Tålmodiga barn blir framgångsrika vuxna

Enligt en studie av ifau gjord på 12000 barn i mitten på sextiotalet och som man sedan följt upp visar på just detta.
Sjätteklassarna fick frågan om de fick 100 kr nu eller 1000 kr om fem år. Vilket skulle de välja?
Det som valde tusenlappen visar sig senare i livet ha bättre utbildning, jobb, hälsa och ekonomi.

http://www.unt.se/ekonomi/talamod-va...a-2644216.aspx

Fortfarande är det många som talar sig varma för att "leva för dagen, du kanske dör imorgon" samt visar ett allmänt förakt för tex sparande och att man väljer något arbetsamt och tråkigt för stunden för att få igen det med ränta i framtiden. Detta har jag stött på själv bland flera bekanta då jag tidigare arbetade hårt och investerade i mina yngre dagar. Detta är något jag absolut inte ångrar idag medan "kritikerna" bor kvar i sina små hyresrätter, tjafsar om a-kassa och sitter med betalningsanmärkningar.
De år jag jobbade hårt och sparade så gjode jag även en del intressant och roliga saker som att utbilda mig och syssla med idrott mm så det var inte enbart äta-jobba-sova även om arbetsveckan var 50 tim+ under några år.

De som alltid sätter sprätt på varje krona när lönen kommer eller ständigt tackar nej när övertidsarbete erbjuds fast de ändå inte tänker göra annat än att supa med polare eller glo på tv den dagen - är de verkligen lyckligare? Tjänar man tex 20000 efter skatt, om man spenderar 15000 av dessa och investerar resten för att trygga framtiden och satsa på något större projekt - är man olyckligare då än om man bränner hela lönen på konsumtion för att man vill ha något just nu? Det kan vara tv, nya fälgar till bilen, thailandsresa eller bara bärs, drinkar och taxiresor?

De jag talar om är de som wt-aktigt slösar bort pengar på konsumtionartiklar utan bestående värden och utan intellektuellt innehåll och som inte sällan tar snabblån trots att de faktiskt har en lön som går att leva på utan problem där snabblånspengarna går till ytterligare konsumtion av förbrukningsartiklar.

Jag säger inte att livet går ut på att samla på hög tills man dör, men att se mål som man satsar och planerar för och som man verkligen vill uppnå. Det kan vara att aldrig behöva leva på a-kassa eller soc eller bo och bilda familj i en schysst villa eller bygga upp ett eget företag med en väl genomtänkt affärside eller vill kunna ge sina barn riktigt bra förutsättningar på alla sätt och vis..
Långsiktiga mål helt enkelt.

Tror ni att man tidigt märker på barn vilken kategori de kommer att tillhöra som vuxna och ska man alltid leva som om varje dag vore den sista eller är det en dygd att tänka långsiktigt och visa tålamod?

Då borde jag tamejfan vara multimiljonär idag. Dessa studier kan inte stämma. Människor är individer och är inte programmerade på samma sätt!

Har hört om liknande liknande studier fast för yngre barn där barnen fått sitta ensamma i ett rum med en marshmallow framför sig. Innan de blivit lämnade med marshmallown har en vuxen sagt att om du lyckas sitta 10 minuter ensam med marshmallown utan att äta upp den kommer du få tre marshmallows.

Då ska tydligen de som klarat detta blivit mer framgångsrika som vuxna än de som åt upp den direkt.

Till Ts: Varför ser du ner på människor som lever på det sätt du beskriver? Att man mår bra och trivs med sitt liv måste väl ändå vara viktigast? Om man lever som du beskriver och samtidigt håller på och klagar och skyller på samhället är en sak. Men annars är det väl viktigast att man trivs med sitt liv.

Edit: Här ---> http://en.wikipedia.org/wiki/Stanfor...low_experiment

Jag ser egentligen unte ner på folk som tar dagen som den kommer (nåja, det finns iofs gränser), men jag har stött på en hel del människor som oprovocerat ska gå till attack med mycket märkliga argument när man tex jobbat extra på helger eller när privatekonomi kommit på tal.
Sedan tror jag inte att människor är uppdelade i två helt skilda kategorier utan de flesta ligger någonstans emellan, dvs är ofta lite spontana men tänker lite mer långsiktigt samtidigt.

Men studieresultatet är intressant. Det handlar ju inte bara om privatekonomi utan även i längden om hälsa och utbildning mm.

För att kunna planera krävs en något sånär stabil miljö, att idag kunna plannera för framtiden när man saknar möjlighet att kontrollera det mesta som påverkar ens vardag är det helt omöjligt. Det finns en anledning till att de flesta på listorna över världens rikaste ärvt dessa pengar eller fötts in i rikedom mot folk som arbetar sig till en förmögenhet. Att kunna 'köpa morgondagen' är betydligt viktigare än att sitta och spara inför den.

Man har gjort en massa underliga studier under 60 och 70 talen som skall ha visat de mest obegriplga resultat. När man sedan försökt återupprepa studierna på senare år har man nästan alltid fått resultat som går rakt emot de tidigare studierna. T ex är det idag helt ointressant att vänta fem år på 900 kronor då du inte vet om du kan få dem, hypotetiska frågor får inte samma svar som dem man kan koppla till verkligheten.

Ett bra exempel på detta är PPM systemet, kommer de som lägger ner tid på att förvalta sina pengar får det bättre när de går i pension eller kommer pengarna de tjänar att tas ifrån dem? Jag tror på det senare och ser dem därför som förlorade redan idag. Om jag har rätt/fel kommer vi få svar på om 40 år eller liknande, i det fall jag har rätt; vad vinner jag?

Pensionssparande typ PPM eller vanliga pensionsfonder behöver inte vara speciellt bra investeringar med alla avgifter och de är beroende på att rätt värdepapper ökar stark i värde. Där har du en poäng.
Men det kan handla om annat tex bostad, utbildning, personliga projekt mm

Jag tänker mest på att många saknar tålamod (med motiveringen att man bara lever en gång).
Eftersom man bara lever EN gång, ska man inte försöka uppfylla sina drömmar då istället för att tänka kortsiktigt med resultat att man står och stampar på samma ställe?

Många väljer alltid det som är lättast och skönast för stunden. Göra läxorna? nej.. Det är skönare att spela GTA och hänga med polarna på grillen, donken, fiket eller var kidsen hänger idag.
Unga par besöker någon som bor i ett fint radhus och bestämmer sig för att "ett sånt måste vi ha", och bestämmer sig för att spara ihop till kontantinsats/bottenlån.
Två månader senare har det unga paret sparat ihop 20000 och köper en ny LED-tv för pengarna.
Tio år senare ser livet lika dant ut och de drömmer fortfarande om radhuset men kan inte låta bli att nalla i spargrisen.
Jag känner två par som lever exakt så. Snackar massor om framtidsprojekt (och jag vet att det kan i princip alla lyckas med men det kräver några år av diciplin) men hela tiden kommer en massa "måsten" i vägen. Ren skräpkonsumtion i de flesta fall. Sedan är de avundsjuka på de "som har".

Just livsstilen att alltid ta "the easy way out" som fashinerar och som säkert går att härleda till barndomen. Ofta blir tex syskon väldigt olika på den punkten.

Att vara lite soft och njuta av livet och inte arbeta så hårt respekterar jag. Det är gruppen som påstår sig ha mål och ambition och ändå står och stampar på samma ställe år in och ut med ena handen i syltburken och inte fattar bättre som jag inte begriper mig på (föraktar).

Jag vet inte riktigt hur jag skall kunna ge ett svar på det här så jag börjar med att säga att man bara lever en gång.

Problemet med livet är att oavsett vilka planer man lägger upp, hur hårt man arbetar, hur smart man är ellernågon annan parameter så är därifrån du startar viktigare för om du når dina mål eller kommer nära dem. Det är för kaotiskt och okontrollerat och islutändan är man utlämnad till någon annan för att kunna realisera sina drömmar. Det går inte att arbeta hårt och uppfylla dem om drömmen inte är just att arbete hårt. Det är sanningen om livet och det är så det är.

Däremot så kan man väl inte förneka at tom jag och du skall söka jobb och jag inte bryr mig om att skicka ansökningar och du gör det så är dina chanser betydligt större än mina att få ett jobb och komma igång. En utbildning kan nog hjälpa men jag vågar säga att hälften av alla utbildningar är bortkastade idag och även om man är någon specialist så kan man vakna upp en dag och få veta att man inte längre behövs, jag tror att många som idag ser sina arbeten som säkra kommer uppleva detta väldigt snart.

Framtiden är inget jag litar på längre, den är vad den är och den kommer. Vad den för med sig är helt omöjligt att förutspå och mina mål är inte så kopplade till pengar som andras kanske är. För mig är pengar ett medel och inte ett mål i sig. Skulle jag däremot ta alla engar jag har nu och bränna upp dem eller slösa dem på något skräp är det rätt så naturligt att jag har mindre imorgon. Däremot kan jag inte på något sätt kontrollera vad som sker med mina pengar över en tioårs period. Många vill lura sig det men i realiteten saknar de all förmåga att kontrollera de värden de samlar på sig för någon annan kan en dag värdera dem till en krona och köpa dem för en femma för att vara snäll mot dig. Det har hänt tidigare och sker fortfarande.

Jag tillhör nog dem som bara slappar, jag är mer som dem än någon som är flitig kan man säga och det kommer av att jag förstår detta. Bevisade man för mig att jag hade någon som helst kontroll över mitt liv eller min framtid skulle jag nog bete mig annorlunda än vad jag gör idag men det krävs mer än lite allmän flumfilosofi av någon "feel-good" coach för att jag skal bli övertygad. Livet är en brutal lärare och man lär sig snabbt.

I hear you.
Jag är själv i ett stadie då jag tycker att det viktigaste pengar kan köpa är tid. Jag behöver inte en massa prylar utan har en hel del roliga intressen som är i princip gratis. Livet består av olika faser där jag ändå är stolt och tacksam att jag tidigare varit hyfsat tålmodig och ambitiös.
Men jag vill inte snacka om mig själv utan artikeln och studien är ganska intressant. Att vuxenbeteenden kan avslöjas redan hos mellanstadiebarn.

De tålmodiga hade även bättre hälsa vilket visar på att när man uppfostrar barn så kanske man ska försöka hitta en mix mellan att låta de ha kul och vara barn samtidigt som man lär dem tålamod. Ungar idag verkar ha massor med knäppa leksaker som låter och blinkar osv som är jätteroliga ett par timmar, sen tröttnar de.
Lego, ritblock, byggsatser (och liknande) tror jag är bra för då kan de använda fantasin och utveckla sitt eget tålamod utan att det måste vara fullt ös hela tiden.
Artikeln är i allafall tänkvärd.