Funderingar kring ett misslyckande.

Hej Filosofiska Folket.

Sitter med knepiga funderingar som jag önskar få lite synpunkter på. Väljer att posta denna i filosofiforumet snarare än Psykologi & Psykiatri då jag undrar hur mina bekymmer skall förstås. Som sagt, hoppas kunna reda ut lite tankar och samtidigt få tillgång till Era synpunkter.

Jag har misslyckats i livet. Det kanske inte märks utifrån att jag har gjort det, men så är fallet. Sitter nu och försöker förstå när, varför och hur jag kom att nå denna återvändsgränd i livet. I dessa funderingar berörs onekligen både psykiatri, psykologi och filosofi.

Hur jag än tänker om dessa ting, finner jag ingen fullständigt förklaring till min situation. Enligt den medicinska terminologin borde nog min diagnos vara dysforisk personlighetsstörning (Egen diagnos). Dock förargas jag av konstruktionen bakom denna diagnos. Varför är jag dysforiskt personlighetsstörd när jag inte liknar alla andra köttpåsar på jorden? Jag har inte den "konsumtionistiska" ådra i min kropp som verkar vara ett fundament i varelsen "människans" natur. Jag letar inte efter tjejer, jag letar inte efter grejer, jag letar inte efter njutning eller glädjeämnen. Är jag enbart reducerad till störd neurobiologi utan koppling till de kollektiva föreställningarna bakom tanken om "Lyckan"?

Mitt misslyckadande är ett relativt fenomen. Relativt i den bemärkelsen att jag misslyckats i förhållande till mina egna drömmar och mål. Varifrån har dessa mål vuxit fram? Är det mina föräldrar som planterat tanken på "framgång" i mitt huvud, en framgång vilken jag inte kan nå. Ska jag, i likhet med de mer bemedlade (som har råd med terapeut) skylla på föräldrarna? Samhället? TV? De ögon som jag ser i badrumsspegeln och som med förakt ser på mig, varifrån kom hans referensramar? Givetvis, utifrån mitt perspektiv, vore det mest frukbart kanske att förlägga skulden till mitt misslyckande utanför mig själv, på mor och far. Samtidigt måste jag bära skulden själv.

Om inte terapi, så varför inte SSRI. Medicinera mig så att jag kan likna Er, den stora anonyma massa som kallas "mänskligheten". Med medicinens hjälp kanske jag kan förbise ett i stort meningslöst liv. Få tillbaka ett stelt leende på ansiktet. Varför vrider det sig i magen vid tanken på det? Med SSRI kanske jag kan luta mig tillbaka i livet, med fredagsfyllor och dokusåpakvällar...

När alla springer runt med ett idiotiskt flin i ansiktet så märks den som aldrig skrattar desto mer.

Är jag kanske helt enkelt född i fel tid? En tid som mitt psyke inte kan anpassas till? Att jag inte har särskilt hög intelligens är jag medveten om. Men även intelligens är en produkt av kollektiva formuleringar och konstruktioner. Bakom finns normalfördelningskurvan, varvid man återigen tvingas konfrontera den kollektiva massan av köttpåsar. Kanske är anpassning intelligens...

Jag söker efter det vägskäl i mitt liv där jag gick fel. Men även där kommer svåra frågor. Valde jag min väg av hänsyn till andra? Eller var det svaghet som gjorde att jag inte gick den väg jag ville? Är hänsyn samma sak som svaghet? Kan jag hänvisa till hänsyn och samtidigt förlägga min skuld utanför mig själv?

Jag ser med misstänksamhet på diagnoser av olika slag. Dessa syftar mer till att göra mig förståelig för er. Givetvis aktiverar diagnosen också åtgärder, men jag söker inte smärtlindring för livsplåga. Äter jag medicinen så sväljer jag samtidigt ett paket med föreställningar om "det goda livet". Detta "goda liv" dikteras i demokratin av vår kollektiva lusta, av folket. Det folk jag mer och mer kommit att förakta.

Pja, hoppas inlägget får ligga kvar i filosofidelen. Hoppas jag får några tänkvärda "svar". Vart ett ganska långt inlägg...

Det här kanske låter lite ut-tjatat men faktum är att vi hela tiden får höra att man måste vara rik, snygg och lycklig för att leva ett normalt liv.

När man är ung kille ska man även ha en ny tjej varannan månad annars är man bara en internet runkande enstöring.

Jakten på pengar har blivit våran nya relion.
Personligen skulle jag inte ens vilja veta hur många timmar av mitt liv jag använt för att försöka hitta ett sätt att få in pengar.

Du är inte ensam om att fråga dig själv vilken funktion eller mening man har i livet när man börjar se sammhället och människorna mer och mer som ett virus.

Men man kan inte gnälla allt för mycket när solen entligen har tittat fram.
Bara det faktum att humöret svänger efter vädret bevisar att vi inte är något annat en missanpassade djur.

Pja, min förhoppning var att föra mer av en kunskapsfilosofisk diskussion kring de olika beteckningar vi använder oss av när vi märker oss själva och andra.

Själv har jag kommit i kontakt med dessa funderingar då jag försökt applicera dessa "etiketter" på mig själv, utan att för den delen svälja hyckleriet bakom dem.

Frågan är vad man blottlägger när man plockar isär "diagnoserna"?

Misslyckas gör väl alla lite då och då. Du verkar mest ha identifierat dig själv som ett misslyckande för att du trivs bäst så. Såtillvida du inte totalförlamat dig själv i ett misslyckat självmordsförsök och skrivit raderna ovan med nästippen, så föreslår jag att du försöker en gång till. Det går nog bättre den här gången.

Jag tycker du ska släppa din skitnödiga självömkande prettoattityd och koncentrera dig mer på saker som gör dig glad och som du är intresserad av än att försöka hitta saker i tillvaron som bekräftar dina dimmiga idéer om att du är missförstådd och ensam i en kall och främmande omvärld.

ja fattade inte.
vad är problemet ?
är du fattig eller ensam ?
jag fick inte ut det där misslyckandet lixom

//förklara tack

Ja jag fattade väl inte heller vad ditt misslyckande består i... annat än att du kanske grubblar för mycket över om du är lyckad eller ej.

Men allmänt så anser jag att det alltid är en dålig lösning att förlägga skulden för misslyckanden till andra. Det kan vara bekvämt, och det kan t o m vara sant, men det innebär att man avhänder sig makten över sitt liv. Man kan inte ändra vad som varit eller vad andra gjort eller underlåtit. För att kunna påverka sin situation måste man äga den.

Heh totalförlamad är jag inte. Tanken bakom inlägget var följande. Vissa människor saknar sjukdomsinsikt, något som i sin tur konstituerar en del av den diagnos som vi, i samhället sätter på dessa (tänker på psykiskt sjuka, alkoholvård o.s.v.). I dessa fall utgör bristen på insikt den kärna som legitimerar våra ingrepp i deras tillvaro. Andra söker insikt till sina känslor, därav all new-age och den blomstrande tid för allhenanda terapier.


Heh kan försäkra dig om att endast FB är den plats där mina ovanstående drag får fritt spelrum. Här kan man i skydd av sin anonymitet lufta sina värsta funderingar ganska smärtfritt. Inte heller räknar jag med att någon känner sig sårad, förolämpad eller stött av det jag skriver heller.


Vad misslyckandet består i är oviktigt. Det är känslan jag vill resonera kring. Hur den skall hanteras och hur den skall förstås. Att jag i objektiv bemärkelse knappast är misslyckad är jag medveten om. Därav ställdes denna fråga. Jag söker heller inte "botemedel" för det vet jag att det finns. Men jag skulle vilja resonera kring ämnet. En känsla legitimeras och förstås med orden som vi bekläder känslan med. Genom att använda ord som andra kan relatera till, genom att tala på ett sätt så folk förstår, får vi också förståelse. Samtidigt är orden också rätt grovhuggna verktyg för att föra fram känsla, det är liksom inte lätt att beskriva kärlek, hat, sorg o.s.v.


Det var hit jag ville komma. Att förstå en känsla man bär på som egentligen saknar "objektiv" legitimitet. Här tycker jag inläggets plats i filosofi-forumet förtjänar sin plats. Tanken (ursäkta en dålig rubrik) handlar inte om vad man ska göra för att ta sig vidare från ett misslyckande, utan att förstå varför man känner sig misslyckad. Jag söker inga råd, ingen hjälp eller stöd. Jag vill däremot resonera kring människovetenskapens olika redskap att försöka reda upp det kaos ett liv består av. Hur rättta eller felaktiga dessa är, och vilka förtjänster som finns bakom, vilka frågor ställs aldrig. Vilken är den kuliss som träder i bakgrunden när uppmärksamheten fästs på objektet på scenen?

Denna diskussion blir nog mer vetenskapsfilosofisk, där olika perspektiv för med sig helt olika "lösningar" och "förtjänster". Precis som Evaristo skriver så kan det vara moraliskt felaktigt att beskylla någon annan för sina misslyckanden, t.ex. föräldrarna. Men det kan vara pragmatiskt och nyttigt utifrån den hjälpsökandes perspektiv att förlägga skulden utanför sig själv. Ytterligare aspekter av detta är t.ex. risken av viktimisering. Detta exempel kan man tydligt se när det gäller kvinnomisshandelsdebatten. Hur bör man ställa sig i denna fråga? Bör målet alltid legitimera medlet? Ungefär som att kriga för att få fred? Och om man själv är subjektet i denna process, hur kan man bortse från de moraliska sidoaspekterna samtidigt som målet inte förlorar i betydelse?

Det ovanstående stycke behandlade kortfattat några tankar kring terapi som medel för att förstå. Annars är ju vanligtvis en medicinsk förklaring/tolkning det man använder sig av. Men hur kan man kvantifiera en kvalitativ upplevelse? Om man säger sig ha bristande genetik, ett känslomässigt handikapp som leder till en mild men kronisk depression, och löper linan ut och reducerar sig själv till en rent biologiskt varelse. Inte heller det känns särskilt "beständigt" för den egna upplevelsen upplevs i relation till andras upplevelser. Man ser, och jämför sig själv med andra s.a.s. Att då äta medicin, även om det är det mest pragmatiska, innebär det inte att man legitimerar idealet om "den lyckliga människan"? Slutligen, blir då intelligens, överlevnadsduglighet eller vad man vill kalla det, förmågan att anpassa sig till flertalet?

Hur kan man förstå den känsla som påverkar ens tillvaro, utan att överta någon annans språk (terapeuten, utifrån sitt perspektiv). Samtidigt utan att äta medicin som får en att bortse från känslan. Finns det någon tredje väg?