör. Men som förälder till småbarn (numera vuxna) kan jag också se att man kanske föredrar att ta det säkra före det osäkra. De indirekta offren i dessa sammanhang är ju alla de osjälviska ledare som lägger ned massor av tid och som riskerar att bli stämplade som "guilt by association". Det blir en mycket knepig situation. Just därför är det strongt av henne att gå ut med det offentligt, som det var för Patrik Sjöberg och Sanduskys offer i USA.

Så här lite på distans och med nyputsad backspegel blir det uppenbart att fenomenet är mer globalt, men också hur det får snöbollen i rullning genom att informationen är så mycket mer global än den brukade vara.

Jo tyvärr blir det ju ofta så att man nästintill automatiskt behandlar det som isolerade händelser till någon verkligen på allvar bryter isen och i just detta aktuella fallet så hade jag dock önskat att fler kunnat kliva fram och tagit ställning. Men det råder tyvärr en slags tystnadskultur, inte bara när det gäller sådana saker men även finns det coacher som fryser ut mindre begåvade elever och liknande, vilket förvisso är en annan sak men än dock förjävligt.

Men att sätta det hela i ett sammanhang och verkligen ja, få bollen i rullning så krävs det tyvärr måste jag ändå säga, folk som just Icho Kaori för att folk verkligen ska få upp ögonen för att det trots allt inte är isolerade händelser men tyvärr så har japansk media valt att vinkla det så och fokuserar väldigt mycket på coachen i sig, snarare än att se saken ur ett bredare perspektiv.

Men där är vi väl alla lika skyldiga antar jag. Är ju i mångt och mycket ett kulturellt förhållningssätt, och då inte bara idrotten drabbas utan även andra riskabla platser för barn. Så för den sakens skull så hade jag själv önskat mer objektivitet inte bara över sporten, men över samtliga samhällsinstutitioner där barn eventuellt kan falla illa, men ja...Jag är ingen politiker och kan bara som förälder och coach försöka ta mitt ansvar och se till att alla är med i gemenskapen oavsett talang och jag/vi i våran klubb har både tjejer och killar (i brottningen är det även en kvinna som är med och coachar) så för mig har det alltid varit viktigt att alla, oavsett ursprung, eventuella handikapp osv får vara med och känna sig som en del av "teamet". Är mycket av det som är drivkraften bakom mitt personliga engagemang. Att inte bara se till det sportsliga utan även att se ungarna växa upp i en någorlunda trygg tillvaro istället för att ruttna bort i sina förorter/danichi-komplex osv.

Men som du säger "Guilty by association", det är ju alltid en risk. För egen del så försöker jag vara så uppmärksam som möjligt men då vi ändå inom mina klubbar där jag är engagerad trots allt en så pass bra gruppdynamik där vi också har god kontakt med föräldrarna till ungarna så känns det ändå som en slags trygghet i att ha så mycket transparens som möjligt. Men som du var inne på, risken att bli anklagad kommer antagligen alltid att existera tyvärr, och det blir ju inte direkt bättre av att folk som på ytan verkar helt normala eller tom tonförande i debatten visar sig vara de värsta sluskarna. Komplicerad fråga det där. Helt klart. Har själv under min uppväxt varit i utsatta situationer, men aldrig blivit utnyttjad sexuellt, utan mer kanske pga min hudfärg, både av vuxna och barn vilket antagligen gett mig mina men som antagligen kommer sitta kvar så länge jag lever, men ja. Det är ju också trauman i sig, men istället för att bemöta hat med hat så försöker jag ändå att gå vidare med livet och se det som en lärdom, om än negativ lärdom.

Ju mer uppmärksammade problemen blir som just sociala problem snarare än isolerade händelser desto bättre. Helt klart. Oavsett rasism, domestic violence, religiös fanatism eller som i det här fallet, ett jävla pervo.

Haha, brottning? Sluta. wwwwwwwww

Sorry, Balett var det ja. Glömde

Tyvärr är den stark i Japan, 出る釘 och allt det där. Just det gör att hon nog behövt mycket mod för att gå ut offentligt. Se bara på när det sker skandaler inom 大相撲, locket läggs snabbt på, någon enskild syndabock kastas ut och sedan är det business as usual innan nästa basho börjar. Fem kostymherrar som bugar sig djupt löser ju inte grundproblemet, även om jag som svensk, där i princip aldrig någon ber offentligen om ursäkt, kan tycka att det är en sympatisk gest. Men kombineras det inte med konkreta åtgärder blir det lätt ett skådespel för kamerorna.

Men nu skulle jag vilja fråga dig om din åsikt för något som jag grubblat länge på. Och jag har haft uppe det till diskussion med andra gaijin som behärskar språket och de hade förvisso inte reflekterat över det lika intensivt som jag, men då jag fick dem att tänka efter var de benägna att hålla med.

Här är det jag grubblat på.

Varför är det så svårt att diskutera i abstrakta termer på japanska? Orden finns, men det är som om koncepten saknas. Japanen har, tycker jag då, en tendens att vilja konkretisera med verkliga exempel och undviker helst den abstrakta hypotetiska situationen. Det var likadant när jag pluggade ekonomi på 横国大, seminarierna hölls väldigt konkreta med exempel från verkligheten, snarare än att diskutera principer, axiom och paradoxer.

Varför är det så? Eller är det något jag missuppfattar?

Ett spel för gallerierna som det heter på svenska är något som tyvärr är alltför vanligt i Japan, men då hon ändå besitter någon slags auktoritär form av kändisskap och tyngd så kan man ur ett svenskt perspektiv kunna tycka att det borde väga någonting, men som sagt. Utan fler som backar upp och utan en rejäl samhällsförändring vilken jag åtminstone inte ser i sikte på minst 50 + år så är det otroligt svårt att göra någonting åt, vilket såklart inte bara är frustrerande men även förödande. Inte bara för de som drabbas av just den här sortens form av utnyttjande i beroendeställning men också när det kommer till den allmänna hälsan då vi trots allt redan har en alldeles för hög självmordsstatistik som många säkert skulle vilja skylla på ett alldeles för hårt arbetsklimat men det är bara generaliseringar som leder till mer ignorans. I själva verket handlar det om saker som är flerfaldigt djupare som tär in på samhällskroppen som en varig böld. Men som sagt, jag är inte politiker utan försöker bara se till mina närmaste och det är egentligen det enda jag faktiskt kan göra reellt.

För att svara på din fråga så krävs det en bredare förståelse för den allmänna mentalitet som råder i Japan överlag. Jag tror att mycket av det du beskriver i att de har svårt att ta just abstrakta exempel helt enkelt beror på att dels språket men också samhällsstrukturerna är så pass cementerade att det helt enkelt inte lämnar något ytrymme för att lära ut eller att kommunicera på ett sätt annat än just med konkreta exempel som är lätta att ta till sig. Samma sak gäller ju ironi/sarkasm där vi i Sverige och i en allmänt högre grad USA kanske vardagligen använder sarkasm eller ironi i sitt sätt att kommunicera med varandra medan i Japan så gör man det i stort sett aldrig utanför den egna gruppen.

Det föreligger med andra ord inget utrymme för att vara vad man skulle kunna kalla för "svävande" då samhället, kulturen och språket är så pass statiskt att det vore svårt att utan att konkretisera med verkliga exempel kunna lära ut något på ett så snabbt och effektivt sätt som möjligt. Därmed inte sagt att det inte existerar undantag. Det finns tiotusentals om inte hundratusentals 俳句 / ,熟語 etc som du säkert vet, men sistnämnda saker är ju litterära/poetiska exempel som kanske inte passar att lära ut inom ramen för skolan om det inte rör sig om idiomer som är så pass välkända att det står utom rimligt tvivel för att folk ska förstå kontexten.

Ett komiskt exempel är att ens försöka förklara konceptet med abstrakta termer för en japan, på japanska. Det går men de kommer vid en första anblick inte att förstå varför man skulle vilja göra det när man kan ta just konkreta exempel som är mer förankrade i verkligheten. Det blir alltså en slags paradox där de förstår konceptet men de förstår samtidigt inte konceptet. De ser helt enkelt ingen nytta att gå omvägar för att kommunicera när språket och kulturen redan är så pass invecklat i sociala koder och samspel att eventuella missförstånd bör undvikas till den mån det går. Ibland har det uppstått situationer för mig personligen när vänner sagt att jag inte är konkret nog. Exempelvis "Ta ett bättre exempel" är kommentarer jag ibland kan få, då jag är en person som ofta svävar iväg, även på svenska. Så jag om någon förstår absolut din fråga även om jag inte kan svara på den fullt ut. På sätt och vis kan man säga att japanska kulturen och språket i mångt och mycket faktiskt tenderar till att stöta bort just abstrakt tänkande just pga ovan nämnda exempel.

Jag vet inte om du blev så mycket klokare på mitt svar men tanken har också slagit mig när jag bara babblat på utan att tänka mig för (händer rätt ofta även om jag lärt mig på senare år tvingat mig att tänka mig för). Japaner är helt enkelt för socialt konservativa och det japanska samhället har helt enkelt evolverats på så vis att det inte finns utrymme/plats för den sortens kommunikation. Det är en svår fråga, men förutom att det är intressant för oss som vuxit upp i en annan kultur så är det ganska oväsentligt om man bara förstår varför hahaha.