Tycker du att du är ful? Läs mer om BDD här

Visst kan träning vara väldigt bra för en person med BDD, men man måste vara väldigt försiktig med hur man förhåller sig till den. Så kallad "bigorexia" är vanligt hos män med BDD: http://en.wikipedia.org/wiki/Muscle_dysmorphia

Många fortsätter att känna sig spinkiga hur stora de än blir, eller så inbillar de sig andra fel med deras kroppar. Tvångstankarna/handlingarna kan bli så starka att man söker sig till desperata åtgärder för att försöka lindra ångesten. Folk har förstört sina kroppar genom att träna flera timmar om dagen och slita ut sig, prova extrema dieter, experimentera med doping eller pumpa in olja och annat skit i kroppen.

Det var när jag var som mest muskulös som jag kände mig spinkigast, även om jag aldrig lät det gå så långt i mitt fall tack och lov. Mina tips är att man fokuserar på andra mål i sin träning än utseende. Genom att t.ex. försöka bli starkare, få bättre kondition, börja med någon sport etc. Enligt mina erfarenheter kan BDD förändras med tiden. Det är lätt att inbilla sig nya defekter. Därför ska man försöka undvika att tänka så mycket på utseende. Och man ska framförallt göra allt man kan för att få bra professionell hjälp. Det är en väldigt allvarlig sjukdom som orsakar oerhört lidande och tyvärr leder till självmord i många fall.

Det låter väldigt likt det som jag själv gick igenom tidigare i mitt liv. Jag tyckte framförallt att jag såg groteskt ful ut i profil, även om jag inte kunde förklara vad felet var. Jag tränade mycket men kände mig alltid spinkig. Jag var alltid obekväm i t-shirt, trots att jag fick många komplimanger om min kropp från båda könen. Även om jag har överkommit det nu så känner jag mig fortfarande obekväm i bar överkropp, trots att jag inte låter det hindra mig från att sola och bada t.ex.

Med åren har min BDD skiftat. Ibland ser min näsa alldeles för stor ut, ibland för liten. Ibland är min käke för stor, ibland för liten. Likadant med min panna. Ibland är mitt ansikte för runt och mjukt, ibland för kantigt, ibland för smalt och spetsigt. Ibland ser jag spinkig ut, ibland tjock. Ibland ser min kropp osymmetrisk ut, ibland inte.

Jag har haft perioder då jag har trott att jag har gjort mig av med min BDD för alltid, men den har kommit tillbaka senare. Det kan vara svårt att få bra hjälp, men jag rekommenderar verkligen att du aldrig slutar söka efter det så länge du lider av BDD eller begränsas av det i ditt liv. Hur många terapeuter du än måste prova. Det går att bli fri från det och det kan bli värre om man bara låter det vara.

P.S Väldigt bra av TS att skapa den här tråden. Det måste vara hemskt att ha BDD utan att veta om det.

Jag är väl medveten om att jag har grova drag från denna diagnos.

Kollar mig tvångsmässigt i spegeln för att syna mina "defekter". Ibland undviker jag speglar så gott det går.

Blir heller inte riktig klok på hur jag egentligen ser ut. Känns som om ansiktsdragen ändras från dag till dag.

Kan jag "lida" av detta?

Ja, absolut!

Känner igen mycket i den här tråden. Vet inte om jag är ful egentligen, men för mig är mitt utseende så motbjudande att det är outhärdligt. Köper nästan aldrig kläder (vad är det för ide?), gör jag det så provar jag dem inte i affären.

Speglar kan jag inte se mig i och har vägrat vara med på bilder i över tio år. Folk tycker att det är löjligt, men blir så illamående att jag faktiskt har kräkts när folk fotat mig ändå. Varje komplimang är ett hån, och negativa kommentarer bekräftar min misstanke. Önskar att folk bara kunde låta bli att nämna mitt utseende och att titta på mig. Inget kul det här. Har helt gett upp mitt utseende. Som sagt, ingen ide att ens försöka.

Önskar att folk kunde vara lite mer förstående och respektera hur jag känner. Går ju inte och gnäller över att jag är ful, ber bara om att inte nämna något om hur jag ser ut.

Är du kille? I så fall, har du problem med att raka dig i ansiktet? Jag har problem med att raka mitt ansikte på grund av min rädsla för min spegelbild.

Nej. Men skägg låter som en bra täckmantel.

Varför?

Själv trivs jag inte med att vara skäggig.

Jag trivs inte med mitt ansikte och skulle gärna dölja det med ett rejält skägg.

Men det mesta av ansiktet syns fortfarande om man har ett rejält skägg.

Jag har en extrem rädsla för att få ärr. Har du också det?

Jag är ganska säker på att jag har BDD. Jag ser olika versioner utav mig i spegeln beroende på dag och kan ibland få ångestattacker på grund av detta. Det skämmiga är att man är man också, det anses säkert jätte löjligt att vara man och nojja så otroligt över hur man ser ut (eller inte ser ut).

Jag klarar av under perioder på flera månader acceptera hur jag ser ut, sedan spricker det en dag. Kommer inte bli bättre då jag förmodligen kommer att bli tunnhårig inom bara några år.

Måste även lägga till att det nästan blir värre när folk ger en komplimanger mitt inne i en "ful-period", man blir lite arg och vet inte hur man ska tackla det eftersom man själv vill skrika "SER DU INTE HUR MISSBILDAD JAG SER UT ELLER? SEEER DU INTE!?!?
Men det är väl kanske det som är grejen med BDD, just att man "inbillar sig". Tycker dock alltid att jag är ful på bilder, har aldrig sett en snygg bild på mig. Det värsta är när folk säger "du ser ju ut som vanligt på bilden", då får man sanningen kastad i ansiktet och man känner sig fruktansvärd.


Det sjuka är att man kan tycka något är för stort en dag till att nästa dag tycka det är perfekt, till att nästa dag tycka det är litet..

Läste att BDD är genetiskt betingat och att det egentligen är samma sak som tvångssyndrom. Lägg därtill att jag är högkänslig. Detta är något jag får leva med i resten av livet. Jag får inte acceptera utseendet utan själva "sjukdomen".

http://www.psykologifabriken.se/en-i...billad-fulhet/

Högkänsliga har också ett bättre sinne för detaljer och perfektionism. Jag tror att detta har gjort att jag utvecklat BDD.

Jag har under mina ungdomsår blivit beroende utav andra tjejers utseenden, tjejer som gått i min skola eller klass. Beviset för att det inte enbart handlar om attraktion är att jag upplever samma sak med killar. Jag känner givetvis ingen attraktion för det egna könet men kan bli lite fascinerad utav andra mäns utseende. Inte minst skådespelare eller andra kända personer. Det är dock inte många, bara sådana jag upplever som perfekta ur mina ögon.

Detta är med andra ord inget jag kan "bota". Jag fungerar såhär, om speglar inte fanns skulle jag må mycket bättre.